kattungejävel

Jag sålde våra hjärtan, på realisation,
och jag sålde din stolthet, på närmaste auktion
Säg vad smärtar en hjärtlös kvinna
Säg vad en kvinna utan hjärta inte kan?

Kan jag stänga av den, kan jag sätta på den, eller är det en annan kraft som styr?

Eftersom Nilla plockade upp ämnet hakar jag på.

http://eternalia.wordpress.com/2008/08/29/nagonting-slog-migaj/#comment-602

Ingen bryr sig om ditt liv, vad du gör. Jag slås av den tanken ibland (alltför ofta inte) och det känns jävligt skönt. Spontan kommentar till Nillas inlägg: "Hej! Jag håller med dig. Och det är fantastiskt att veta det!! Alltså, om jag knivmördar min familj och springer naken på fotbollsmatch, så kommer det i slutändan bara reduceras till ett
“ja, och vet ni vad hanna gjorde? ni vet, hon som gick med mig på Språk. Det var hon som mördade sin familj.”
“Jaha, nej men fy vad otäckt. Ja, det läste jag… Världen är bra konstig. Mer kaffe?”
Alla skiter i vad du gör, Nilla! Klart, vi lyssnar och ler och gråter. Men om du väljer att skaffa tio barn eller blir ihop med en fyrtioåring så är det bara en ögonbrynshöjning och inget mer. Vi har våra egna liv att bry oss om. End of story."

Kanske är deppigt, men ändå - rätt befriande? *nynnar på Vad gör det om hundra år, när allting kommer omkring* Och visst, vänner och släkt till min familj blir antagligen påverkade, men inte utanför den egna kretsen. Vi gråter för mördade barn men mest för att vi tänker oss att det kunde ha varit våra egna. Nu ska jag hålla käften innan ni tror att jag INTE ska på dejt imorgon.

CD-skivor med fria filer, låtar jag lyssnat på i timtal och längder av msn-konversationer. Urhackade minnen och spår. Man minns alltid allt tydligt när man har det utlagt framför sig. Som när mitt sjuttonåriga jag försökte prata ett knepigt exs nya erövring "till rätta" och hon inte uppfattade min ironi, haha.

Och ett glädjande besked idag. Plötsligt, kommer Tobbe på vem jag är. Hur vi pratade i timmar in på nätterna när vi var i fjortisåldern, våra sms och täta kontakt som plötsligt ebbade ut när vi båda inledde varsitt treårigt förhållande som mysko nog tog slut ungefär samtidigt. Jag ringde upp honom en dag och han hade samma nummer kvar! Så nu har vi varann på msn.

jag | livet är poesi säger:
lycka till iaf

Sandra säger:
säger inte tack man ska ju inte göra det typ 
Sandra säger:
men uppskattar det kan man väl säga då 
jag | livet är poesi säger:
mm
jag | livet är poesi säger:
fast det är inte speciellt snällt av mig att önska dig lycka till med honom
jag | livet är poesi säger:
men vad ska jag göra?
jag | livet är poesi säger:
skrika: sluta prata med jakob! sluta berätta hemligheter för honom! sluta säg saker till honom! du kommer ändå få äta upp vartenda ord du säger! han kommer använda det emot dig när ni inte längre ses! han kommer utnyttja det du sagt och han kommer manipulera dig tills du gråter när du inser vem han engetligen är!
Sandra säger:
oj 
jag| livet är poesi säger:
fast det gör jag inte
jag| livet är poesi säger:
jag säger bara
jag| livet är poesi säger:
lycka till
Sandra säger:
mm :)

"Han ska tjäna pengar och du ska jobba med människor"
Kattungejäveln konstaterar (dock med en kärleksfull blinksmiley), apropå Vickys respektive hennes sambos framtida yrkesval... Jaja, kissen ska bli ödmjukare när hon ska vägleda, men än så länge säjer hon lite hur som helst.

Äntligen fick vi upp pappa i luften för hans luftballongstur han fick i 50årspresent förra året. Jag och Stina följde med, tillsammans med 15 andra passangerare i den minsta ballongen av fem; en Nokiaballong. Mest tid gick åt att åka i gula bilar ut till Årsta, dra ut alla nödvändiga delar, fylla ballongen med luft och vid landning tömma ballongen på luft och packa ned allting. Men det var det värt! Vi fick en perfekt rutt precis över Stockholms city, åkte över Södermalm, över Hötorget och såg alla hustaken och innergårdar jag inte visste fanns. Utsikten var mysig! Jag hade nallen i högsta hugg och smsade och fotade. När vi for över Djursholm vinkade trädgårdsfamiljerna åt oss och barnen på studsmattorna ropade åt oss och frågade vad vi hette och var vi åkte ifrån. Sedan landade vi med tre hårda dunsar och fick håren dränkta i champagne av käck pilot. Nu är jag "ballongmarkgrevinna af Djursholm" eftersom det var där vi landade - flott va?

Och ja, skolan går bra, kärlekslivet framåt, och jag blev förälskad i en vrålsnygg kofta i ull idag som jag köpte trots att den var något för dyr och ganska opraktiskt men ack så söt!

"blir mye pussa krama knulla de första dagarna" säger Christofer. Tror ni inte den här lilla kattungejäveln är avundsjuk, haha?

Nu går det inteattskrivamer. Spaceknappen hakar upp sig och är ett enormt irritationsobjekt! Tur att nya datorn är beställd; en Dell Inspiron som jag längtar efter.

Min idol Eisa bloggar numer utanför pryda moralkärrings-FL.
http://eisasliv.blogg.se är adressen. Ett måste!

Tack Eleonor & co, för att de här dagarna i Dalarna fick mig att glömma ensamheten och sorgen ett tag. Väl hemma framåt kvällningen hamnade jag framför en gripande film, jag var tvungen att pausa ett flertal gånger och bara tänka. Jag är arg på mig själv. Jag kan inte vara ensam, inte sitta för mig själv utan att prata med någon eller ha någon i närheten. När jag åkte pendeln hem efter att ha kramat Roger hej då, fick jag flera ingivelser att ringa någon och prata. Några sms slängde jag iväg. På kvällen när familjen gått och lagt sig, ringde jag Malin precis när hon skulle spela kortspel med sin bror. Det var precis som att hamna där jag lämnade allt för Dalabesöket: desperat efter sällskap, ringa någon vare sig det är E1 eller Malin och nu R, prata bort en timme eller två. Lägga mig på sängen hos systern och störa henne. Tjata till mig en promenad. Och i Dalarna, där fick jag för en vecka leva med en annan person, en slags tillfällig sambo, med vilken jag åt och sov med, och även om det inte var av ömmande kärlek jag tydde mig till honom, så var det ändå ett slags surrogat, en lek, ett minne, kunna låtsas att jag återigen var en halva av ett partnerskap. Det gör mig så arg på mig själv. Kan jag inte vara en ensamstående varelse en enda sekund, och känna hur det är? Måste jag flirta, måste jag ringa någon, måste jag ha olästa sms; varför kan och vågar jag inte vara ensam?

Jo. För då behöver jag ju inte befinna mig i sorgen på riktigt. Jag slipper den, slinker undan för den, förnekar den. Jag tar inte rakryggat emot alla känslor och all saknad efter den mitt hjärta fortfarande fumligt söker efter med sina små sköra fingrar. Men när "vännerna gått hem", då är allt precis som det var innan. Och jag skulle ju leva där. Jag skulle ju vara en stark, självständig singel. Men jag törs inte stanna upp och vara där. Jag är hellre på väg in i något nytt, eller fördriver tiden på annat än att bara vara. För det är då jag viker mig på mitten och skriker. Då jag kallar hans namn, kramar min MacBrownnalle, känner hur ångesten ligger på lur och vill spränga ut sig. Då som jag undrar om jag är dum i huvudet och galen och gjort mitt livs misstag?

Samtidigt som jag inte vill tänka på det. För det kanske bara handlar om sällskapssjuka, kramsjuka, saknaden att ha någon att slänga armen över om nätterna. Det är därför jag avvaktar och väntar. Låter bli att tänka för mycket, låta tankarna flyga iväg och blanda ihop alla känslorna. Är man ensam och olycklig kan man tänka hur knasigt som helst; man får för sig en massa, man ändrar i historien och förvanskar, förvrider, förbättrar. Eller underskattar och hu - kanske upptäcker man något fasansfullt, insiktsfullt som man inte kan tackla. Och jag LITAR inte ett jävla dugg på mig själv i nuläget, för jag kan inte minnas alls vad som gick snett mellan oss, vad som fick mig att bli arg, vad som var dåligt, utan jag minns bara bra saker, underbara saker, med kärlek; allt härligt och varmt och skönt, handen som bara behövde sträckas ut en liten bit för att bli omhållen. Munnen som fick en puss när den ville. Kärleken. Det starka, äkta, trofasta. Något att fokusera på och som allt kretsade kring: vår kärlek till varandra.

Särskilt rädd blev jag när jag under veckan såg och märkte hur andra var mot varandra. Hur det är i verkligheten. Hur folk som älskar varandra fortfarande kan bli förbannade eller irriterade utan att allt spricker. Att livet är så, att allt annat är för höga förväntningar och naiva krav.

Och när jag blir sådär rädd, då är det lättare att bara övertyga sig om att beslutet redan är taget, veta att det är färdigt och kapitlet avslutat. Jag lär aldrig veta om det var rätt eller fel beslut. Jag vet bara vad jag kände DÅ, mitt i allt, och då är det jag känner NU, efteråt, helt oväsentligt och omöjligt att förlita sig på. Det gör det hela uthärdligt. För tänk om det var fel. Vad skulle hända då.

Regnet har varit över oss i dagar och nätter. Gråväder, gråtväder. Systern rustar för krig i Gamla stan, hon är blåklädd och kamplysten och har dagen till ära sin Superwomantröja till sitt Lag Nords ära. Jag äter en hårdbrödmacka med gravad lax på - min nya föda - och planerar för 080808kvällen. Först blir det en ishockeyallstarsmatch - kända profiler från NHL och elitserien med anknytning till KIF eller Järfälla HC spelar mot de sistnämndas A-lag om jag förstått allt rätt. Sedan blir det en titt in till stan med några polare för att fira Nazli i efterskott och Nilla på håll samt denna unika dag som visserligen kommer igen om 100 år enligt E (jaja, men 20080808 kommer iaf inte igen!).
Och bara så ni vet, 111111 ska jag antingen gifta mig eller föda en unge, för DET är ett jobbigt men snyggt datum.
Färgade mitt hår igår också. Sist jag färgade blev det ju ingenting då det kommit in luft i flaskan, men jag ringde och klagade och fick en ny förpackning igår, så nu är mitt hår lysande rött! Och nya kläder har jag shoppat också. Den senaste tiden har jag dels handlat sjuttielva höstplagg, men även shoppat smink och accessoarer. Kurslitteratur inför hösten har jag också lagt pengar på, riktigt behändigt det där kurslitteratur.se där jag både köpt och sålt böcker via. Och imorgon åker jag till Dalarna och andas lite. Sovplats är ordnat och träffar inplanerade. Det blir skönt att åka dit igen, och komma bort från Stockholm ett tag. Och upprätthålla kontakten med personer som betyder mycket för en. Vill inte förlora fler än dem jag redan förlorat. Och när jag blir ombedd att avbryta kontakten med en del människor, ja då, kan jag bara krasst konstatera att det bara blev "offentligt" nu då det redan i stort sett redan är över, du behöver inte se till att grinden är stängd för den är redan det.

Dags för egosnack igen, ointressant för alla utom mig!
Jag har kommit på att jag inte tycker om att sminka mig eller fixa håret för att det ändå ska tas bort på kvällen; det är inget bestående. Om det gör någon glad eller att jag vet att det skulle få mig att känna mig mer vacker och bekväm på en fest, då kan det kännas bra. Jag gillar inte heller att t.ex. gå undan och kamma till håret, för då kanske folk ser att det är en skillnad från hur det var innan, och då förstår de att jag hade rufsigt hår förut. Eller att en kille skulle bli besviken om han först såg ett sminkat ansikte, och sedan ett osminkat - som att stoppa upp strumpor i behån. OK, det låter helkonstigt men det är bra att ha insett detta och präntat ned det svart på vitt, så jag kan försöka växa ifrån de där löjliga tankarna. Det handlar om: Att det kanske märks. Att de ska se att jag försökt. Precis som att det positiva inte är att det syns att man ansträngt sig? Naturligt vacker, det är väl målet? Fast nu har jag hört flera som säger att det är fint att det syns att man försökt fixa sig snygg, att man lagt ned tid och omtanke på sitt utseende. Och jag vill hemskt gärna ha hjälp med att få det på det sättet, då jag vet att jag faktiskt blir gladare av vetskapen att jag ser bra ut.
För jag är lika utseendefixerad och lever med samma klädfetisch som de flesta andra kvinnor; att känna mig vacker får mig att njuta. Det stör mig bara så ofattbart att ägna mig åt något som i sig inte är viktigt eller hållbart en längre tid. Att köpa nya fina kläder har blivit mer accepterat för mig; det håller relativt länge och får mitt självförtroende att höjas om jag känenr mig fin. Köpa mat och godsaker ger en tyvärr kort njutning men i det långa loppet är ju åtminstone mat nyttigt och viktigt.

Igår stötte jag på en gammal arbetskamrat från ICA :) Han hade flyttat hit från Borlänge och jag såg honom i trappan vid perrongen för röda linjen och ropade hans namn. Det är alltid lite lustigt att träffas såhär, men världen är liten.
För övrigt åkte jag till min nya skola och tittade med min syster, och så shoppade vi lite i Vby. Ballongflygningen blev inställd för tredje gången.