kattungejävel

Jag slängde mig i det våta, smutsiga gräset och tjöt för att allt ögonblickligen kändes orättvist, fel och sjukt. Han omfamnade mig och jag kände den enorma gamla kärleken strömma över mig. För ett ögonblick var vi där, i det gamla, och jag huttrade av kylan och regnet, såg den vackra grönskan omkring oss, kände hans varma kropp så nära när han öppnade upp sin jacka för mig.
Om jag bara kunde skära bort det stora såret han bär, det som jag framkallar, smeka bort allt och säga "ja, jag vill, ja, jag kan, ja, jag tror". Men det kan jag inte. Jag vet att just nu för mig var det enda rätta att öppna bildörren och gå min väg själv. Lämna den mjuka, underbara, älskvärda människan bakom mig jag en gång skulle gjort allt för att ha kvar. Jag fick se hans söta leende än en gång, känna hans varma hand över mig, hela hans ömhet, hans stora kärlek och jag skäms över att jag njöt så av att få vara honom nära och känna hela hans kropp mot min, se hans ögon tindra, det som jag älskade.
Och mitt hjärta bekräftade att han alltid kommer att finnas där, att jag alltid kommer älska honom, alltid dyrka, alltid vara stolt över att ha fått vara hans flickvän. Men det går inte. Jag kan inte leva med känslan av att ha utnyttjat, inte kämpat, inte orkat försöka igen, när han så öppet blottade sitt innersta idag. Jag måste skaka av mig det, gå vidare helt enkelt. Inget som en gång begravts får väckas till liv. Men jag går under av sorg över att jag återigen lämnade den älskade nallen bakom mig med sitt blödande hjärta ännu mer sårat, för att jag för ett ögonblick lät det fyllas med hopp och kärlek, för att jag lät det hända. Mitt uppdrag misslyckades, det uppdrag jag tog på mig när vi blev tillsammans. Att jag skulle beskydda dig från smärta, aldrig få dig att må dåligt som andra fått dig att må. Jag gav mig fan på att jag skulle bevisa att du var värd att älskas, att du var bäst i världen och jag ville så gärna ta hand om dig, läka alla dina sår, få dig att må bra och vara lycklig. Jag minns det så tydligt. Och sedan blev det jag som blev orsaken till att ditt hjärta gick i tusen bitar.
Förlåt. Jag önskar att allt hade varit annorlunda. Jag önskar att jag kunde radera ut din smärta, och att vi båda kunde gå vidare, utan skråmor och ärr. Men vi vet alla att det är omöjligt. Eller att jag kunde återuppta alla visioner, drömmar och återfå viljan att bevara oss.
 Förlåt ännu en gång. Jag vill aldrig mer göra dig illa.
... Jag fick just ditt sms. Älskade vän. Farväl.