kattungejävel

Tack Eleonor & co, för att de här dagarna i Dalarna fick mig att glömma ensamheten och sorgen ett tag. Väl hemma framåt kvällningen hamnade jag framför en gripande film, jag var tvungen att pausa ett flertal gånger och bara tänka. Jag är arg på mig själv. Jag kan inte vara ensam, inte sitta för mig själv utan att prata med någon eller ha någon i närheten. När jag åkte pendeln hem efter att ha kramat Roger hej då, fick jag flera ingivelser att ringa någon och prata. Några sms slängde jag iväg. På kvällen när familjen gått och lagt sig, ringde jag Malin precis när hon skulle spela kortspel med sin bror. Det var precis som att hamna där jag lämnade allt för Dalabesöket: desperat efter sällskap, ringa någon vare sig det är E1 eller Malin och nu R, prata bort en timme eller två. Lägga mig på sängen hos systern och störa henne. Tjata till mig en promenad. Och i Dalarna, där fick jag för en vecka leva med en annan person, en slags tillfällig sambo, med vilken jag åt och sov med, och även om det inte var av ömmande kärlek jag tydde mig till honom, så var det ändå ett slags surrogat, en lek, ett minne, kunna låtsas att jag återigen var en halva av ett partnerskap. Det gör mig så arg på mig själv. Kan jag inte vara en ensamstående varelse en enda sekund, och känna hur det är? Måste jag flirta, måste jag ringa någon, måste jag ha olästa sms; varför kan och vågar jag inte vara ensam?

Jo. För då behöver jag ju inte befinna mig i sorgen på riktigt. Jag slipper den, slinker undan för den, förnekar den. Jag tar inte rakryggat emot alla känslor och all saknad efter den mitt hjärta fortfarande fumligt söker efter med sina små sköra fingrar. Men när "vännerna gått hem", då är allt precis som det var innan. Och jag skulle ju leva där. Jag skulle ju vara en stark, självständig singel. Men jag törs inte stanna upp och vara där. Jag är hellre på väg in i något nytt, eller fördriver tiden på annat än att bara vara. För det är då jag viker mig på mitten och skriker. Då jag kallar hans namn, kramar min MacBrownnalle, känner hur ångesten ligger på lur och vill spränga ut sig. Då som jag undrar om jag är dum i huvudet och galen och gjort mitt livs misstag?

Samtidigt som jag inte vill tänka på det. För det kanske bara handlar om sällskapssjuka, kramsjuka, saknaden att ha någon att slänga armen över om nätterna. Det är därför jag avvaktar och väntar. Låter bli att tänka för mycket, låta tankarna flyga iväg och blanda ihop alla känslorna. Är man ensam och olycklig kan man tänka hur knasigt som helst; man får för sig en massa, man ändrar i historien och förvanskar, förvrider, förbättrar. Eller underskattar och hu - kanske upptäcker man något fasansfullt, insiktsfullt som man inte kan tackla. Och jag LITAR inte ett jävla dugg på mig själv i nuläget, för jag kan inte minnas alls vad som gick snett mellan oss, vad som fick mig att bli arg, vad som var dåligt, utan jag minns bara bra saker, underbara saker, med kärlek; allt härligt och varmt och skönt, handen som bara behövde sträckas ut en liten bit för att bli omhållen. Munnen som fick en puss när den ville. Kärleken. Det starka, äkta, trofasta. Något att fokusera på och som allt kretsade kring: vår kärlek till varandra.

Särskilt rädd blev jag när jag under veckan såg och märkte hur andra var mot varandra. Hur det är i verkligheten. Hur folk som älskar varandra fortfarande kan bli förbannade eller irriterade utan att allt spricker. Att livet är så, att allt annat är för höga förväntningar och naiva krav.

Och när jag blir sådär rädd, då är det lättare att bara övertyga sig om att beslutet redan är taget, veta att det är färdigt och kapitlet avslutat. Jag lär aldrig veta om det var rätt eller fel beslut. Jag vet bara vad jag kände DÅ, mitt i allt, och då är det jag känner NU, efteråt, helt oväsentligt och omöjligt att förlita sig på. Det gör det hela uthärdligt. För tänk om det var fel. Vad skulle hända då.