Mitt hjärta
Jag sålde våra hjärtan, på realisation,
och jag sålde din stolthet, på närmaste auktion
Säg vad smärtar en hjärtlös kvinna
Säg vad en kvinna utan hjärta inte kan?
Om man är ensam. Då kommer Herr Ågren förbi, då blir kudden blöt och nallen MacBrown gosad med och kanske är det bara längtan "efter någon" som spökar?
Om man är med någon. Då känns det bara falskt och hjärtat ryser oroligt och viskar "förlåt, Hanna, men jag tillhör redan någon, det här går inte, tro inget annat. Här finns inget mer att hämta".
Så vad är äkta, vad är det jag vill innerst inne?
För höga förväntningar
Och hur trodde jag det skulle vara? Jag brukade spinna som en katt, och det var Han som fick mig att må så först. Alla par tjafsar ibland, och vi blev ju alltid sams, alltid pussar, alltid kärlek.
Han gjorde allt för mig. Och jag försköt honom. Det är ett faktum, hur vi än vänder och vrider på det. Han sträckte mig sin hand, och jag ansåg att allt var för sent, det var över nu, jag hade gått vidare, för att jag hade bestämt mig så på gamla grunder.
Så som vi hade det då. Var det för att vi var trötta på oss själva, eller på varann? Vad berodde på en ung tjej (och faktiskt en ung kille) i ny stad utan vänner och hobbies, och vad berodde på två individer som aldrig förstod varann (inte kunde eller ville?) och var för olika för varandras bästa?
Evighetsfrågor. Spiral. Gräset alltid grönare på andra sidan. Mognad. Självständighet. Skratta bort det. Förståelse. Stöd.
Kärlek.
Kan jag stänga av den, kan jag sätta på den, eller är det en annan kraft som styr?
Efter gråt och samtal med väninnor, känns det en smula bättre. Eller kanske inte. Man får aldrig veta om det var fel eller ej. Och jag förstår nu att naturligtvis är han idealet för en kille, då jag älskade honom och såg honom som mannen i mitt liv så länge. Och naturligtvis kan jag inte släppa in någon ny, då jag inte släppt honom helt än. Som det sagts åt mig tusentals gånger, jag ska vara för mig själv. Absolut inte försöka försöka igen och kanske skapa nya förväntningar och slå omkull. Och helst inte grubbla alls, men det vet jag ju, det är ju omöjligt i mina skor. Glöm inte Malins trappteori.
Sedan, nu när skolan och vardagen dragit igång, är det lätt att deppa över förflutna dagar. Men de kommer ju aldrig mer igen ändå. Säter, Edsbro, Borlänge. Pokerkvällarna som avtog, sommaren som blev höst. Inget val jag gör kan återställa de dagarna. Inget är som förut. När jag var upp till Dalarna sist var det ändå inte samma Dalarna som jag lämnade. Och inget är som det som blir. Nu deppar jag över allt; vår dubbelsäng, Tempo, avd 6-8an där världens bästa personal jobbade. Vägen man korsade för att nå ICA-lagret. Nej, fy tusan, nu måste jag lägga av.
Kommentarer
Trackback
