kattungejävel

... i det gamla. I det bra. I minnena. I det kärleksfulla, i det vänskapliga, i det roliga. Inte här. Snälla, inte här. Jag har inte haft så många runt omkring mig som nu på länge men ändå känner jag mig så ensam. Jag är van att umgås till 80 % med en enda människa, nu umgås jag typ 10 % med tio. Helt snett i min värld. Helt jävla snett, och hemskt och jobbigt, ovant att ha olika människor till olika saker helt enkelt.
Mina känslor hoppar runt som ett fyrverkeri och ena stunden tror jag mig veta exakt vad jag vill, i nästa är jag förvirrad, och de träffar i princip vem som helst. Flum, flum, flum. Jag vill ha allt, men ändå somnar jag ju ensam varje kväll, besviken över att ha hakat upp mig på någon som "lever ett upptaget liv" - en stor bumling bland mina lediga, ofyllda timmar - och sedan stör en annan (och rubbar hans cirklar) genom att ringa sju gånger mitt i natten och säga "jag längtar efter dig". Hallå, vad sysslar jag med?! "Du måste hitta dig själv genom dig själv, inte någon annan", sa Kim och trots att han förnekar dömde han mina handlingar. Jag är nog patetisk. Jag vill inte acceptera att jag måste ha det så här ett tag för att senare hitta rätt. Därför gick jag igår och svävade, knarkade på gamla minnen; bilder flimrade förbi, röster ekade och jag bläddrade bland gamla platser som i ett fotoalbum, och allt gick vansinnigt stilla. Jag vill inte vara här.