Kometkarriär på bloggen!
Och jag som tänkte vara neggo och berätta att jag sitter och kollar på listor av Sveriges alla städer, för att se vart jag ska flytta. Är ju som sagt fast i Stockholmsbetongen till 2010 men sen tar jag fanimej resväskan och drar. Det är bara det att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag har en slags idyllisk bild av en mindre stad på ~10 000 invånare där jag tar cykeln till jobbet, men det verkar som att det blir en död hög som Örebro jag kommer landa i. Mamma föreslog Luleå, har ju en låtsaskusin där som doktorerar, och jag tittar med darrande underläpp på bilder från Eves nya lägenhet i Soppero men det är bara det att det är så långt bort, och så snöigt, och så hurtigt! Det är alltid grönare på andra sidan. Men ärligt talat tror jag att det är lika gråtrist över hela Sverige. Och hela världen också, för den delen. Ingenstans är det för evigt röda stugor och frusna sjöar - nej, det måste finnas plats för parkeringsplatser och Konsum också.
I helgen blev jag överraskad av tjejerna som smugit hem till mig medan jag blev iväglurad av Malin, och så lagade de paella och satte upp girlanger och texten "Congratulation - It's an apartment" på väggen.
Nu ska jag strax iväg hemåt och förbereda mig inför dubbelpass på Friskis. Och missar snart min andra buss.... aaah!
Närvaro viktigare än kunskap?
En fundering som är tänkt att vara några få meningar men som kommer växa på sig... På högskolan kan man skippa alla föreläsningar om man vill, så länge man gör alla inlämningar och deltar på obligatoriska seminiarier, och ändå bli godkänd så länge man uppnår kunskapskraven. Eget ansvar med andra ord.
Men på gymnasiet, och kanske allra mest på högstadiet, verkar närvaro och delaktighet värderas högre än kunskap. Studiemedel utgår vid för hög frånvaro snarare än uteblivna poäng som gäller på högre nivå.
Varför måste skolan absolut ha eleverna på plats? Egentligen borde ju en elev som är hemma och sedan glider in en gång i månaden och skriver alla rätt på proven, ha samma chans att få poäng som lojala Lisa (eller Hanna för den delen) som varje morgon lydigt sitter i bänken, när vi har uppnått samma kunskapsnivå. Nej, så enkelt är det inte. Man ska vara "delaktig" och göra "grupparbeten" där den late glider på räkmacka och den ambitiöse får ägna extra tid åt att stavningskontrollera och organisera de andra. Detta sker chockerande nog även på högre nivåer.
Det, efter att ha ägnat de första tio minutrarna åt att invänta sena kamrater som (och detta sker även på högskolan, till å med i högre grad enligt eget tycke) kommer in försent, prasslar och stör med blockupptagande ur väskan och jackavklädning, och helst ska be om ursäkt högt och tydligt och skratta lite, efter att ha stått och glott en stund i dörröppningen för att få allas uppmärksamhet. Och man ska räcka upp handen högst (och svara detsamma som alla andra redan tänkt ut) och sedan släpps man ändå tidigare från klassrummet för att "jobba på egen hand" i korridoren (= de flesta drar ändå hem, och gnäller sen för att de fått för lite tid). Det bör tilläggas att min nuvarande basgrupp i skolan inte alls har dessa problem som jag beskriver, men jag vet att andra upplevt det.
Så vad är problemet med skolkande elever, om vi bortser från dem som har svårigheter och helt enkelt inte klarar skolan utan att hållas kvar med diverse metoder?
Missade föreläsningar kan ju liksom på högskolan tas igen hemma med böcker och internet. Uppenbarligen, om man gått i en svensk skola de senaste tio åren, stjälper ens jämnåriga kamrater snarare än hjälper i mångt och mycket. Det vet en gammal plugghäst som jag, som svor ned i bänken när svenskläraren deklarerade att jag var en de två bästa uppsatsskrivarna i 7D, för inte ville jag stå ut i något så töntigt som uppsatsskrivning. Men. Jag påstår inte att jag hade grejat slutbetygen utan lektionsundervisning. Men jag lägger ju ned BETYDLIGT mindre tid på mina högskolestudier än vad jag gjorde med mina gymnasiestudier. Vi pratar en-två, max enstaka fyra, timmar om dagen rent kvantitativt mot gymnasietidens heldag i skolan PLUS dryga timmen på kvällskanten inför proven. Och se, det går ju lika bra det, om inte bättre, då jag aldrig förr haft så mycket tid att fördela själv. Kanske inte rent poängmässigt, men jag är bekväm med tanken att om jag har kraft och ork att lägga ner mer tid om jag skulle vilja nå högre resultat.
Även om jag och Ems var irriterade på E0 som efter att ha blivit dissad av mig inte längre såg någon anledning att undanhålla sina i hemmet förvärvade spanskakunskaper, han princip talade språket flytande, men ändå fick poäng på fortsättningsnivå istället för hemspråksnivå (inte så svårt att knipa lättförtjänta poäng bland oss andra i gruppen som började först i sexan) så var ju hans muntliga färdigheter på MVG-nivå. Och är det kunskapen eller utvecklingen som ska värderas högst? Det är ju inte kunskap som värderas i skolan, utan närvaro och förmågan att kämpa, vilket på många sätt är BRA. Men på lika många sätt är det naivt. Därav anledningen till att jag råder syrran att välja något lätt och roligt i de individuella valen, istället för astrofysik.
Nej, den stora anledningen till att distansutbildning på lägre nivåer är misstänksamt i lärarnas ögon verkar vara för att skolan även ska fostra barn socialt. Säg det till den pojke som citerades i dagens Metro, som inte längre ser någon mening i att gå till skolan och bli nedtryckt av "kamraterna" :( Och fortsätt gärna tro att dagens högstadium INTE är som att på ett fängelse blanda vuxna kriminella med ungdomsintagna; där man antingen gaddar ihop sig i gäng av ren överlevnadsinstinkt, eller gömmer sig i något hörn och pluggar för snabba på tiden att sitta av. Jag tvivlar dock på att några knarkfyllda kondomer sväljs ned i lika stor utsträckning... Hellre en härdad gosse med tendenser till massmord, än ett geni som suttit på kammaren och bara umgåtts med dem han vill.
Nu märker jag att jag är ganska aggressiv så jag hoppas att ingen framtida arbetsgivare kollar på det här, haha, men jag får väl skylla på mitt unga, hårdnackade hjärta.
/allmänbildad med spetskompetens
Katten rensar upp i sitt ordförråd
Men jag tänker förneka kändisarnas existens. Man är inte bara "känd" - man ska ha gjort något också. De må vara stå-uppare, tv-leks-programledare eller till och med modebloggare, men jag ska verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte prata om människor i termen kändis. Och detta i syfte att minska den utbredda dyrkan av personer som syns i media utan betydande prestation. Det KAN inte vara sunt att ha ett samhälle där man tjänar pengar på utseende, "glad personlighet" och antal träffar på Google. Det är att gå bakåt i tiden, som att se upp till adeln och kungar på grund av deras släkttavla och egendom - förlegat och förkastligt.
Så Nilla. Du har min tillåtelse att nypa mig varje gång jag använder ordet kändis i dagligt tal.
Detta blir sista gången jag säger det... *sväljer bort den sura uppstötningen (eew) och intar talarstolen*... kändis. (Obs! Det räknas inte att prata om min nya princip)
NU är hemtentan inlämnad, mitt livs andra Friskis & Svettis-pass genomflåsad och jag avslutar med att peta in två bilder, med varsin trånande suck för...
... såhär kungligt som Therese och hennes Dennis sover vill jag också sova
...och tänk om man ändå vore ung jänta på femtiotalet och fick läsa
om den här gullponken i flicktidningarna- Lars Ekborg för er som inte ids se svartvitt!
Sötare uppnäsa får man leta söderut efter!
Sen - att vara känd är ju inte samma sak. Men känd för... hellre än känd från. Sie verstehen?
Vad gör du för att förstöra vårt samhälle?
En fundering slår mig när jag skrattar framför Parlamentets 10 årsjubileum och dricker O'Boy på bästa sändningstid. Vad gör jag egentligen för att förstöra vårt land och det samhälle vi byggt upp och fortfarande bygger på?
En grej är att jag faktiskt äter för mycket sött, och även om jag precis försökt börja träna, så lever jag inte hälsosamt och därmed skymfar jag alla råd och rön om hur man ska leva för att inte bli sjuk och behöva ta del av samhällets resurser i framtiden; sjukvårdskostnader och dylikt.
Och så bor jag i Sveriges typ sämsta kommun på sophantering och miljöfrågor, och måste kasta konservburkar i hushållssoporna för att det inte finns särskilda behållare för sådant.
Jag lever ju på statligt studiemedel också, men det hoppas jag att jag kan betala tillbaka i form av tillförskanskad kunskap och framtida tjänster inom studievägledning, inte utan betalt dock... Inget fadderbarn har jag heller, fast jag kan unna mig smultronlikörer och nöjeskryssningar, som den i-landsmedborgare jag är.
Nu är det upp till dig läsare att svara! Vad gör DU för att förstöra vårt samhälle och Moder Jord?
Älskar du Jesus?
"Hej och välkomna till ett rykande färskt avsnitt av Hjärntvätt För Förpubertala!
Dagens första fråga ställer jag till Rogert, nio år: Älskar du Jesus?
-Jesus? Menar Jesus Gonzales-Ivarsson i fyran? Han har skitmycket Pokémonkort och kan stegra med sin cykel, men jag är inte bög vad jag vet.
-Nej, jag talar om Jesus från Nazaret.
-Jaså han. Nej jag vet inte, vi har inte haft så värst mycket kontakt eftersom jag är ett barn och han dog för snart 2000 år sen. Men han fixade ju en massa fisk åt några gubbar en gång och sådär, så jag antar att han var snäll.-Jag tror att du missförstod frågan, jag undrar om du ÄLSKAR honom."
kopierat från /http://katastrofalaomslag.blogspot.com/ 2008-07-14, åh, en sån hatkärlek jag hyser.
En kallblodig mördare
Hur ska jag stoppa denna rastlöshet? Är den ens nödvändig att stoppa? Skadar det mig att dejta i ett "ifall att"-syfte? Ju fler jag träffar desto mer ger jag av mig själv? Ju fler jag träffar desto mer vet jag vad jag vill ha? Ju fler jag träffar desto mer kräsen törs jag vara och ju fler jag dejtar och sållar bort, desto närmare Honom kommer jag? Eller ju fler jag dejtar desto mer töjer jag det till bristningsgränsen, ju fler jag törs rata desto större blir risken att jag ratar den rätte? Är hela dejtandet ett enda parti Black Jack där jag ständigt riskerar att överskrida 21 eller kan jag söka efter den perfekte så länge som jag önskar och sedan öppna famnen för en man när jag helst vill?
Han blir den rätte när jag bestämmer mig för det.
Lyssna. Jag har en rät linje där mannen jag kan få det mest ideala förhållandet med befinner sig i mitten och alla jag möter ligger antingen höger eller vänster om honom. Jag kan när helst stanna och satsa på ett säkert kort men just nu befinner jag mig i ett läge där jag kan fortsätta spela; jag är allsmäktig, har all världens tid på mig, jag vet vad jag vill ha och jag nöjer mig inte förrän jag jag blivit spetsad precis där jag vill och med tillräckligt många spjut. Och jag tycker mig hamna närmre idealet ju längre jag pressar det, en slarvbedömning på tre lyckade.
Tills dess är det jag som slaktar metodiskt tills innanmätet ger mig största möjliga njutning. På alla sätt.
PS för den som saknar övertydlighet. Det finns ingen som är perfekt (däremot mer eller mindre), det finns inte en enda den rätte utan flera, jag är lyckligare ensam än settlad med någon medioker, mitt liv förändras för var steg och så gör även den jag söker. Och idag blåste det hårt i håret och jag njuter av mig och mitt eget sällskap även tillsammans med andra - jag är intelligent och behöver största möjliga stimulans (som inte nödvändigtvis är genom en partners kärlek) - då kan jag nå hur långt som helst. Och med de amerikansk-inspirerade hurtighetspepporden avslutar jag detta och går hem med mina lånade filmer; G - som i gemenskap och Sommaren med Monika, i ryggsäcken. Ajöken, go vänner.
Min jobbdrömssituation
Kan man inte bli ung morsa får man ha andra projekt!
Nästan så man blir vegetarian...
Enligt en av mig nypåfunnen bloggare har en djurrättsaktivist vid namn Ingrid Newkirk sagt detta och det är nästan, bara nästan, som jag blir vegetarian för de brännande orden. Men nu har jag fyllt frysen med kött och kyckling, och som Nilla utbrast igår: "jag har inte sagt att jag inte är hycklare!"
Drömmen gror ännu inom mig
Sov min första natt i lägenheten. Det var tomt att bo helt ensam men Eve var gullig och kom över med frukost när jag vaknat självmant vid sju.tjugofyra och hunnit "bryta" med en nyvaken hunk via telefon med förklaringen att våra fundamentalt olika syner på vardagen skulle orsaka tjafs och problem jag inte orkar med. Jag tycker om honom, han är lätt bland det snyggaste jag sett, och hans tankar intresserar mig, men det känns inte rätt i magen. Lätt som en plätt. Eveflickan flyttar till Soppero permanent, som jag väntat mig. Jag vill också! Jag vill bo uppe i norr, ha många barn och en lugn karl mitt i stöket. Jag vill slippa läsa Metros töntiga shoppingtips och krav från ungdomar med moderiktiga fula glasögon som kaxigt stirrar in i kameran. Jag vill... kunna andas!!! Springa, skrika, må bra. Bli ung mamma och göra allt som alla människor förr eller senare kommer på är meningen med livet. Det kan omöjligt vara tristare än att uggla bort i Stockholm och dessutom andas in avgaser och få finnar av den dåliga luften.
Så jag har bestämt mig. När jag slutar skolan 2011 tar jag en resväska med kläder och tar en tjänst uppe i norr, jag ska ha hatt och jag ska hålla i den när jag stiger av tåget, snön ska yra omkring mig och jag ska hyra ett rum alldeles centralt i någon småstad. Jag tänker fan inte stanna. Tvinga mig inte att stanna.
Hanna talar ut
Det här känns som ett öppet debattinlägg i en diskussion som gäller ett fåtal men som ändå tar plats i det offentliga rummet. Nix tog upp det till ytan i sin blogg och jag känner mig manad att öppna mitt hjärta likaså.
Det gäller mitt tjejgäng.
Mina tjejjer, mina änglar, de närmsta vännerna jag har.
Varför är vi så stela med varandra och varför så kort tid innan det bröts upp, egentligen?
Jag uppskattade verkligen all möda Nix lagt ned på sin årliga glöggkväll igår, det VAR en trevlig kväll, massa gott att äta. Nazli var tyvärr saknad, och en vän till många i gruppen, S, följde med och var lika välkommen hon - annars var vi alla samlade.
Ändå var stämningen... krystad, och när S bröt upp hakade jag och Eve på för hemsällskapets skull, och det hela kan absolut även i mina ögon i efterhand anses som oartigt, åtminstone från min sida som inte hade någon tid att passa nästföljande dag, som de andra.
Men varför hade vi det inte maximalt trevligt och lustfyllt under den tiden vi var där? Jag är kanske saltet som strös i såret, när jag även tar upp detta, jag kanske är den enda som tycker det, men det liknade snarare ett kyrkkaffe än en rolig glöggkväll.
Det beror inte på var vi var eller vem som ordnade, vi kan helt enkelt inte vara sådär flummiga och glada som gruppen var på rasterna i skolan '03 till '06. Är det så krasst att vi är tjejer, vi funkar inte grupp? Helt ärligt bättre två och två, eller möjligtvis tre, hur töntigt det än är. Gruppen, utnött? Jag tillhörde inte de roligaste och flummigaste i skolan av oss heller, vill jag minnas, men jag hoppas inte jag sänkte allt som vi alla långsamt sänkte båten igår. Vänskap är som vilken relation som helst, man måste faktiskt jobba ibland och inte bara avnjuta frukterna av det, för utan arbete bakom finns ingen skörd, och Niki ska inte ensam slita för att bevara en av de få grupptraditionerna vi har, det enda smälta socker som håller samman vårt Upplands-Broiska pepparkakshus.
Men jag förstår att du blir less, Nix.
Jag vet inte vad man kan göra åt det, men ju mer sällan vi ses desto stelare blir det.
Hon säger att det var likadant under gymnasietiden, och jag räcker motvilligt upp handen och instämmer. Vi sitter av tiden, äter allt det goda som hon och hennes syster spenderat timmar åt att fixa, passar bussar och "drar oss hemåt", "tänker på refrängen", "tackar så hjärtligt med en obligatorisk kram" och försvinner ut i snöblasket.
Förlåt mig, Niki.
Jag hoppas traditionen lever vidare med pånyttfyllt blod, och fortfarande tituleras Nikis glöggkväll, i tusen år framåt, var vi än befinner oss, vilka som än besitter stolarna.
Låt oss se den här gången som anledning att ta upp träffen, värdera eller omvärdera, och om vi tycker att det är värt det - vilket vi alla förhoppningsvis gör - så får vi faktiskt lägga manken till, annars kommer vi vara mer splittrade än vi någonsin varit.
CJ-tankar
Samtalet med CJ sträcker sig långväga, ända från igår kväll och pågående, mitt i natten - och jag som blir purrad tidigt av mamma imorgon för att packa ihop det sista! Har även pratat med Kungsholmarn emellanåt och därför formuleras en liten fråga i mitt sömndruckna huvud, nämligen; När man inleder en relation med någon - då väljer man väl alltid det?
Eller blir alla kära och har inget val?
För alla väljer väl att inleda något? Man väljer att tycka om, väljer att bli kär, eller åtminstone väljer att göra sig beredd och öppen för det?
Så. Jag gör det som jag numera alltid försöker göra. Jag går på magkänslan. Allt annat är grus som försöker hindra mig från att göra det rätta, småsaker som nyfikenhet, attraktion och ytlighet som försöker täcka över och försvara det äkta.
Visst har magkänslan haft fel i mångt och mycket, eftersom jag typ alltid känner motvilja inför att exempelvis få besök. Men vad det gäller relationer, då får jag välja - antingen låter jag magen gruva sig, eller så lyssnar jag på den, lyder och plockar bort det störandet momentet.
den 18 december
Idag låses mitt SvenskaSpel pokerkonto upp. Plugg, prat och lunch med Nazli över böcker i bibblan. Efteråt handlade jag diskmedel och toapapper och vandrade upp till min grotta där jag i tystnad diskade några dessertskålar och njöt. Mot kvällningen fylldes bilen med kartonger och en svart stol, och jag fick hjälp av pappa, Mr T och Schteina att fylla linneskåp med alla dessa virkade små dukar och lakan i tusental.
Det spritter en liten lycka inombords. Jag ägnar mig pliktskyldigt åt utvecklingspsykologin och handlar julklappar emellanåt, lite åt andra men främst åt mig. Häromdan unnade jag mig ansiktsprodukter för hundratals kronor i stan, vars gator är nakna utan sitt snövita duntäcke. Och så får jag ett B elegant passat åt mig, näst högsta betyget på socialpsykologin. Det stryker mig medhårs i mitt val att söka en extrakurs på distans i vår, en liten kurs i Skövde i kognitionsvetenskap som lockat mig. Får se om jag tas in på reservplats. Så har jag äntligen klagat till mig lite ljud från helgens charmör, Kungsholmarn som CJ kallar honom, han är nog precis sådär lagom slacker i relationssammanhang som jag behöver, jag är starkt ovan - ändå är jag hans insekt i lovestoryn om flugan och lampan.
Förresten är jag en hemlig matchmaker och det är skamligt roligt.
Må kärleken lysa över oss, vänner, må kärleken lysa.
Ältaren från Hässelby
Pratat med Nilla som hotar med att slå mig med en knölpåk... men jag kontrade med att då skulle min nära-döden-upplevelse ge mig ännu mer analysmaterial.
SLUTA TÄNK!
Och sluta skapa relationer likt en spindel väver trådar. Du är inte ensam. Haft en bra dag och så blir man kontaktad av någon med känslor... Jag orkar inte, det dog ut för två månader sen, du har inte sagt ett jota sen dess utan det var ett "ha det bra" och ändå kommer du alldeles för sent, när du är ute ur leken, och tror och avgör saker som du inte kan bestämma över. Smickrad en smula men mest trött. Jag vill ju inte, jag orkar inte. Jag ska rekommendera mina döttrar att leka av sig så att de vet vad de vill när de är 21. Fast det kanske bara blir värre då.
Och så tänker jag... och analyserar. Det jävla ältandet.
Jag ska kontakta nån. Prata med nån, typ studenthälsan eller ungdomsmottagningen. Jag pallar inte att a) vilja träffa vänner b) undra varför jag vill se dem c) ifrågasätta om jag verkligen vill träffa dem d) tänka om det verkligen är roligt eller bara förväntningar att det ska vara roligt e) undra om jag bara låtsas jag att jag vill f) om det finns något jag gillar överhuvudtaget g) om man kan gilla något överhuvudtaget eller om det är något jag tvingas ta ställning till av tvång, kommer det av sig självt eller är det tvång som andra ligger bakom eller om jag uppfunnit detta tvång för att jag inte tycker något utan tvång eller....
Nilla. Knölpåken.
citat om kvinnan
"en anständig hemgift, ett angenämt hull, och ett lättböjligt sinne"
och är härmed mitt kvinnoideal i ett nötskal *blink* även om det sista stundtals blir svåruppfyllt.
Made his day
Kände för att göra världen lite vackrare. Såg en yngling, säg på sexton-sjutton bast, med angenämt utseende (= han var snygg! på normal ungdomssvenska), idag när jag satt i Kungshallen med Nilla, Nazli och Ems, och en idé ploppade upp för mig efter den mättande paellan. Vi skulle precis gå och jag klottrade hastigt ned ett "Du var söt men lite för ung =)" på baksidan av mitt kvitto, passerade bordet där han satt med sin kompis, och lät den dimpa ned framför honom innan jag svischade vidare med Nilla som av synen förnam minnen från grundskolan. Vände mig om en bit bort och såg hur han glodde som fan, gav honom ett leende och skuttade iväg som en världsförbättrande komplimanggivare i sina bästa år. Jag antar att jag made his day, eller åtminstone gav honom något att himla med ögonen åt, över sin lunchtallrik.
Och, och! Nilla fann en bok med alla svar i. Jag ställde den töntromantiska frågan "Kommer jag finna kärleken nästa år?" och svaret löd fåntråkigt "Det tycks dröja längre än du tror". Happ.
Uttråkad
Sopranosrepris, hamstersidor, fem glas O´boy i kroppen, DeVotchka på youtube och ingen intressant jävel att prata med.
Årets julklapp
Jag vill ha en BaginBra - en ficka som sätts fast på behån för id-kort och pengar! Årets julklapp?
http://sydsvenskan.se/skane/trelleborg/article393530/En-behaficka---for-sakerhets-skull.html
Och dagens korta: Bara tio skolor får ha elitklasser i naturvetenskap och matematik - i hela landet. Okej, jag förstår vitsen med ordet "elit". Men bara tio är löjligt få... När redan 17 Stockholmsskolor ansökt om att få öppna.
++ Öka intresset för NP och matte!
- - Varför ägna sig åt elitism i skolan öht?
Pannkakor & sprit
Onsdagen ägnades åt/på stan. Först Stadsbiblioteket där jag försökte vara seriös med en flummig Johan Asplund-bok. Men vi är ju socialt responsiva människor så jag och Nilla satt och försökte koncentrera oss djuuppt tillsammans med Ems, duktigt i någon timme, innan vi gjorde resten av stan. Nix mötte upp - hon var visst i Expressen där en av hennes texter fick vara med! - och sedan blev jag av henne visad Själagårdsgatan där jag erkände att lukten och smaken av "söder" och "kultur" skrämmer mig. Sedan hängde vi i Fältöversten där Nilla blev raggad på av en överambitiös försäljare (joho!) innan Medborgarplatsen fick stå tillgodo med The English Shop med lite läckert godis och 7up with a twist of cherry.| Till imorgon har jag och Therese shoppat öl & cider. | Jag har en ny telefonkompis och har noll press att göra någonting; jag får mig att skratta med honom och kan göra saker två gånger jag aldrig klarat förut utan hinder, det är allt som räknas. | Och dagen till ära - jag är visst medlem av en familj där torsdag = pannkakor - utfordrade jag mina små (syster+svåger) med trasiga "pannkakor" innan vi flitigt studerade en timme före filmen Office Space. | Splash!
Den rosa doftslingan
Det värsta med dofter är att jag inte som Parfymens Grenouille kan sortera in dem i ett inre bibliotek med benämningar. Har en doftslinga som då och då kommer över mig genom den övre delen av näsan. Kände den i helgen i Borlänge och sniffade till huvudvärk. Den kan dyka upp varstans; men mest hemma. Idag på bussen kände jag den och misstog den först för värmen från elementet, men insåg att värme saknar lukt. Jag tycker om den doften, den är rosa.
Idag stod det C uppe i hörnet av resultatet av sociologikursen vilket är glädjande. Jag har slutat jaga kärleken. Och innerstadsbilarna är överskottade av snö.
// Die Kätzchen Juwel
