Hanna talar ut
Det här känns som ett öppet debattinlägg i en diskussion som gäller ett fåtal men som ändå tar plats i det offentliga rummet. Nix tog upp det till ytan i sin blogg och jag känner mig manad att öppna mitt hjärta likaså.
Det gäller mitt tjejgäng.
Mina tjejjer, mina änglar, de närmsta vännerna jag har.
Varför är vi så stela med varandra och varför så kort tid innan det bröts upp, egentligen?
Jag uppskattade verkligen all möda Nix lagt ned på sin årliga glöggkväll igår, det VAR en trevlig kväll, massa gott att äta. Nazli var tyvärr saknad, och en vän till många i gruppen, S, följde med och var lika välkommen hon - annars var vi alla samlade.
Ändå var stämningen... krystad, och när S bröt upp hakade jag och Eve på för hemsällskapets skull, och det hela kan absolut även i mina ögon i efterhand anses som oartigt, åtminstone från min sida som inte hade någon tid att passa nästföljande dag, som de andra.
Men varför hade vi det inte maximalt trevligt och lustfyllt under den tiden vi var där? Jag är kanske saltet som strös i såret, när jag även tar upp detta, jag kanske är den enda som tycker det, men det liknade snarare ett kyrkkaffe än en rolig glöggkväll.
Det beror inte på var vi var eller vem som ordnade, vi kan helt enkelt inte vara sådär flummiga och glada som gruppen var på rasterna i skolan '03 till '06. Är det så krasst att vi är tjejer, vi funkar inte grupp? Helt ärligt bättre två och två, eller möjligtvis tre, hur töntigt det än är. Gruppen, utnött? Jag tillhörde inte de roligaste och flummigaste i skolan av oss heller, vill jag minnas, men jag hoppas inte jag sänkte allt som vi alla långsamt sänkte båten igår. Vänskap är som vilken relation som helst, man måste faktiskt jobba ibland och inte bara avnjuta frukterna av det, för utan arbete bakom finns ingen skörd, och Niki ska inte ensam slita för att bevara en av de få grupptraditionerna vi har, det enda smälta socker som håller samman vårt Upplands-Broiska pepparkakshus.
Men jag förstår att du blir less, Nix.
Jag vet inte vad man kan göra åt det, men ju mer sällan vi ses desto stelare blir det.
Hon säger att det var likadant under gymnasietiden, och jag räcker motvilligt upp handen och instämmer. Vi sitter av tiden, äter allt det goda som hon och hennes syster spenderat timmar åt att fixa, passar bussar och "drar oss hemåt", "tänker på refrängen", "tackar så hjärtligt med en obligatorisk kram" och försvinner ut i snöblasket.
Förlåt mig, Niki.
Jag hoppas traditionen lever vidare med pånyttfyllt blod, och fortfarande tituleras Nikis glöggkväll, i tusen år framåt, var vi än befinner oss, vilka som än besitter stolarna.
Låt oss se den här gången som anledning att ta upp träffen, värdera eller omvärdera, och om vi tycker att det är värt det - vilket vi alla förhoppningsvis gör - så får vi faktiskt lägga manken till, annars kommer vi vara mer splittrade än vi någonsin varit.
Men däremot håller jag inte med er om hur det var förut -så det skriver jag här- det var lättare då.
Och jag tänker mig att det har med att våra prioriteringar och fasta ställen i livet har ändrats, inte bara fysiskt utan psykiskt med (kan man säga så?).
På UBG behövde vi inte anstränga oss för vi, som Nix sa, träffades alltid ändå. Och vi har inte ändrat på den mentaliteten nu nästan 3 år senare, vi förväntar oss fortfarande att det ska komma av sig självt "eftersom vi ses/syntes hela tiden".
Vi kom, vi åt, vi gick- så var det och antagligen hade stämningen lättats upp om vi alla stannat längre, men det är en ansträngning och det har inte gått upp för oss att det är någonting som måste göras nuförtiden, om vi vill vara ett gäng.
Och ja, jag tror att vi fungerar bättre i tvåsamhet eller tresamhet, men så är det för alla grupper.
