kattungejävel

Likt en kallblodig mördare slaktar jag mina offer. Det är en rastlöshet inom mig. Kan inte låta bli att ta chansen och se - han kanske är den rätta... Och så träffade jag en igår; ett unikum med av mig högt värderade värderingar, med DS-intressen, rödhårig och med bakgrund i latinstudier och Hare Krishnarörelsen. Men att dejta är som att låta sig genomborras av ett flertal spjut. En del träffar ansiktet, en del ögonen, en del öronen, en del magen, en del underlivet och en del långt ut i fingerspetsarna så det vibrerar av harm över att det slår fel på något så litet men ändå så betydande. Jag såg det som en lek att tordas säga att vi inte kan ses mer. Jag brydde mig inte ens om att ge honom möjlighet att uttrycka sin syn på saken; hans tycke intresserade mig inte.
Hur ska jag stoppa denna rastlöshet? Är den ens nödvändig att stoppa? Skadar det mig att dejta i ett "ifall att"-syfte? Ju fler jag träffar desto mer ger jag av mig själv? Ju fler jag träffar desto mer vet jag vad jag vill ha? Ju fler jag träffar desto mer kräsen törs jag vara och ju fler jag dejtar och sållar bort, desto närmare Honom kommer jag? Eller ju fler jag dejtar desto mer töjer jag det till bristningsgränsen, ju fler jag törs rata desto större blir risken att jag ratar den rätte? Är hela dejtandet ett enda parti Black Jack där jag ständigt riskerar att överskrida 21 eller kan jag söka efter den perfekte så länge som jag önskar och sedan öppna famnen för en man när jag helst vill?
Han blir den rätte när jag bestämmer mig för det.
Lyssna. Jag har en rät linje där mannen jag kan få det mest ideala förhållandet med befinner sig i mitten och alla jag möter ligger antingen höger eller vänster om honom. Jag kan när helst stanna och satsa på ett säkert kort men just nu befinner jag mig i ett läge där jag kan fortsätta spela; jag är allsmäktig, har all världens tid på mig, jag vet vad jag vill ha och jag nöjer mig inte förrän jag jag blivit spetsad precis där jag vill och med tillräckligt många spjut. Och jag tycker mig hamna närmre idealet ju längre jag pressar det, en slarvbedömning på tre lyckade.
Tills dess är det jag som slaktar metodiskt tills innanmätet ger mig största möjliga njutning. På alla sätt.

PS för den som saknar övertydlighet. Det finns ingen som är perfekt (däremot mer eller mindre), det finns inte en enda den rätte utan flera, jag är lyckligare ensam än settlad med någon medioker, mitt liv förändras för var steg och så gör även den jag söker. Och idag blåste det hårt i håret och jag njuter av mig och mitt eget sällskap även tillsammans med andra - jag är intelligent och behöver största möjliga stimulans (som inte nödvändigtvis är genom en partners kärlek) - då kan jag nå hur långt som helst. Och med de amerikansk-inspirerade hurtighetspepporden avslutar jag detta och går hem med mina lånade filmer; G - som i gemenskap och Sommaren med Monika, i ryggsäcken. Ajöken, go vänner.