kattungejävel

Sov min första natt i lägenheten. Det var tomt att bo helt ensam men Eve var gullig och kom över med frukost när jag vaknat självmant vid sju.tjugofyra och hunnit "bryta" med en nyvaken hunk via telefon med förklaringen att våra fundamentalt olika syner på vardagen skulle orsaka tjafs och problem jag inte orkar med. Jag tycker om honom, han är lätt bland det snyggaste jag sett, och hans tankar intresserar mig, men det känns inte rätt i magen. Lätt som en plätt. Eveflickan flyttar till Soppero permanent, som jag väntat mig. Jag vill också! Jag vill bo uppe i norr, ha många barn och en lugn karl mitt i stöket. Jag vill slippa läsa Metros töntiga shoppingtips och krav från ungdomar med moderiktiga fula glasögon som kaxigt stirrar in i kameran. Jag vill... kunna andas!!! Springa, skrika, må bra. Bli ung mamma och göra allt som alla människor förr eller senare kommer på är meningen med livet. Det kan omöjligt vara tristare än att uggla bort i Stockholm och dessutom andas in avgaser och få finnar av den dåliga luften.
Så jag har bestämt mig. När jag slutar skolan 2011 tar jag en resväska med kläder och tar en tjänst uppe i norr, jag ska ha hatt och jag ska hålla i den när jag stiger av tåget, snön ska yra omkring mig och jag ska hyra ett rum alldeles centralt i någon småstad. Jag tänker fan inte stanna. Tvinga mig inte att stanna.