Åkte och ställde av lite av Christians saker hos hans pappa i Säter. Han frågade om jag ville ha några syrener med mig hem, men jag nekade med hänvisning till att de ändå vissnar och ska i soporna. Det fnyste han bara åt, och så klippte han av en hel bukett med syrener som jag nu har med mig hem. Jag tryckte ner några kvistar i en Spriteflaska och satte fast resten bakom torkstället inne på toan. De sprider en väldigt skön doft. Kan behövas i vår katatrofala lägenhet. Nu ska jag äta sushi och kolla läget med Christians rygg. Han verkar ha väldigt ont, stackarn, och det är det sista vi behöver inför den stundande och eternal flytten.

Man har saker tamejfan överallt. Man tror en helt vanlig vardag att man har typ datorn och lite kläder. Nänä. Det är sjuttielva lakan, örngott, dukar, jackor, kökstillbehör, cdskivor, pärmar, papper, köksporslin, prydnadssaker, böcker samt SAKER som man antingen får tvinga sig att slänga eller ha kvar. Hårfön, strykjärn, blender, ficklampa, burkar, lampor. Som bara tar plats. Och så kökshelvetet kvar.
Nu ska jag svalka mig lite i denna förbenade värme.

Ingen bebis för Eisa ÄN. Nu slår vi vad i en egen tråd, och jag tror att det exotiska barnet ploppade ut vid 11 idag.
Här sitter jag i godan ro och äter yoghurt och honung. Efter denna måltid bör jag, ska jag, måste jag vill jag packa. Jobbade min sista dag igår och den gick bra!

Nu kommer det värkar var tioende minut. 3 dagar över tiden, antagligen förlossning ikväll... Så jag tror att Eisa kommer ha fått sin lille son när jag kommer hem från jobbet. Spännande!!!
Själv har jag inte lika mycket livsomvälvande att se fram emot. Ska tömma det här glaset med C-vitaminbrus och sedan ta cykeln ned på stan och möta "Elfömos" som E heter på min telefon. Det är varmt som i en nordvästlig finsk sauna och ute på gården ligger en blek tant och solar. Svärfadern ringer på sambons telefon men han orkar inte vara datasupport på morgonen. Istället bad han mig slå upp porten till balkongen så att lite luft kan strömma in och sprida lite lööv.

De tre vise männen kom till den stackars flickans undsättning.
Den förste var D på jobbet, som under min timme i självscanningen bistod mig med sina kloka ord när det dök upp fel. Kunderna gnatade på varandra, och jag som inte själv förstod vad som stod på, hade D inom räckhåll efter ett utrop, och så redde han ut problemet och förklarade godmodigt för mig efteråt. Han förnekade att jag "bara frågade hela tiden", utan det var helt okej - puh! En räddande ängel som så ofta ger tips och svarar på mina tusen funderingar om allt från "va ska jag äta tycker du" till "vad gör man av spännbanden?".

Den andre dök upp efter jobbet när jag lett cykeln till bensinmacken vid Ringenhuset, och försökte pumpa däcken. Fasiken, det gick ju inte att fylla på med luft. Han seglade fram, en utländsk rådlig man, och med ett brett leende satte han sig på huk och drog lite i ventilen (?) så att den drogs ut, och sedan gick det mycket bättre.

När jag sedan med mina nypumpade starka däck skulle cykla därifrån, upptäckte jag till min stora förtret att kedjan hakat ur. Jag tänkte att det här fixar jag själv, jag vill inte att han ska se och känna sig manad att komma, så jag la ner cykeln på backen och försökte trycka dit den. Sedan drog jag upp cykeln och satte mig. Nähe. Suckande och småskrattande vräkte jag ned cykeln och försökte igen, lönlöst. Då stod det en ny ung kille där och rökte bakom bensinstationen. Han såg hur jag trixade och gled liksom den förre killen bara fram och frågade hur det gick. Så ställde han sig också vid min sida och tydligen hade kedjan åkt ur "där bak". Detta ordnade han så snällt, och jag cyklade därifrån, nöjd och tacksam över hjälpsamma snubbar i min närhet.

---

Idag skrev Dalademokraten om mitt jobb. De anklagades för att ha en dålig personalpolitik mot sina unga anställda. I och med denna artikel vet jag, att några personer åtminstone fått en viss förtjänad upprättelse. Här kan ni läsa mer:
http://www.dalademokraten.se/Nyheter/Borlange/Nar-man-ar-ung-vet-man-inte-sina-rattigheter/

"Varje sommar ringer ungdomar till Handels och känner sig utnyttjade av Ica Maxi [i Borlänge]. Det berättar Daniel Andersson, ombudsman för Handels Dalarna. - Ica Maxi är ett jätteföretag som omsätter en halv miljard kronor. Men de följer inte gängse regler på arbetsmarknaden. Det är riktigt, riktigt illa. [...]
- Där finns också en stor grupp med fast anställning som verkligen trivs. Men väldigt många som jobbar extra har det inte så bra. Och passar inte galoscherna så blir det inga mer tider."
[...]
"DD har pratat med flera ungdomar som jobbat som extrapersonal på Ica Maxi, livsmedel, i Borlänge. De berättar om förväntningar att alltid ställa upp och jobba, aldrig säga ifrån och ändå inte få vara kvar. Utan längre förvarning kan namnen plötsligt vara borta från schemat. Kritiken handlar också om långa pass i kassan utan raster."
[...]
"Hon ("Johanna") har fått förklaringar som "dåligt kundbemötande", men ingen närmare beskrivning. Samtidigt kan arbetspassen innebära tre timmars jobb i kassan, en timmes lunch och tre timmar till i samma kassa. Det kan vara svårt att få gå på toaletten, och att klara "kundbemötandet". Sista veckorna på Ica Maxi såg Johanna hur företaget lärde upp nya anställda, unga som ännu inte behärskade det jobb som hon kan men inte får ha kvar."

Om man vill GÖRA saker?! GÖR man dem då?
Igår fick jag en het lust att raka av mig håret! Ha en sån där frisyr jag alltid tyckt varit så snygg. Typ snaggad eller rakad förutom en del av huvudet, där håret är långt, som skivbutikskillen i Simpsons har i Homerpalooza-avsnittet. (Letat i över en timme nu efter en bild på honom, lönlöst) Nu i sommar vore det perfekt för det, men så är det ju det där jobbet på äldreboendet... Där kan man ju inte "se ut hur som helst" inför gamlingarna. Men någon gång vill jag känna hur det känns. Eller åka till Island eller Kiruna, tatuera mig, osv.
Sen vet jag ju inte om vissa saker är saker jag verkligen vill eller om jag bara vill göra dem för att jag länge försökte komma på saker jag ville, som jag ville testa eller uppnå, för att alla undrade och förväntade sig ett svar. Liksom framtvingade önskningar och val. Som när jag ska välja kläder, jag har ju inte haft någon direkt smak för vad jag tycker om - bara vad jag inte tycker om - men nu har jag tränat(s) i att välja. "Den där jackan är snygg" kan jag säga. Men om det är min egentliga åsikt eller ej kan jag inte lista ut. Mycket är chansningar, åtminstone om estetik. Handlingar och resultat är mycket lättare att gilla eller ogilla.
Sen dyker det ju upp tankar om skönhet också, som bara simmar upp till ytan vid blotta synen. Som punkarna på stan, med delvis rakade skallar, och även om det är långt ifrån orginellt, och andra tyckt att det direkt var motsatsen till skönhet, har jag motvilligt - eller ska vi säga utan vija - tittat med förtjusning och dold beundran för modet. Svarta stövlar, likblekt ansikte, hängande svartfärgat hår över halva huvudet, resten rakat. Jag vill känna hur det känns. För det spelar ingen roll, alla skiter i vilket. Testa själva. Bara peka ut en okänd person på gatan. Han kanske står med sin hund, eller köper en glass till sig själv med extra strössel. Bryr du dig det minsta om hans liv? Om han har skulder, om han piercat bröstvårtan, om han och hans ex utförde sju aborter, om han köpte ett kilo selleri på Willys senast. Han bara passerar med glassen i handen, och du glömmer bort hans ansikte efter en sekund. Det är märklig men mäktig känsla - att du får göra vad du vill för ingen bryr sig! OK, mamma kanske får oroskänslor, och någon annan människa fäller en kritisk tanke om dig, men så länge du inte skadar någon annan eller påverkar dem negativt så har de flesta redan fullt upp med sitt eget liv för att orka bry sig. Och till skillnad från Nilla ser jag det som något lugnande och befriande i det att jag inte är unik med mina tankar. Kanske tillhör det bara ungdomen? Att längta efter förändring och testa något nytt. Skillnaden är att jag knappt vågade ha hästsvans i högstadiet av rädsla för att andra skulle märka det, och inte skulle våga sminka mig på jobbet för att andra skulle se en skillnad, men att jag nu ser nyfiket på detta. Hur skulle det kännas om...? Vad skulle hända om...? En dag gång ryker håret.

Borlængio är dött. Andas frisk söndag-natt-till-måndag med citronsmak och godiset sen Indiana Jones-filmen IV igår blev nyss uppätet. Vi körde till Nisshyttan till svärisarna och jag åt små tomater till köttet, och såg på foton. Jag läste även ett häfte á la hembygdsgård och två femtonåringar anno 1996 som skrev att Nisshyttan var bra att bo i för de äldre som vill ha lugn och ro, men lite trist för de yngre som vill till stan och roa sig. Tur var även att Stigs Livs-bussen kom med varor en gång i veckan. På vägen hem slirade vi på en tvättbrädegrusväg och sände Cs kusin en vinkning vid ett möte.
Tillbaka till Borlänge. Borta vid Systemet ser jag ett underligt ljussken blinka i natten, i rött och gult, som ett slitet lysrör och pallyftaren står som vanligt parkerat på högsta våningen i kontorshuset mittemot mig. Jag är sömnlös men det är enbart för att jag starkt förnekar min trötthet, egentligen vill jag bara lägga mig ned och somna till teveflimret. Men jag spritter istället lite med fingrarna och klottrar ner lite skämt som Henn Glysén på Betapet berättat såhär på efterdyningarna av Mors Dag.

"Varför vandrade Moses i öknen i fyrtio år?"
"Han vägrade fråga efter vägen"

"När öppnar en man bildörren för sin hustru?"
"A) När han har en ny bil, eller B) När han har en ny fru"

"Hur kan man se att en man planerar inför framtiden?"
"Han köper två flak öl i stället för ett"

... idag har jag diskat, flyttat om lite grann hemma, grinat över att Borlängeepoken i mitt liv är över snart, och druckit en sötsliskig fruktsmoothie med Eleonor på Kupolen idag. Vi hämtade även Elias på dagis och jag blev lite mallig över att han kände igen mig och t.om. mindes mitt namn ("Anna"). Och så har jag gått en timslång promenad mitt i ESC, så om ni märkte att jag skrev en massa skit om tävlingen nedan så är det inte att lita på till fullo då jag överlag baserar mina åsikter på tillbakablickarna...

Har just sett semifinalen i Eurovision Song Contest och hade faktiskt lätt bytt bort vår egen Charlotte Perrelli mot Makedoniens bidrag; Let me Love you med Tamara Todevska och Vrčak & Adrian Gaxha. Vrčak som är mitt nya favoritnamn. Rappen var usel, "We can do it so slow, kissing slow-mo, until dawn breaks, that I ride out solo", men jag gillade energin, de ihärdiga fiolerna och melodin.
http://www.youtube.com/watch?v=bZ3t7JC7dck
Men nä. Istället röstades Sveriges främsta (äkta) kvinnliga dragqueen in samt ett övernaturligt glatt isländskt techno-par bland alla andra. Aja. Jag ligger nog där i soffan och i smyg följer finalen i ESC 2008 på lördag... Trots att jag faktiskt betalade 5,70:- för att se F.Y.R. Macedonia tävla och i samma veva såg dem bli totalt överkörda av töntar som Turkiet och ännu en gång, Sverige *bah*. Portugals bidrag (Senhora do Mar) var fin, trots att låten är som en långsam Crucified med Army of Lovers. Lyssna själva!
http://www.youtube.com/watch?v=vYT2aWavXlc Army of Lovers
http://www.youtube.com/watch?v=ySqTN-2zDXg Vânia Fernandes and Beauty Queens.

Och Bulgarien gör sin epilepsiframkallande "låt" (=samling oljud) med (acnemedlet) Deep Zone & Balthazar - DJ, Take Me Away. Suck, men den hade folk ändå vett att ignorera.
Som sagt, ofta tycker jag bara synd om de fattiga länderna utan känsla för "hits" som funkar ute i EU, och anstränger mig för att gilla deras låtar. Sådär, nu var det sagt. Men Makedoniens tyckte jag om automatiskt. Och egentligen spelar det väl ingen roll, för det är bara Sverige som seriöst försöker och tror att det är vinst varje gång. U-länder som Ukraina och Moldavien ser en finalplats som en väg ut i Europa. Och gamla rävar som Irland och Danmark skiter totalt i tävlingen och sprätter iväg en massa sarkasm. De har för länge sedan tröttnat. Och så sitter lousy bloggare som jag och skriver hätska men meningslösa inlägg i sann gammal "fel låt vann"-anda. Fast jag kommer nog ändå hålla en tumme för Sverige, för en smula patriotisk är man ju trots allt och mot allt som är blått och gult dras ju mina ögon. Men jag diggar ändå ESC. Jag är nog en liten europé, fast jag aldrig skulle erkänna det, men musik är en ypperlig metod att förena Europa mot illbattingar som USA och Kina.

Kyss.

När jag gick på högstadiet fick man en liten almanacka på posten från typ Libresse, med små rutor som man skulle fylla i sina röda dagar i med ett kryss. alltså idag.
Brämhults Spirulinadryck med apelsin, mango, ananas är god. Vår bagare sa til mig att det är bland det nyttigaste man kan få i sig, de där små juiceflaskorna med alger, så jag litar på henne. Köpte även en påse Gojibär idag. Ett bär bland superfrukterna. "Gojibär är rika på vitaminer, mineraler och antioxidanter. Bären lyser intensivt röda av olika karotener och både smak och utseende liknar något russin" skriver nyfikenvital.se. Jag hörde om dem från Du är vad du äter på tv3. Fast de var ganska äckliga. Jag sprang dock runt och snackade med alla på jobbet om bären och tog även miste på avståndet och höll på att klippa till en kassaledare i ansiktet idag när jag skulle visa påsen, hoppsan.
Christian skriver att han har tråkigt på jobbet, han får "bara städa" för 200:-/h - staaackars han.

Och så har de ringt från Stockholm om nåt sommarjobb på Gärdet, ska ringa imorgon och höra mig för. Vem vet, det kanske blir riktigt bra?

Rubriken syftar förresten på att "karlake" skrev till mig att någon på facebook letade efter Peace- och Lovebiljetter. Skriv till henne, sa han. "Jag har inte facebool" felskrev jag. "Men kanske facebook?" Jonas-humor. Fast syrrans ska visst säljas på tradera så jag tror jag struntar i det där. Men innan jag sa något krävde jag ett "hur mår du?" av honom. Alltså lite framtvingad artighet minsann.
Nu ska jag ta en sen promenad, fastän klockan snart är halv elva, och jag är tjej.

"I love to smoke Marijuana..." sjunger Linval Thompson.
Jag kan inte till fullo hålla med.

Pratade med J.T. idag på telefon, det var skönt, har saknat henne. Vi ska ses i sommar.
Ännu mer glad blev jag när PH (se igår) visade bilder han tagit vid Kragsta. Bron, kärret, träden, den tudelade vägen precis efter bron. Tänk att han stått där och fotat utan att jag hade en susning.
Jag vill ut och resa i sommar. Följa med på något projekt.

Christian fick en lust att baka chokladbollar inatt så jag ställde mig och bryggde lite kaffe åt honom som ingrediens. 2msk behövde han, och jag gjorde fyra koppar som bara tömdes ut i vasken.
<Och en viss person säger att det tar 4-5 dager med vårt egna uppdrag.>
Värmen återvände idag, jag kånkade lite underkläder och byxor till tvättstugan och kikade även in i ett kalt, öde mangelrum med en sjuttiotalsskylt på dörren som uppmanade till städning.
Igår powerwalkade jag lite för mycket, och passade på att återlämna en bok som jag lånat av Berkas kamrats ex förra året. Jag ringde på dörren som öppnades av en förvånad styvson, stack boken i handen på honom och sa att han skulle ställa tillbaka den för den tillhörde M. Sedan tittade jag in hos Berka i huset brevid och tiggde ett glas vatten. Han hade en tjej där som han pluggade med, som hade svart klädsel och stod upp och läste. Sedan gick jag hem och pratade med Malin. Vi pratar minst en timme per dag. Det är sjukt vilken vana vi byggt upp med våra mobilteleknäppande fingrar. På jobbet lånade/stal/tog någon min jobbskjorta så jag fick leta rätt på chefer och fixa fram nytt, och tvingades därmed stressad stämpla in en minut över. Underligt att folk inte kan läsa skyltar som säger "ej tillåtet att "låna" andras saker". Irriterad för att jag fick ägna mig åt en massa extra onödigt för att kunna jobba...tsuck. Jag fick även se Rickard och Jessicas lägenhet, den var väldigt fin och futuristisk. Eller nåt sånt ord. Nu har John Blund tvingat sig på och jag måste lyda. Marsch i säng, såhär in på småtimmarna...

Krabban Sebastians roliga mun

Sexigaste Disneyfiguren genom tiderna? Ariel med millimetersmal midja och svallande hår (och byst) kommer upp till ytan efter att ha mist sin vackra röst till priset av ett par ben. ©Disney

Tänk, den här busslinken, 639an, har jag åkt många gånger förr. Från Tekniska i Stockholm, eller Danderyd där jag klev på, till Rimbo eller vidare till Edsbro och ut till Kragsta. Och nu kan ni alla följa hela resan som någon färgglad person satt ihop till bildspel med varje hållplats Stockholm - Öregrund. Fotografen är en 19årig kille som har detta som sin hobby, tackar honom, Patrik Hansson, för dessa bilder och hoppas att det är okej att jag visar dessa. Är även djupt imponerad av hans vackra foton samt att han gått mellan hållplatserna.
http://www.phbuss.se/Linje-hallplatser/639/index.htm

Mot Cs gamla hus.

Vägen till Fansättra, Wiksättra och Nysättra. Skymtar jag A och TLs brevlåda, månne?

Minnen från våren 2005 då detta var synonymt med Ch och tidiga morgnar tillbaka till UBG.

Han ligger och tittar på film, i mörkret. Jag slinker in, kryper ner intill honom och lägger huvudet mot hans bröstkorg. Jag hör hans hjärta slå och han stryker sin hand över mig. Tänk att det är slut om två veckor. Att vi ska tömma och svabba bort våra sista spår i lägenheten, köra ner till Stockholm och ha vår första sommar utan varandra på tre år. Märkligt.

Imorse trodde jag inte mina ögon när jag blev passerad av en bil som hade tjocka, vita ränder på sig. Snö?! För en vecka sedan kom kunderna in (märker ni att de är min enda respons på omvärlden?) i sommarkläder och köpte meloner och engångsgrillar, nu kommer de in med regnpärlor i håret och har åter kurat in sig i vinterpälsen. Snö, apropå vad då?! frågar jag. Maj är en lurig månad.
Just nu gratineras potatisen och löken och matlagningsgrädden till en härlig måltid inne i ugnen. Jag drog på ordentligt med ost över, samt duttade på små hemska smörklickar. Strax ska jag steka köttet och sedan ska jag snutta på en pärondryck. Sedan är min lördagskväll förgylld.
Iförrgår planerades det en massa, och jag kan inte säga ett ord om detta här! Vi travade runt och letade, och imorgon är det sammanträde. To be continued...
När jag kom hem gled jag ned på golvet längst köksväggen som en liten urvattnad trasa. Med ögonen halvt öppna likt en... slut person... såg jag slött på när sambon diskade. "Vad ere?" frågar han, fast utan de stockholmska e-en. "Trött." "Gå och lägg dig då." Det var en god idé. Jag slängde mig på luftmadrassen och hamnade framför Svts Existens där Åsa Waldau "Kristi Brud" intervjuades. Jag skulle aldrig vilja samtala med henne, jag skulle bli livrädd för hennes intensiva ögon och säkert låta mig bli frälst både tre och fyra gånger för att jag inte vågade annat.
Plåster till ett finger där en bit nagel halvt skars bort! Och så måste jag sniffa lite på min underbart doftande potatisgratäng.

---

Uppdatering 22:09: Nu är även ovansidan av vår bil täckt av snö.

Den "tropiska" värmen är förbi för denna gång. Jag huttrade hela vägen till och från dagsverket. Jag glömde mitt betalkort häromdagen på en restaurang så jag skyndade förbi där på hemvägen för att hämta det. Dock tvekade han lite på att ge ut det då jag inte kunde legitimera mig men efter det magiska ordet "Billy" som svar på vem jag hade talat med tidigare, satte han det i min hand.

Så har jag bestämt möte med en viss person om en viss person. Mer än så är hemligt.

Innan jag gick hemifrån imorse vid halv elva kom jag på att besiktningsmannen skulle komma hit mellan 10-12. Jag väckte Chris och han stapplade upp från luftmadrassen och klädde på sig precis som det bankade på dörren. Jag öppnade i fuktigt hår och sa glatt att jag skulle till jobbet men att min sambo fick ta över, och bra var väl det, för vi fick två anmärkningar som jag inte vill stå för.

Så har jag varit i säljartagen och under en och samma lunchrast meddelat två pers att det var sålt, och bokat tid men en person som kommer imorgon och ska kolla på byråerna. Han prutade och jag höjde det ett pinnhåll, så vi hamnade precis emellan, och det kändes bra trots att han skrattade lite åt mig.

Får man ljuga för barn? En liten kund var nyttigt vetgirig och ställde en massa frågor om vårt system att fylla på växel. Var jag väldigt elak som bekräftade att "ja, det är som i Jönssonligan" och "ja, det är en Franz Jaeger, det tror jag absolut" för en storögd och intresserad kille? Sedan avslöjade jag även att man kan bada i pengarna som skickas iväg... Jag vet inte, det är ju ingen riktig lögn egentligen...

Dagens överraskning var kepsen på en liten, rar dam med ordet "Bitch" på.

I sommar blire Kroatien med föräldrarna & syster yster.
Och tänk att Stina har Carola och Carolina Gynning (!) som förebilder... *ruskar på huvudet*

Och så tror E H från Igelkottfilm att jag undviker honom efter hans filminspelning med syrran!
Aldrig hört något så tokigt! Sedan mitt mejl till honom har han tigit... Vi har bara gått om varann... Lite grinig blir man av falska anklagelser.

Återvänd, tropica heat.

Minns ni att jag berättade om familjelivs krig mot Flashback? Att de sistnämnda "tar" bilder från FL och länkar på FB och hur en del familjelivsmorsor är djupt kränkta och upprörda för att deras privatliv (eh...?) blir inkränktat på detta vis. Nu har en av dem som inte förstått att internet är öppet för alla, kontaktat Expressen och gnällt.

"Gravida kvinnor hängs ut på nätet"

... konstaterar Kim.
Jepp, svarar jag.

Inte en dag som alla andra. Tillbringade lunchen med Eleonor och hennes lille Elias. Vi åt god smulpaj med broccoli och skinka, lekte med lego och sparkade boll, såg på Oprah om testikelcancer och sedan på en oväntat bra svartvitt film från 1962; Vaxdockan med Per Oscarsson. Han spelar en nattvakt som avstyr ett inbrott i en affär och hittar en skyltdocka som han tar hem. Han är ensam och han pratar med dockan som sedan blir allt mer levande för honom. Han älskar dockan som till en början avgudar honom, de dansar och han stjäl kläder och smycken till henne. Men så fort någon av de nyfikna grannarna tittar in ser man att hans "kvinna" är den docka hon i verkligheten är, och det är faktiskt ganska så ruggigt.
Men så vid halv-fem-tiden när jag sitter i gruset och pratar med en maskrosplockande Elenonor, precis när C ska komma och hämta mig och vi ska åka till Långshyttan och se en privat liten spelning, ringer de från jobbet och frågar var jag är. Tydligen hade killen jag gett bort jobbpasset till missuppfattat och inte trott att allt var klart, och dök alltså inte upp. Nu var han sjuk i feber, och jag gav frivilligt vika och åkte in och jobbade ändå. Vill ju inte trassla till det för de andra. Kändes lite dystert bara, när jag hade räknat med en ledig kväll. Dock var det glädjande lugnt på jobbet och vi var en större klunga människor som vandrade hem tillsammans i den kyliga kvällen.

Nu har vi satt ut en blocket-annons på möblerna. Det låga priset på matsalsbordet med stolar; 100 spänn, fick mejlen och telefonen att vakna till liv. 3,5 timme efter annonsens födelse var det hämtat. En tjej har hört av sig om byråerna, så vi får hoppas på henne. Sofforna har vi gärna kvar ett tag till, ingen brådis. Vi vill ju gärna ha någonstans att sitta och äta.

Tipsade Berka om att köpa slaktutrustning och tjäna extra pengar i sommar. På blocket.se säljer Bengt Göran sin skållmaskin för svinslakt. Berka avböjde... "allt är äckligt värdelöst och kasst" säger han på tal om sommarsysselsättning. För min del går inte särskilt bättre. Lat som en sensommargeting är jag. Idag tillbringade vi första halvan av förmiddagen framför American Dad och Simpsons. Den andra slösade vi på en tur ned på stan efter glass för att vi trodde att det skulle vara varmt och gött ute.
"Det här var den sämsta dagen att äta glass på", sa jag och huttrade i blåsten.
Då skrattade karln och sa att när hela världen brinner, den dagen, är det sämst tillfälle för glassätning.
"Nähä", propsade jag på och menade att då skulle jag äta glass för blotta livet och till och med kleta in mig själv i glass.
"Så du ska äta glass då, när du bara har typ tre minuter kvar att leva."
"Ja, vad fan ska jag göra annars? Försöka släcka elden?"
"När världen fryser till is då?", sa han.
Där höll jag med. Det är den sämsta dagen för glass.

Nyttighetsfaktorn är hög. Min sena "lunch" består av ett grovt Ciabattabröd med smör, keso, groddar och tonfisk. Jag steg upp strax före tio och fixade lite hemma innan föräldrarna kom upp. Vi åt brunch och fyllde sedan deras bil med... ja... en stor byrå som tog 80 % av utrymmet, och sedan stoppade in lite skopåsar och kartonger här och var. Efter det har jag även spolat håret med iskallt vatten - det ska tydligen ha glänsande verkan - för det såg väldigt trist ut. Ska äta upp min macka och sedan föna håret, och sedan är det klockan jobb. Nu måste jag försöka leta upp hon den där pianisten som tydligen fick Talangjuryn att gråta, och försöka få i mig alla groddar som sticker ut ur käften på mig. Puss och kram.

Det sorteras och plockas så dammet yr här i den Erikssonska/Herrgårdska våningen! Någon gammal cd slängdes in i datorn och ackompanjerade sambons diskning, medan undertecknad hittade gamla skolpapper. En stencil från Filosofi A dök upp och under lärarens namn hade jag visst skjutit in en diskret anteckning om hans ålder (33). Jag var även tvungen att visa upp grundskolebetygen för Christian; första terminen i åttan - Frånvaro: 0 lektioner med giltigt förfall, 0 lektioner med ogiltigt. Under vårterminen höjdes det till 35 giltiga frånvarotimmar (blev väl förkyld), mot 0 ogiltiga - inget skolk här inte. I nian hade jag en (1) ogiltig frånvarotimme under hösten. Jag minns till och med händelsen som orsakade en timme ogiltig frånvaro: vi var hemma en håltimme och tog miste på tiden när bildlektionen började. Försent insåg vi att bilden inte började klockan 15 utan slutade... Uppjagade och stressade skyndade vi oss tillbaka; under hestiga anklagelser mot varandra om vems fel det var; och förklarade sedan för en lärare som mest skrattade och inte alls såg särskilt allvarligt på brottet. Det var så den nollan spräcktes.
Det var även den läraren som under hela utvecklingssamtalet i nian satt och berättade för mig om "sanningen". Att människor ofta säger saker utan att tänka sig för. Han berättade för mig att när "ni har diskussion på samhällskunskapslektionen får du ofta höra kamrater som bara säger saker, utan att det egentligen är helt genomtänkt och inte ibland ens saker som de helt står för. Prova det själv, bara säg något, det spelar ingen roll i slutändan vad du säger, sådant glöms bort. Huvudsaken är att du pratar." Det där etsade sig faktiskt fast, att det spelar sällan stor roll vad du säger, bara du säger något.
Nu märkte jag även min andra synd i livet. Sista terminen i grundskolan hade jag 9 giltiga frånvarotimmar... och en halv (!) ogiltig liten skolktimme. Herregud... Det var visst väldigt viktigt att den där halvan kom med så gymnasieintagningen fick se vilken lite skolkare jag var.

Det enda jag hört om svt-dokumentären "Klass 9 A" är att det dels är fejk, eleverna hade inte så usla betyg från början som tv-programmet vill föreställa, och dels har jag sett trailern med gråtande elever krama lärare och som jublar över sina nya höga betyg.
Men jag tänker på de lärare som "misslyckades". Som gått till sina lektioner med nykopierade häften i famnen och får huvudvärk så fort de ser de flockande eleverna sitta på borden utanför klassrummet. Som sätter IG efter IG och som mötts av uttråkade, uppdragna huvor under utvecklingssamtalen; "skiter iii". Och som sedan blir ersatta av ett par "elit-lärare" som inför kamerorna förvandlar skitungarna till guldägg. Som gör det roligt att gå i skolan igen, som ger framtidshopp och klassgemenskap och allt annat jag kan tänka mig som är positivt och härligt i en klass. För inte tror jag att det fortsätter. Niorna går visserligen över till gymnasiet, men de nya niorna glömmer snabbt av motivationen och arbetsglädjen när vanliga fröken återvänder. När kameraljuset släcks återgår allt till det normala. Och betygen sjunker antagligen... för nu är inte Stavros och de andra handplockade lärarna där.

En tjej på nätet skriver att hon satt med tårar i ögonen framför programmet. "Jag är så glad att jag valt att bli lärare, ett av världens viktigaste och roligaste yrke! Och jag ska, ta mig tusan, bli en av landets bästa!"

Då kom jag och trampade in med smutsiga skor!
Hur tror hon att elevernas första/gamla lärare, känner sig då när det kommer några "elit-lärare" och motiverar och höjer betygen rekordsnabbt? Hon tror inte att också de satt och hade visioner och drömmar på lärarhögskolan en gång? Och så hamnade de hos 9A i Johannesskolan i Malmö och ingenting var som de hade tänkt sig. Någonstans gick det fel. Från början; redan när poänggränsen på högskolans intagning blev ett minne blott, eller någonstans mitt i; när eleverna, eller var det kanske lärarna, tappade modet? Eller kanske i slutet, när varken lärare eller elever orkade mer?
:) Bara en tanke

Men det är kanske en viss skillnad på att som lärare bli handplockad och betraktad som proffs, än att bli anställd för att ingen annan orkar med. Och det är kanske en viss skillnad, att som elev bli handplockad och betraktad som ett spännande, nytänkande experiment, än att bara bli sedd som ännu en chanslös unge utan de rätta förutsättningarna.

Jag - snart en remambo. Låter festligt, va?
Sitter och leker på avstamp.se; Arbetsförmedlningens ungdomsprojekt, där man kan "anställa" folk i en simulator och läsa om hur unga är (deras ord).

Stockholms län har högst andel mambor (26 procent mellan 20 och 27 år och 43 procent bland 20-23-åringarna)

"Remambor = unga som försökt flytta hemifrån men som blir av med sitt boende och tvingas återvända till föräldrahemmet."

Så jag ska alltså bli en slags remambo i sommar. Hurra.

Det här är alltså Arbetsförmedlingens ungdoms-ABC:

• A som i arbetssökande
• B som i beresta

• C som i coola
• D som i digitala
• E som i ego
• F som i fördomsfulla
• G som i gapiga ... ljud överallt
• H som i handlingsförlamade ... (vi har alltså så många hot emot oss att vi inte gör något åt det alls; hot som klimatförändringar och överbefolkning)
• I som i inspirerande ... (en massa kändisar och genier omger oss)
• J som i jämställda
• K som i kommunikativa
• L som i listiga ... (går inte på skräpmejl utan raderar dem direkt)
• M som i mångkulturella
• N som i normala ... ("De är oskulder, de sitter hemma lördag efter lördag och ser på teve, livet rinner iväg för dem medan alla andra tycks vara med om alla möjliga intressanta saker och uppför sig som 'riktiga' tonåringar." = ingen tror att de är normala; alla är normala)
• O som i... massa intetsägande o-ord som "[...]Obegränsade, Obehindrade, Oslipade, Obehärskade, Ohövliga, Obekväma, Obeprövade, Obeskrivliga[...]"
• P som i pigga
• Q som i qryptiska
• R som i rörliga
• S som i sömniga
• T som i talföra
• U som i utbildade ... välutbildade fast arbetslösa.
• V som i vuxna ... 30 det nya 20
• X som i xtra large... överviktiga
• Y som i ytliga ... varumärken både vad det gäller jobb och sig själv
• Z som i zeniga ... de unga tror inte på gud men "nåt annat"
• Å som i ångest
• Ä som i äventyrliga
• Ö som i öppna

"Den kallas generation Y, ungdomsgruppen som är född på 1980- och 1990-talet. Jag-generationen är en annan beteckning på vad många anser vara den mest egotrippade generationen någonsin."

Happ! Sitter och dör framför datorn medan flickvännen Malin roar sig med sin dejt på stan, och har en underbar natt framför sig. Jag har just sett South Park: Bigger, Longer & Uncut och har "I'm super! Thanks for asking" på skallen som en liten fin hatt. Men just har jag hamnat här, och läser Eisas blogg där hon skriver om hur hennes störda läkarpojkvän misshandlar hennes psykiskt. Nu går han för långt varje gång; och det är sådan tur att hon är så himla stark och go, min familjeliv.sebloggidol. Höggravid är hon och nu handlar det inte bara om omskärelse på den stackars ofödda pojken eller ej, utan att hon är ful, har störda föräldrar, bara har feministkompisar för att hon ratar alla som inte tycker som hon (?), att det är hennes fel att han inte berättat om henne och deras ofödda barn för sin släkt och för sina barn och vidare. Hur sjukt är inte det; att dölja att man ska bli pappa? Önskar henne all styrka (som om den hon har inte vore nog) och lycka till.

Jag har en ny dröm i livet att uppfylla. Köra grävmaskin. Såg på åttan att det är en barndomsdröm många har, och i Tyskland finns det hobbygrävmaskinister som uppfyller sina pojkvdrömmer, men att det även är 10-15 % kvinnor som åker dit och får sig en upplevelse. Så det är historien om hur jag blev övertygad. Det, och att bli nämndeman, politiker och världskänd författare och skådespelare, är alltså en del av min lista på "drömmar". Fast det kommer ju inte före de antagligen okompatibla drömmarna om att leva ett sunt & lyckligt liv, bli mamma, ha ett trivsamt jobb.

Och så precis som förra året deklarerade jag sista dagen. Jag och en massa andra anföll Skatteverkets lilla brevinkast och så var det klart. Har även diskat, tvättat, varit på stan med gubben och packat pyttelite; så det är en rätt hyfsat produktiv dag.

---

"Sanningens Ögonblick". Krystat sanning eller konsekvens med Pontus Gårdinger på femman. Jag såg typ tio minuter av programmet häromkvällen som godnattteve när jag var ensam, det var helt värdelöst. Pappan till den utfrågade "stoppade" på frågan om killen tycker om sina halvsyskon, och sen blir det ett "starka känslor-stund" när han "erkänner" att han vill ha barn med sin tjej. Pontus får chansen att låta allvarlig och Dr Phil-aktig när han frågar pappan "hur det känns". Löjligt. Och så är frågorna på nivå högstadie. "Har du haft sexuella fantasier om män någon gång?" Ååå, säger publiken och skrattar generat. Jag stängde av.

---

A som i arbetslös blir jag i sommar också. Fick besked från jobb nr 1 att de inte behöver någon. Så det blir en lite annorlunda sommar. Minsann, håhå jaja.

Heysátan sjunger Sigur Rós utan förståelse från sin svenska lyssnare.

Alla i Malmö är elakingar och sviker Nazli gång på gång. Åtminstone är det min uppfattning. Människor ringer och vill ha studentlägenheten, ja, de ringer flera gånger, för att sedan ångra sig i sista sekund. Nu har en av dem till och med brytit deras skrivna kontrakt, och det tror jag inte riktigt är tillåtet. Minst en hyra i straffavgift för allt jobb och slit Nazli haft upp med borde den kontraktsbrytande personen betala. Och ja, jag menar det jag säger; alla malmöiter. Här ska ingen skonas, antagligen är de i alla fall släkt eller ytligt bekanta med någon av svikarna.

En liten värdelös historia om ett Kinderägg.
En mamma med dotter handlar lördagsgodis och mat av mig. Dottern, kanhända 8 år, ser hur varorna glider henne närmre på rullbandet. Men något saknas. "Mamma, mamma!" Arg röst. "Var är mitt Kinderägg?" Mamman svarar: "Du tog inget." "Men, joo!" Rösten är sammanbitet ilsk. Mammans desto lägre. "Nej, du tog inget Kinderägg." Dottern fortsätter fräsa och mamman fortsätta förneka. De packar samman och försvinner, antagligen i en avslutande diskussion med orden att det godiset som köpts gott och väl räcker.
Så kommer en pappa med något äldre döttrar. Även här ska det handlas lördagsgodis och mat. Sista varan är ett Kinderägg och jag blippar in det. Jag håller precis på att vänta ut kvittot när pappan nere vid rullbandets slut håller upp Kinderägget i luften. "Någon glömde det här!" säger han till mig efter att ha kollat med sina barn om det var deras. Han frågar även tjejen som väntar på nästa kunds varor om det är hennes.
"Oj, jaha, det var inte ert", säger jag. "Fast jag har tagit betalt för det av er men ni kan göra ett återköp om ni vill..."
"Äh", säger pappan muntert. "Vi kan lika gärna behålla det nu när vi köpt det."
Då minns jag att den lilla flickan före tjatat om ett Kinderägg. Eftersom jag småskrattar för mig själv förklarar jag för den nye kunden framför mig, en ung kille, om den lilla händelsen. Han flinar lite generat. "Aha, jag trodde det var deras, så jag la det hos dem." Vad allt kan kretsa kring ett litet Kinderägg egentligen. Så slutar sagan om det borttappade lilla Kinderägget; överlåten till och uppäten av en helt annan familj än vad en 8årig tös planerat.

Tänk, när jag läser igenom detta inser jag att såna här saker har ett mycket större värde i en evig kassakö än i verkligheten (bloggen).

Denna helg gräsänka!
Han C ringde för en stund sen och var omgiven av grodor som stelnade när han lyste på dem.
Idag firade jag 1 maj som en äkta arbetare - jobbade totalt 10 timmar - och var som pressad limejuice. Jag betade av köer och träffade flera kära ansikten som jag kommer sakna vid flytt. Fick beröm av en amerikansk kvinna för min "clear voice" i högtalarna. Och så meddelade hon sin man att hon visste att jag skulle förstå henne, för jag hade haft en bra lärare (?).
Just nu tröstar jag mig mest att emessenna med Kim som är borta i Oslo, och Malin som är otroligt långt borta i Kunsängen, och här är lägenheten alldeles fylld av mig och min konstnärssjäl. Haha. Snarare själ bebodd av en liten djävul.

Johan heter Nillas vän. Det märkliga med Johan är att han har sett mig ett antal gånger när jag jobbar i kassan samt när jag passerade honom i Kupolen med Malin i helgen. Och jag har inte sett honom!!!! Eller vetat att det var han! Jättefrustrerande, och lite creepy. Klandrar honom mycket vänligt för att han inte kommit åt att hälsa, och idag hade han faktiskt försökt, men då blev jag avlöst precis, riktig otur. Schyssta puckar. Usch, vad elakt det lät med "det märkliga med Johan", låter som ett pedagogiskt intro till en barnserie, men jag skulle tycka att det vore väldigt trevligt att en dag expediera honom och inte missa varandra, och det känns lite trist att jag inte varit medveten om hans närvaro.

Annars förfäras jag över det vidriga fallet i Österrike med de stackars frihet- och (faktiskt) livssberövade människorna vars "pappa"/morfar lekte störd gud. Hur fan är den mannen funtad, som spärrar in och våldtar sin dotter och låter de framavlade barnen leva hela sina liv utan solljus i en ljudisolerad källare? Jag brukar fnysa åt vanliga svenskars blodshämnd vad det gäller typ Englafallet och dylikt, men vad det gäller Josef Fritz får man gärna för min del låta ett gäng amerikanska soldater ha fria händer med honom. De verkar ju ha bra koll på straff utan rättegång och stor fantasi. Allt är så jävla sinnesjukt.

// KATTUNGEJÄVEL