kattungejävel

Om man vill GÖRA saker?! GÖR man dem då?
Igår fick jag en het lust att raka av mig håret! Ha en sån där frisyr jag alltid tyckt varit så snygg. Typ snaggad eller rakad förutom en del av huvudet, där håret är långt, som skivbutikskillen i Simpsons har i Homerpalooza-avsnittet. (Letat i över en timme nu efter en bild på honom, lönlöst) Nu i sommar vore det perfekt för det, men så är det ju det där jobbet på äldreboendet... Där kan man ju inte "se ut hur som helst" inför gamlingarna. Men någon gång vill jag känna hur det känns. Eller åka till Island eller Kiruna, tatuera mig, osv.
Sen vet jag ju inte om vissa saker är saker jag verkligen vill eller om jag bara vill göra dem för att jag länge försökte komma på saker jag ville, som jag ville testa eller uppnå, för att alla undrade och förväntade sig ett svar. Liksom framtvingade önskningar och val. Som när jag ska välja kläder, jag har ju inte haft någon direkt smak för vad jag tycker om - bara vad jag inte tycker om - men nu har jag tränat(s) i att välja. "Den där jackan är snygg" kan jag säga. Men om det är min egentliga åsikt eller ej kan jag inte lista ut. Mycket är chansningar, åtminstone om estetik. Handlingar och resultat är mycket lättare att gilla eller ogilla.
Sen dyker det ju upp tankar om skönhet också, som bara simmar upp till ytan vid blotta synen. Som punkarna på stan, med delvis rakade skallar, och även om det är långt ifrån orginellt, och andra tyckt att det direkt var motsatsen till skönhet, har jag motvilligt - eller ska vi säga utan vija - tittat med förtjusning och dold beundran för modet. Svarta stövlar, likblekt ansikte, hängande svartfärgat hår över halva huvudet, resten rakat. Jag vill känna hur det känns. För det spelar ingen roll, alla skiter i vilket. Testa själva. Bara peka ut en okänd person på gatan. Han kanske står med sin hund, eller köper en glass till sig själv med extra strössel. Bryr du dig det minsta om hans liv? Om han har skulder, om han piercat bröstvårtan, om han och hans ex utförde sju aborter, om han köpte ett kilo selleri på Willys senast. Han bara passerar med glassen i handen, och du glömmer bort hans ansikte efter en sekund. Det är märklig men mäktig känsla - att du får göra vad du vill för ingen bryr sig! OK, mamma kanske får oroskänslor, och någon annan människa fäller en kritisk tanke om dig, men så länge du inte skadar någon annan eller påverkar dem negativt så har de flesta redan fullt upp med sitt eget liv för att orka bry sig. Och till skillnad från Nilla ser jag det som något lugnande och befriande i det att jag inte är unik med mina tankar. Kanske tillhör det bara ungdomen? Att längta efter förändring och testa något nytt. Skillnaden är att jag knappt vågade ha hästsvans i högstadiet av rädsla för att andra skulle märka det, och inte skulle våga sminka mig på jobbet för att andra skulle se en skillnad, men att jag nu ser nyfiket på detta. Hur skulle det kännas om...? Vad skulle hända om...? En dag gång ryker håret.