kattungejävel

En fundering som är tänkt att vara några få meningar men som kommer växa på sig... På högskolan kan man skippa alla föreläsningar om man vill, så länge man gör alla inlämningar och deltar på obligatoriska seminiarier, och ändå bli godkänd så länge man uppnår kunskapskraven. Eget ansvar med andra ord.
Men på gymnasiet, och kanske allra mest på högstadiet, verkar närvaro och delaktighet värderas högre än kunskap. Studiemedel utgår vid för hög frånvaro snarare än uteblivna poäng som gäller på högre nivå.

Varför måste skolan absolut ha eleverna på plats? Egentligen borde ju en elev som är hemma och sedan glider in en gång i månaden och skriver alla rätt på proven, ha samma chans att få poäng som lojala Lisa (eller Hanna för den delen) som varje morgon lydigt sitter i bänken, när vi har uppnått samma kunskapsnivå. Nej, så enkelt är det inte. Man ska vara "delaktig" och göra "grupparbeten" där den late glider på räkmacka och den ambitiöse får ägna extra tid åt att stavningskontrollera och organisera de andra. Detta sker chockerande nog även på högre nivåer.
Det, efter att ha ägnat de första tio minutrarna åt att invänta sena kamrater som (och detta sker även på högskolan, till å med i högre grad enligt eget tycke) kommer in försent, prasslar och stör med blockupptagande ur väskan och jackavklädning, och helst ska be om ursäkt högt och tydligt och skratta lite, efter att ha stått och glott en stund i  dörröppningen för att få allas uppmärksamhet. Och man ska räcka upp handen högst (och svara detsamma som alla andra redan tänkt ut) och sedan släpps man ändå tidigare från klassrummet för att "jobba på egen hand" i korridoren (= de flesta drar ändå hem, och gnäller sen för att de fått för lite tid). Det bör tilläggas att min nuvarande basgrupp i skolan inte alls har dessa problem som jag beskriver, men jag vet att andra upplevt det.

Så vad är problemet med skolkande elever, om vi bortser från dem som har svårigheter och helt enkelt inte klarar skolan utan att hållas kvar med diverse metoder?
Missade föreläsningar kan ju liksom på högskolan tas igen hemma med böcker och internet. Uppenbarligen, om man gått i en svensk skola de senaste tio åren, stjälper ens jämnåriga kamrater snarare än hjälper i mångt och mycket. Det vet en gammal plugghäst som jag, som svor ned i bänken när svenskläraren deklarerade att jag var en de två bästa uppsatsskrivarna i 7D, för inte ville jag stå ut i något så töntigt som uppsatsskrivning. Men. Jag påstår inte att jag hade grejat slutbetygen utan lektionsundervisning. Men jag lägger ju ned BETYDLIGT mindre tid på mina högskolestudier än vad jag gjorde med mina gymnasiestudier. Vi pratar en-två, max enstaka fyra, timmar om dagen rent kvantitativt mot gymnasietidens heldag i skolan PLUS dryga timmen på kvällskanten inför proven. Och se, det går ju lika bra det, om inte bättre, då jag aldrig förr haft så mycket tid att fördela själv. Kanske inte rent poängmässigt, men jag är bekväm med tanken att om jag har kraft och ork att lägga ner mer tid om jag skulle vilja nå högre resultat.

Även om jag och Ems var irriterade på E0 som efter att ha blivit dissad av mig inte längre såg någon anledning att undanhålla sina i hemmet förvärvade spanskakunskaper, han princip talade språket flytande, men ändå fick poäng på fortsättningsnivå istället för hemspråksnivå (inte så svårt att knipa lättförtjänta poäng bland oss andra i gruppen som började först i sexan) så var ju hans muntliga färdigheter på MVG-nivå. Och är det kunskapen eller utvecklingen som ska värderas högst? Det är ju inte kunskap som värderas i skolan, utan närvaro och förmågan att kämpa, vilket på många sätt är BRA. Men på lika många sätt är det naivt. Därav anledningen till att jag råder syrran att välja något lätt och roligt i de individuella valen, istället för astrofysik.

Nej, den stora anledningen till att distansutbildning på lägre nivåer är misstänksamt i lärarnas ögon verkar vara för att skolan även ska fostra barn socialt. Säg det till den pojke som citerades i dagens Metro, som inte längre ser någon mening i att gå till skolan och bli nedtryckt av "kamraterna" :( Och fortsätt gärna tro att dagens högstadium INTE är som att på ett fängelse blanda vuxna kriminella med ungdomsintagna; där man antingen gaddar ihop sig i gäng av ren överlevnadsinstinkt, eller gömmer sig i något hörn och pluggar för snabba på tiden att sitta av. Jag tvivlar dock på att några knarkfyllda kondomer sväljs ned i lika stor utsträckning... Hellre en härdad gosse med tendenser till massmord, än ett geni som suttit på kammaren och bara umgåtts med dem han vill.

Nu märker jag att jag är ganska aggressiv så jag hoppas att ingen framtida arbetsgivare kollar på det här, haha, men jag får väl skylla på mitt unga, hårdnackade hjärta.

/allmänbildad med spetskompetens

Stina lagade veggiemat åt sin storasyster och när hon visade mig hur man kan göra en "upp- och nedvänd Batmanmask" med fingrarna kiknade jag av skratt. Jag har verkligen missat det här under alla år! Vilken tycker DU är coolast? Upp eller ner?

Tompa visar hur det ska gå till


Uppdatering: Efter kontroll av systern är det bevisat att det inte ens GÅR att göra som han på första bilden, utan att korsa armarna. Men om man har tummarna närmast ansiktet och håller ihop fingrarna så blir det rätt.

Överkurs: Ovan är Tom C snäll, men med lite spetsigare fingercirkel blir man ond. Knasig blir man om man spretar med fingrarna och kanske hoppar på ett ben.

Igår när jag gick i centrum blev jag erbjuden ett piller av en främmande man som jag glatt svalde. Men oroa er inte - han hade läkarrock! Men när han började dilla om de positiva effekterna av att äta Omega3 vinkade jag hej då och gick vidare. Man lever farligt, jajamensan! Sen stal jag en krona av ett burkpantande par. Mannen släppte förbi mig när de hade flera kassar och lilla panka jag bara hade en flaska (plånboken låg hemma på hallsgolvet) men då hade de visst redan petat in en, så jag fick två kronor istället för en, vilket jag inte upptäckte förrän när jag gått. Fy för tjyven.
Annat tecken på mitt risktagande leverne är min onda fot. Vristen liksom skaver när jag travar fram. Så har köpt något slags band på apoteket att linda om, vilket betyder att träningen får pausa :(
Övrigt: i skolan hade vi politisk historia - det politiska läget 1900, 1950 och 2008 var på agendan, och min grupp hade som vanligt full koll och ett övergripande, enligt anvisningarna, upplägg på OH-bladen; fina bubblor med vackert klingande begrepp såsom etnicitetsfrågan, solidaritet och folkhemmet *smack*
Och, jag har avböjt vidare kontakt med Gud då hans prat skrämde mig, jag vill hålla det på kompisnivå och då orkar jag inte med tjat och tusen frågor, och Monstret börjar kännas lite sådär (mörkläggda fönster och lite för mycket detaljer ibland). Jag tror som Nilla, jag vill inte ha något resultat så då blir resultatet givet. Den som väntar på nåt gott, fyllde Nazli i, och med de orden jag sträcker ut mig i solstolen och viftar sömnigt med solfjädern (som om mörka januari ägde soltimmar).

Häromdan satt jag på tåget mittemot Nilla och raderade 37 telefonnummer till mestadels gamla ragg, arbetsplatser och kontakter jag inte längre har behov av. Och jag har fortfarande kvar en del jag inte riktigt vet om jag kan släppa eller ej. Nåväl, jag behöll ett - numret till Gud.
Han var en av alla "UM-are" som samlades på chatten och skrev om sina ensamma, patetiska tonårsliv. Och igår när jag hade olidligt tråkigt satt jag och slängde iväg små sms-slängkyssar åt höger och vänster (så om ni fick ett innehållsfattigt men glatt sms så var det från mig) sände jag även Gud en. Och han svarade - tänka sig! Han är gladare nu, lever studentliv och repade sig och det gör mig glad; även jag har förändrats under de senaste sex-sju åren vilket gläder honom "nu när jag blivit större" som han skrev.
Vi har börjat ny kurs i skolan; Politik & Samhälle vilket innebär statsvetenskap och torra böcker om svensk författningspolitik. Nåja, även det ska ristas in i skallen och helt värdelöst är det ju rakt inte att dras nytta av i mitt mångsidiga, stjärnspäckade liv.
Syrran ringer - och biblioteksfolket uppskattar inte påslagna mobiler. Vi ska spela badminton. Träningsvärken sitter ännu kvar i magen sen veckans träningspass nr 2, och orsakar drömmar om graviditeter och förlossningar. Både Malin & Ems har förutom jag fött barn i mina drömmar, jag begriper det inte, jag uppskattar ju faktiskt att sitta ensam och barnfri och dricka té och lyssna på franska popballader med ta-i-röster, men ändå vandrar dem in på BB om nätterna och jag känner fötter som sparkar i magen. Kan det vara vår diskussion från igår hos Nilla om siamesiska tvillingar? Hon ordnade tårtkalas med vintagetema men jag var den enda som tog henne på orden och satte hårspännen i snedluggen, långklänning och opalen som A-L gav mig runt halsen, den som ser tantig ut men ännu inte spruckit, och som gjorde mig gammaldags vacker och fin. Var det den turen du menade som den skulle föra med sig, käre vän? Hoppas inte, jag vill inte ha utnyttjat den enkom som en lämplig accessoar till en fikastund med hemtrevligt sällis. Jag vill att den ska rädda livet på mig, eller åtminstone orsaka en angenäm krasch med min tillgivne på stan.
Tjenixen!

"Hej och välkomna till ett rykande färskt avsnitt av Hjärntvätt För Förpubertala!

Dagens första fråga ställer jag till Rogert, nio år: Älskar du Jesus?

-Jesus? Menar Jesus Gonzales-Ivarsson i fyran? Han har skitmycket Pokémonkort och kan stegra med sin cykel, men jag är inte bög vad jag vet.

-Nej, jag talar om Jesus från Nazaret.

C säger (12:43): om man ska nuppa med en civilingenjör..

behöver man klara nåt speciellt kompentesprov? eller räcker det att jag fick 1.7 på hp?

Hanna säger (12:44):

jag klarade en högskoleingenjör på 0,5 så det borde gå ja


(fast där sa jag fel, för han var civilingenjörstuderande, och med högskoleingenjören kom jag inte ens till 1st base)

Lånar dator på biblioteket nere i centrum. Så otroligt kommunalt och uppfriskande det är att sitta här med andra daglediga kring ett bord precis vid bokåterlämningsdisken. Dock är inspirationspulsen hög hos mig, som alltid mitt i en vardaglig, levande omgivning. Där är människor utan synliga band och de sitter nära men ändå så långt bort - de fyller mig av idéer och snören av tankar i olika längder, ger mig små pusselbitar att trycka mot bröstet precis som när mitt sextonåriga jag hafsigt skrev ned mina anteckningar på baksidan av kvitton i busskön.
Jag gillar att plocka ur tidningar ur tidningsinsamlingen att läsa; lycka är att hitta en nyhetstidning. Dock blev min förtjusning över en hel Metro kortvarig då någon hade spottat över den och jag gick med handen äcklat utsträckt tills jag hittade en plats att tvätta av mig. Du brände mig, din återvinningsmarodör.

C kom och hälsade på också i veckan där jag sitter isolerad från omvärlden då grannarna skyddar sina nätverk. Där blev vi sådär spontana och onödiga av oss och körde ända till Rotebro för att handla mat. En dryg polisquinna stod och kontrollerade alla bilar längst en femtiosträcka och låtsades vara ungdomlig med frågor som "Aa, är bilen schysst då?" (sagda med släpig, översittarröst) och påminde honom att klistra på senaste skattemärket.
Hemma hann vi prata lite och han fick lite bilder på honom och hans kompisar som jag hade nedbrända innan han körde iväg i sin röda Merca.

By the way, Hanna hjärta dokumentärer i stil med Alla mår bra; där en klass 1b filmades 1972, samt några andra tillfällen under 70-talet, 1987 och i början av 90-talet, samt en uppföljare 2005 då fyrtioåringarna får berätta om sina livsöden och saker som är viktiga för dem. Alltid fascinerande att följa liv. Se vad som hände sen.

Nilla sov över här inatt. Hon hade med sig tonvis av godis och vi åt sushi som vi handlade i KalleHäll och så hjälpte hon mig att tvätta fem maskiner tvätt i tvättstugan som ligger bara en trappa upp - lyx! Jag hade även köpt ett paket tvättmedel med inbyggt doseringssystem - det ni! Kommit in på den sökta kursen i kognitionsvetenskap också, kul kul.

Och idag lunchade jag med morsan på hennes personalrestaurang. Jag hittade faktiskt till Rosenbad denna gång, men fick lov att ringa innan ändå och få guidning en gång. Jag och min lindriga topografiska disorientation...

Helgplaner: kryssning i helgen med tjejjerna och ikväll är jag den som får hedersuppdraget att följa med min syster ut första gången hon får beställa drinkar vid Söders krogliv. Och eventuellt få konversera kvällstid med min senaste DS-vän-to-be, JM. Ute soler skinen och felskrivningen var medveten.

Nu är lillasyster myndig!
Tommy hjälper henne att tända presenten - en tjock cigarr -
framför Signe med sin Erik.


Jag gav ingen egen present, men bakade henne
denna laktosfria, läckra tårta istället.


I lördags satt jag, Schweina & Mr T och spelade Mah Jong i nästa fem timmar... Jag vann. Och idag väckte vi dem med födelsedagsssång på morgonen 12.09 och sedan kom gästerna vid femtiden. Hela kvällen har vi spelat spel - först timmar med Sätt sprätt på en miljon där Signe slutligen vann de 99 miljonerna, och sedan Rappakalja efter att första födelsedagscigarren rökts vid en rask promenad i kylan. Nu ligger morsan och syrran och kurar framför första Gudfadernfilmen medan jag passar på och utnyttjar internet som jag saknar förvånansvärt lite.

Det exploderade över villataken när klockan slog 2009. Jag och mamma tog bussen till villastan där vi firade med "gamla gänget" där två av värdfamiljens unga hade sina respektive med sig, än så länge tycker jag det är roligt att följa människor från barnsben till tonårsspiror men det blir väl mindre roligt med tiden.
I år har jag än så länge hunnit med att: sett romantik-vampyr-ungdomsfilmen Twilight, promenderat till och shoppat på IKEA och bett dem söka efter Malins Patrick i högtalarna som försvunnen person, bokat tvättid, testat att spela Wii hos Nazli, satt titel på min roman och skrivit två scener i den, och träffat CJ för antagligen sista gången, men som var lika snällhjärtad ändå.