kattungejävel

Efter att ha haft sötnosen över sön-mån och vinkat av honom innan han for till Norge för jobb, tog jag sovmorgon och åkte sedan in till skolan och lämnade in hemtentan - äntligen! Ni som inte pluggar ska bara veta känslan av att lämna in ett arbete och ha resten av dagen ledigt. Sedan träffa tjejerna för hämtpizza och prat och Nillas ljuvliga multi-chokladkaka. Sedan kom CM hem och jag blev upphämtad i Bergshamra "som vanligt" och tillbringade kvällen med att ge huvudmassage som fick katterna att spinna. Dock mådde jag inte helt bra; var sådär ruggig och varm och kall om vartannat, och följden blev att jag inte var en helt igenom trevlig tjej att vara med då :(
Introkursen i Q-huset var intressant, rolig men samtidigt var jag trött, okoncentrerad och hängig. Hade helt oväntat stött på Malin på t-centralen och vi tog sällskap till skolan, och hon väntade sedan utanför salen när jag slutade. Då piggnade jag på mig, och jag ångrade mitt nej-tack till Nilla & Niki för en dag på stan, så jag mötte dem för lunchsallad (eller salladslunch, nu blev jag tveksam?) och sedan lite shopping. Nu är jag hemma sedan några timmar, kör min andra maskin tvätt för dagen, äter middag framför datorn och tänker på min CM.

Skrev en närmast predikan till mina tjejjer nyss, och frågar lite försynt er som redan lämnat tjugoårskrisen bakom er och kommit lite längre i utvecklingen än mig: Har jag rätt?

"Jag tror som sagt att vi alla är lite lätt förvirrade och röriga nu. Fan, vi är 21 bast, vi har precis slängts ut i vuxenvärlden som små fågelungar och ska försöka sluta leka och istället lära oss fatta hur verkligheten hänger ihop. Klart man känner sig allmänt felplacerad när man inte vet vart man ska ta vägen. Är man 41 kan man åtminstone titta bakåt och veta hur vägen gått, lite knaggligt men ändå framåt, och då får man automatiskt lite mer kött på benen och vet att man haft en plats någonstans, var den än är.
 
Som jag läste nånstans. När man är tonåring och i vår ålder så är det lite kaos. Man provar saker, och varje val är ju som sagt till hälften en chanstagning. Ibland är det som att man flyger nånstans och viftar lite taffligt, men jag tror man blir lugnare med åren. Enligt det där jag läste så hade de flesta ordnat upp sig när de var 24-25 år. Så bit ihop. Det är erfarenheterna som gör oss rika, och då är antagligen det största vi upptäcker att livet är såhär: en berg- och dalbana, men det är bara att spänna fast sig och vänta ut stormen, alternativt rida med, för det blir inte så mycket bättre än såhär; utom att man kanske slipper de värsta ångestkänslorna uppkomna i sin vilsenhet: man lär sig bara leva med livet och det gör en lugn, trygg och lycklig - för det är då vi törs stanna upp och titta på det vi redan äger, fatta våra beslut och vara säkra på att vad vi än gör - så lyckas vi, på ett eller annat sätt."

Gårdagens kväll blev precis sådär mysig, avslappnad och trevlig som det kan bli. Direkt efter skolan där vi hade roliga övningar i värderingar om yrken handlade jag alla ingredienser och städade. För när vi pratat i måndags kändes det som att jag ville träffa honom igen och genomföra födelsedagsmiddagen vilken jag både fasade att laga och gladdes åt. Vid femtiden, då jag susat runt som den effektivaste husmodern och diskat, städat, duschat, förberett tårta och mat, kom han in genom min dörr, den stiligaste karln av få. Grytan blev lyckad liksom efterrätten i form av en gräddtårta med chokladmoussefyllning och hallon, samt passionsfrukt och flisad hallonchoklad som garnering och de obligatoriska tårtljusen. Sedan trängdes vi ihop i min säng och somnade. Min M. Min alldeles egna M.

Minns ni Fru Plåster jag skrev om i september? Jag gick bakåt i tiden för att läsa runt lite, påminnas om hur jag tänkte då, och fann inlägget om Fru Plåster vilken jag kände igen mig i till fullo. Tips som jag var fast besluten om att följa var följande:
"*ta det lugnt och låt relationen växa
*ge relationen en chans och fortsätt träffa personen i fråga vad än känslorna säger
*om du märker att den nu träffar tycker det blir för mycket, lura dig själv och bjud in mer folk nästa gång ni träffas, sätt er relation i ett socialt sammanhang. Det kan hjälpa dig att hålla fokus borta från dig själv och din längtan efter närhet. Nu får ni chansen att bygga upp en närhet i en mer maklig takt
*Diskutera inte bröllop och barn redan på första dejten. Låt det komma naturligt."

Och jag tog - som vanligt med djup suck - allt på allvar och verkar ha följt detta till punkt och pricka, stenhårt och obevekligt. Plötsligt är jag ju allt annat än Fru Plåster. Jag känner panik inför att binda mig, jag blir rastlös av att vara nära, jag blir inte passionerat kär, jag känner mig introvert och har aldrig känt mig så trygg med ordet singel. Jag har övat mig i att hålla tillbaka känslor, inte störta fram med utsträckta händer och flåsande mun. Nu är jag fast.
Var är den jävla gyllene medelvägen?! Att allt måste vara så antingen eller för mig!

Anförtrodde mig åt både Therese och J-a på tåget hem. Och så har jag skrivit ett långt mejl till M om min oro. Jag försöker följa boken, men det är svårt då den säger: följ magkänslan. Therese sa att om hon skulle grubbla en massa över sina beslut skulle hon bli tokig. Och det är ju det jag blir!
Jag önskar att det var enklare. Att jag hittade en lagom gullig, snäll kille som förstår mig och är lätt att prata med.
Och gissa vad! Det är så enkelt. Vi har det roligt, han är söt, vi kelar, pratar. Han är ingen gud. Han är en vanlig, gullig kille - precis som jag söker - samtidigt som han har det andra jag vill ha. Men jag vill inte ha ett förhållande nu. Jag vill helst bara ut och spela basket på innergården. Inte behöva fundera. Ändå krånglar jag till det.
Jag vill hålla i M med ett finger. Samtidigt som jorden snurrar för mig. Det är väl inte så konstigt att jag räds förhållanden? Jag är 21 år gammal. Jag har mognats på sistone. Den blåa vätskan i röret börjar överstiga strecken. Jag vill ut i världen, min senaste idé är att jag vill åka till någon folkhögskola och lära mig dreja. Jag börjar skaffa alternativ till mitt tidigare enda livsmål: bli mamma. Det jag försöker övertyga mig om nu är att jag kan få allt detta med M, eller för den delen, någon annan som generar kärlek och trygghet. Människan måste ju hela tiden finna ursäkter. För att begrava besvikelsen över att jag inte blev ung morsa styrde jag tankarna mot annat. För att inte vara desperat i mitt partnerval snuvade jag in mig på att vara singel. För att klara av att bo ensam blockade jag möjligheten att vara mörkrädd.
Om det är rätt, men jag inte kan känna att det är rätt för att jag är blockerad, kan det då ändå vara rätt?

Hässelby ligger där det ska. Syrran for visst till Paris imorse och själv hade jag en Nilla sovande hos mig på soffan när jag vaknade. Hon hälsade på mig på jobbet i fredags kväll och så handlade vi - högljutt och fnittrande - mat och snacks att senare förtära under en tjejkväll med prat, prat och åter prat. Idag åkte till stan för medeltidsmarknad i Kungsan som var liten och nyfödd, efter bokinlämning på stadsbiblioteket och en lång dryg jakt på vit varm choklad som inget café säljer nånstans längre *snyft*. Nåväl, det blev vanlig med grädde för mig istället.
Familjen T, denna gång utan barn, kom och åt middag hos mina föräldrar, och vi tog en runda och tog oss in som obehöriga på nybyggen här i området, för att uppdatera oss om förändringar. Tydligen finns det ett Hesselby Byalag som har villa Löfstaborg precis vid Lövsta återvinningsstation, dit vi promenerade. Middag och prat om gamla gårdar och släktträd och en stund då jag drog mig undan för att se lite halvblek Robinson 2009 på fyran blev kvällens tavla.
Just nu känner jag ändå ensammen och dyster. Saknar M, han hade passat in ikväll känner jag. Det finns inget negativt alls nu som jag kan fokusera på, men jag litar på att det jag kände då inte kommer förändras. Jag har dessutom bränt mina skepp i lite olika skepnader.

Skolan går sådär. Fick ett C på senaste momentet men det nuvarande är tveksamt. Jag har ingen motivation att plugga. Alls. Muntlig presentation på måndag och sedan ett seminarium vars litteratur jag inte har kläm på. Tänk att en glad tid med trevligt sällskap, ishockey & till och med lite kärlek, kan övergå till en gråtung hopplöshet och en irriterande liten känsla av olust som kryper innanför bröstet. Ständig lycka gör en sjuk, är min tröst.
När jag blir stor ska jag återgå till mina rötter antingen till Sörmland där farfars släkt är från, eller Vargnäs i Leksand där mammas mormor var från och släktgården står kvar intill golfplanen. Eller helt enkelt bli en gammgumma och bo i Kyrkhamn alldeles vid vattnet bara för att visa att Hässelby är mer än bara höghus - bli en riktig liten lokalpatriot alltså.
Bah gah ha - vilket humör jag är på...

Berka drömde om mig häromnatten, meddelar han precis på msn. Jag var visst nån "storbystad militär som försökte döda mig och johana samtidigt som zombies anföll". Hell yeah!

Jag grät igår, saknade honom enormt och tyckte livet sög. Men nu när det är dagsljus igen är hjärtat lättare. Inget slår att veta vad man vill.
Nilla visade en vacker kortfilm på sin blogg, World builder av Bruce Branit. Sök på den.
Och så hade jag fått massa svar från kanditaterna till RFSU-kongressen. Många med sund inställning som jag kommer kryssa för, härligt!

Lång dag idag, gott folk! Allt är en rörig gryta. M kom till jobbet och körde mig hem till Hägernäs där min lya ännu mer framstår som studentslarvig och stökig i kontrast till hans stilrena. Där lagade han mig en underbart god middag med älgkalv han skjutit själv och jag tassade runt och ängslades över min planerade födelsedagsmiddag som utlovats, men jag får väl lägga i lite extra kärlek istället, haha. Kvällen blev bra och mycket mys blev det med karln.
Idag vaknade vi vid sextiden och jag var i Vällingby strax efter åtta för att med Therese intervjua en supertrevlig chef på Ejendals. Och sedan traskade jag ned och shoppade lite krokar innan de ringde från jobbet och behövde hjälp, så efter en tupplur hemma en timme åkte jag och körde stängning och kom hem vid elva. Därmed trött!

Få kunder ikväll, de flesta satt väl klistrade framför teven med chips i knät. Blev en otroligt bra kväll på jobbet, brukar bli det motsatta när jag oroar mig sjuk. Fick lite andra arbetsuppgifter än bara kassa, såsom svinna, fronta, kasta, sortera, fylla på. Och vi som jobbade sent fick en liten påse med överraskningar som present.
<
TV i bakgrunden. Är det NIO år sen Fattaru gjorde Mina hundar??? Hur gammal är jag egentligen? Är det nio år sen jag var ung? Kan någon strama upp kopplet så tiden inte löper iväg?

<
Nilla säger (23:39):

Snälla Hanna du har träffat honom 2 gånger. Ibland tror jag att du söker efter inre konflikter.
<
Jag är van vid att bestämma snabbt och definitivt om killar; antingen är han den rätte eller inte, tråden ska igenom nålsögat, hur stort eller spretigt det än är. Allt annat medför risker för resonemangsäktenskap, att man låter saker och ting visa sig eller växa fram och att det inte är äkta då det inte slog mig medvetslös på en gång, hemska tanke! Men med M vill jag bara ta det lugnt och upptäcka saker med fingrarna över landskapet av ett virkat täcke, med ögonbindel och under en trygg mans hand. Visst kan vi drömma om en gemensam framtid. Men jag måste nog bli lite mer som andra; ha mitt egna jag och liv, och fortfarande vara småkär i en person man ännu inte lärt känna helt, utan att i en stormvind släppa allt för en enda människa - som jag alltid trott är en förutsättning för ett lyckligt förhållande.
Men M har rätt när han säger att det gör inget i vilken ordning man tar allt, det viktigaste är ju hur det blir; och att man inte kan strukturera känslor på det sättet jag försöker. Det är ju verkligen jättetrevligt att planera för att få bjuda honom på middag här hemma när han fyller år om två veckor, och man ska väl göra saker man blir glad av, inte sant?
Snart ringa och säga god natt, så man orkar göra lite nytta imorgon på jobbet igen!

Jag har nog aldrig varit så handlingskraftig som idag. Whinade lite över att jag inte kan köpa saker över internet eftersom jag ännu inte skaffat Visakort, men så passerade jag banken och tänkte att nu fan får jag fixa det. Så nästa vecka blir jag vuxen på riktigt. Duktiga jag har även - äntligen - kastat kartonger och annat bråte som stått inklämt i hallen, så nu fattas det bara grovdammsugning och lite diskning så kan man leva här igen.
Dubbelpass igår på F&S. Hade lite ångest eftersom jag tydligen var schemalagd på torsdagskvällen på jobbet, fast jag ringt och kollat att det inte var något denna vecka. Hoppas det löste sig, och att jag kan ställa upp om det krisar för dem någon gång. Men ont i magen fick jag allt fast det inte var mitt fel, och tänkte åka in fast jag hade andra planer, jag hatar sånt här. Gympan fick mig att må bättre. Sen har det intensifierats med CM, jag får se hur jag gör, har inte bråttom än att börja dejta, men intresset här ökar steg för steg...
Mina tankar går även till min släkting som avled igår mycket tragiskt efter ha hoppat ur sin lägenhet på åttonde våningen som brann.
Ikväll har jag köpt lösgodis och ska mysa framför teven.
Med vänlig hälsning
Kattungejuvelen i egen hög person

Jag har aldrig förstått vitsen med 3-dagars-regeln och annat krafs. Att en kille är körd bara för att han skickade ett "jag saknar dig"-sms en kvart för tidigt. Visst, jag blir också avskräckt när jag blir tjatad på och pressad, typ "vill du fortsätta träffas? ja eller nej? svara nu nu nu". Men ett sms till eller från gör ingen skillnad om jag är intresserad eller ej. Tvärtom, om jag känner att det fanns något, och får bekräftelse på att han känt samma sak, då blir jag ju mer uppmuntrad. Men om jag inte är intresserad, då spelar det ingen roll vare sig han råkar säga att han älskar mig (okej då, då hade jag dragit öronen åt mig som av varningstecken, men inte av någon princip) eller är strikt upptagen och inte kan träffas. Fast visst, jag kanske har blivit lurad? Kanske gått på hans spel och därför blivit intresserad, eller kanske har det inte blivit något för att han, eller jag omedvetet, kört någon töntig manipulationsmetod som gjorde att den andre indirekt förstod att det inte blir något mer. Och jag skiljer på spel och sanna saker, som att verkligen inte haft tid, eller inte är pigg på att ringa; ljummet intresse eller prioriterar annat. Löjligt att vilja höra av sig och ändå dra ut på det, för att "uppehålla intresse" grundat på antaganden om hur den andre fungerar. OK, att man skräms om man friar efter en vecka eller börjar stalka, men det är ju bara stalking om den andre har något emot det? Ibland uppfattas det som gulligt när killen väntar vid porten i två timmar, ibland inte. Man får självklart ha lite känsla för hur den andra kan uppfatta saker och ting innan man lärt känna varann, men det är själva spelandet som får mig att rynka på näsan. Påminner mig om uppdelade tjej- och killgäng, där man skickar en kompis emellan som får agera budbärare.

Gamle A-L om ni minns, sa med en suck när vi började prata, att det är bara dagar ur våra liv som försvinner, ju längre vi skulle väntar. Och det tycker jag är klokt. Känns det bra, och båda vill ses - då ses man. Har man känslor, är man öppen med detta. Har man inte känslor, då säger man det. Ärlighet. Inte något jäkla spel! Sådant kan man ju ändå inte fortsätta med i en relation... Fast vid närmare eftertanke är det nog precis det man gör, åtminstone ibörjan? "Jag ska inte hämta henne efter jobbet, för då blir hon bortskämd". "Ikväll stannar jag ute till två på natten, så han fattar att han inte ska sitta uppe och vänta". Håller man verkligen på så? Det kanske är någon grej som överlevt genom generationer, vad är det som krävs för att bibehålla intresset så jag får föröka mig? Ni med partners, hur gör ni? Själv är jag ultrasingel och har ätit semlor med syrrans fransyska. Var riktigt trevligt, och det är roligt när hela familjen pratar engelska kring middagsbordet.

Jag önskar mig en grov viking i sommarpresent.

Försov mig för lunchträningen och fick konsekvens av CM. En kopp a-fil slinker ner i magen som dagens första mål, till japansk underbar technopop med klagande stråkar och snabbsjungande sötnosar. Håret nytvättat och rena kläder fästa på min vackra kropp. Kassachefen ringde och gav mig två kvällstider nästa vecka, ny kurslitteratur väntar på posten, den enda bok jag har ligger oläst vid min sida här i soffan. Golvet är täckt av papper och kläder och grus som gömt sig i de uppvikta kanterna på byxsluten. Klockan är arton över tre och detta är livet idag.

Söndagstechno och ledighet.
Skolk från sista danslektionen, och jag sov till fjorton noll noll och hann med några tvättar innan dagen bommade igen.  God natt per telefon till C M (jag kallar honom C, men alla andra M, detta är förvirrande) och stapplade nyvaket upp några timmar senare för att åka till Vby och förbereda intervjuer. Ord som näringslivsklimat är bra. Vi försökte ringa Ejendals men det var hela tiden något ledningsmöte. Mejl damp ner sen dock, de ska se om vi kanske får prata med självaste herr Ejendal istället för chefen vi försökte kontakta. Det här med näringslivskartläggning är ganska lustfyllt.
Jag äter dåligt; det blir a-fil, köttfärssås med grönsallad, mjölk och pannkakor. Men just nu är jag så less på att hitta på bra mat att det där duger alldeles utmärkt för att stilla hungern.
Sms med mamma; syrran har fått över sin franska utbytesstudent och jag åker antagligen och hälsar på imorgon. Halvengelska - så språket är inget problem. Jag har sett foton och de är väldigt lika utseendemässigt. Spännande. Vi hade tur med min tyska student för några år sen också, för fy fasen att behöva praktisera sitt b-språk ju!
Personalmöte idag. Nervöst i magen. Men det gick bra, även om jag inte fattar hälften av allt de pratar om angående speldisken. Men det kommer sen när jag fått lära mig. Jag funderar nu när jag vill vara ledig i sommar. Ska ha någon slags sammanhängande ledighet har jag tänkt, och lägger den antagligen i augusti, då vi planerar att utforska Budapest, jag och tjejerna.
Slutligen, Ramlösa med mangosmak är gott. Om man ruskar på flaskan och sätter den nära örat så kittlas det av ljudet av kolsyra.