kattungejävel

Minns ni Fru Plåster jag skrev om i september? Jag gick bakåt i tiden för att läsa runt lite, påminnas om hur jag tänkte då, och fann inlägget om Fru Plåster vilken jag kände igen mig i till fullo. Tips som jag var fast besluten om att följa var följande:
"*ta det lugnt och låt relationen växa
*ge relationen en chans och fortsätt träffa personen i fråga vad än känslorna säger
*om du märker att den nu träffar tycker det blir för mycket, lura dig själv och bjud in mer folk nästa gång ni träffas, sätt er relation i ett socialt sammanhang. Det kan hjälpa dig att hålla fokus borta från dig själv och din längtan efter närhet. Nu får ni chansen att bygga upp en närhet i en mer maklig takt
*Diskutera inte bröllop och barn redan på första dejten. Låt det komma naturligt."

Och jag tog - som vanligt med djup suck - allt på allvar och verkar ha följt detta till punkt och pricka, stenhårt och obevekligt. Plötsligt är jag ju allt annat än Fru Plåster. Jag känner panik inför att binda mig, jag blir rastlös av att vara nära, jag blir inte passionerat kär, jag känner mig introvert och har aldrig känt mig så trygg med ordet singel. Jag har övat mig i att hålla tillbaka känslor, inte störta fram med utsträckta händer och flåsande mun. Nu är jag fast.
Var är den jävla gyllene medelvägen?! Att allt måste vara så antingen eller för mig!

Anförtrodde mig åt både Therese och J-a på tåget hem. Och så har jag skrivit ett långt mejl till M om min oro. Jag försöker följa boken, men det är svårt då den säger: följ magkänslan. Therese sa att om hon skulle grubbla en massa över sina beslut skulle hon bli tokig. Och det är ju det jag blir!
Jag önskar att det var enklare. Att jag hittade en lagom gullig, snäll kille som förstår mig och är lätt att prata med.
Och gissa vad! Det är så enkelt. Vi har det roligt, han är söt, vi kelar, pratar. Han är ingen gud. Han är en vanlig, gullig kille - precis som jag söker - samtidigt som han har det andra jag vill ha. Men jag vill inte ha ett förhållande nu. Jag vill helst bara ut och spela basket på innergården. Inte behöva fundera. Ändå krånglar jag till det.
Jag vill hålla i M med ett finger. Samtidigt som jorden snurrar för mig. Det är väl inte så konstigt att jag räds förhållanden? Jag är 21 år gammal. Jag har mognats på sistone. Den blåa vätskan i röret börjar överstiga strecken. Jag vill ut i världen, min senaste idé är att jag vill åka till någon folkhögskola och lära mig dreja. Jag börjar skaffa alternativ till mitt tidigare enda livsmål: bli mamma. Det jag försöker övertyga mig om nu är att jag kan få allt detta med M, eller för den delen, någon annan som generar kärlek och trygghet. Människan måste ju hela tiden finna ursäkter. För att begrava besvikelsen över att jag inte blev ung morsa styrde jag tankarna mot annat. För att inte vara desperat i mitt partnerval snuvade jag in mig på att vara singel. För att klara av att bo ensam blockade jag möjligheten att vara mörkrädd.
Om det är rätt, men jag inte kan känna att det är rätt för att jag är blockerad, kan det då ändå vara rätt?