kattungejävel

Skrev en närmast predikan till mina tjejjer nyss, och frågar lite försynt er som redan lämnat tjugoårskrisen bakom er och kommit lite längre i utvecklingen än mig: Har jag rätt?

"Jag tror som sagt att vi alla är lite lätt förvirrade och röriga nu. Fan, vi är 21 bast, vi har precis slängts ut i vuxenvärlden som små fågelungar och ska försöka sluta leka och istället lära oss fatta hur verkligheten hänger ihop. Klart man känner sig allmänt felplacerad när man inte vet vart man ska ta vägen. Är man 41 kan man åtminstone titta bakåt och veta hur vägen gått, lite knaggligt men ändå framåt, och då får man automatiskt lite mer kött på benen och vet att man haft en plats någonstans, var den än är.
 
Som jag läste nånstans. När man är tonåring och i vår ålder så är det lite kaos. Man provar saker, och varje val är ju som sagt till hälften en chanstagning. Ibland är det som att man flyger nånstans och viftar lite taffligt, men jag tror man blir lugnare med åren. Enligt det där jag läste så hade de flesta ordnat upp sig när de var 24-25 år. Så bit ihop. Det är erfarenheterna som gör oss rika, och då är antagligen det största vi upptäcker att livet är såhär: en berg- och dalbana, men det är bara att spänna fast sig och vänta ut stormen, alternativt rida med, för det blir inte så mycket bättre än såhär; utom att man kanske slipper de värsta ångestkänslorna uppkomna i sin vilsenhet: man lär sig bara leva med livet och det gör en lugn, trygg och lycklig - för det är då vi törs stanna upp och titta på det vi redan äger, fatta våra beslut och vara säkra på att vad vi än gör - så lyckas vi, på ett eller annat sätt."