kattungejävel

Det är kaos i mig. "Nej... men joo", är svaret som kommer när jag frågar mig själv vad jag vill. Timmar har ägnats åt min samtalsterapeut Nilla, och det enda jag lärt mig är att det inte finns några rätt eller fel svar. Huruvida jag verkligen känner saker eller känner det jag tror att jag vill känna, det får vi aldrig reda på. Det river och sliter under huden, jag har skrikit efter honom liksom varit berusad av nyvunna frihetskänslor. Efter att ha känt en enorm saknad under lördagen, och haft ängslan över att kanske valt bort det som skulle vara bra för mig, beslutade jag mig - efter många om och men - att vända mig till honom. Han mannen med alla egenskaper jag begär, mannen som förstår mig och som jag söker mig till, mannen med handen att hålla i när det blåser och som lindrar min oro med sin stabilitet och intelligens, erfarenhet och lugn. Mannen jag ena stunden vräkt ur mig de största anklagelser om och i den andra vänt allt negativt till fördelar och pratat upp mig med Nilla över hela hans underbara varelse.
Jag har tre timmar senare och med stel nacke, inte kommit fram till ett jota. Jag har bara förvissats om att kärlek inte behöver vara allt eller inget, att den kan växa fram och visa sig utan att beslutas om efter två intensiva veckor. Tonårens villkorslösa kärlek är förbi. Kvar är förnuftet och vetskapen om vad som är bra. Det kanske är så, M, att ditt lugn gör mig osäker då allt inte är svart eller vitt hos dig som för mig, att man kan ta dagen som den kommer, och att din klippa är motpolen till mina toppar och dalar.
För att dra ett exempel. Vänner har sällan samma krav på sig som jag har på killar; med en ny bekantskap kan man umgås lite som man vill tills man en dag upptäcker att det är en person man behöver och med vem man en dag finner sig ha mer gemensamt med än vad man från första början kunnat ana. Kanske därför vänskap består längre än förhållanden?
Jag behöver tagga ner. Det behöver inte finnas utrymme för villa, volvo, vovve i min värld DIREKT!!! Klart jag blir sjuk av att ändra mina framtidsplaner efter varenda kille jag möter. Någon gång tar det stopp. Och det är okej att låta saker och ting T A   T I D! Växa fram! Man kan vända på det, och fråga sig om det är roligt att planera in livet från början och bestämma att han är mannen jag ska älska för evigt, utan att låta sig överraskas ibland? Kanske upptäcka en dag att det är ett bättre alternativ att flytta ihop, istället för att omedelbart göra planen till en del av vår relation och skriva in det i kalendern och kanske behöva dra ett streck över då det - naturligtvis - inte blir som jag tänkt mig? För det är ju ingen nyhet; att jag väldigt tidigt och bestämt planerar in saker och ting? Huset i Säter, för att påminna mig om ett gammalt smärtsamt exempel. Sluta rita din tidslinje med planer som hårdhänt kommer suddas ut gång på gång och lämnar avtryck och suddgummismulor. Jag kanske ska låta tiden ha sin gång, på riktigt, den här gången? Inte planera in spontanitet =) Som M lite urskuldande men vänligt sade mig; felet är kanske ligger i att jag tänker.
Nu lägger vi på locket... och låter det koka... för.en.gångs.skull.