Spel
Jag har aldrig förstått vitsen med 3-dagars-regeln och annat krafs. Att en kille är körd bara för att han skickade ett "jag saknar dig"-sms en kvart för tidigt. Visst, jag blir också avskräckt när jag blir tjatad på och pressad, typ "vill du fortsätta träffas? ja eller nej? svara nu nu nu". Men ett sms till eller från gör ingen skillnad om jag är intresserad eller ej. Tvärtom, om jag känner att det fanns något, och får bekräftelse på att han känt samma sak, då blir jag ju mer uppmuntrad. Men om jag inte är intresserad, då spelar det ingen roll vare sig han råkar säga att han älskar mig (okej då, då hade jag dragit öronen åt mig som av varningstecken, men inte av någon princip) eller är strikt upptagen och inte kan träffas. Fast visst, jag kanske har blivit lurad? Kanske gått på hans spel och därför blivit intresserad, eller kanske har det inte blivit något för att han, eller jag omedvetet, kört någon töntig manipulationsmetod som gjorde att den andre indirekt förstod att det inte blir något mer. Och jag skiljer på spel och sanna saker, som att verkligen inte haft tid, eller inte är pigg på att ringa; ljummet intresse eller prioriterar annat. Löjligt att vilja höra av sig och ändå dra ut på det, för att "uppehålla intresse" grundat på antaganden om hur den andre fungerar. OK, att man skräms om man friar efter en vecka eller börjar stalka, men det är ju bara stalking om den andre har något emot det? Ibland uppfattas det som gulligt när killen väntar vid porten i två timmar, ibland inte. Man får självklart ha lite känsla för hur den andra kan uppfatta saker och ting innan man lärt känna varann, men det är själva spelandet som får mig att rynka på näsan. Påminner mig om uppdelade tjej- och killgäng, där man skickar en kompis emellan som får agera budbärare.
Gamle A-L om ni minns, sa med en suck när vi började prata, att det är bara dagar ur våra liv som försvinner, ju längre vi skulle väntar. Och det tycker jag är klokt. Känns det bra, och båda vill ses - då ses man. Har man känslor, är man öppen med detta. Har man inte känslor, då säger man det. Ärlighet. Inte något jäkla spel! Sådant kan man ju ändå inte fortsätta med i en relation... Fast vid närmare eftertanke är det nog precis det man gör, åtminstone ibörjan? "Jag ska inte hämta henne efter jobbet, för då blir hon bortskämd". "Ikväll stannar jag ute till två på natten, så han fattar att han inte ska sitta uppe och vänta". Håller man verkligen på så? Det kanske är någon grej som överlevt genom generationer, vad är det som krävs för att bibehålla intresset så jag får föröka mig? Ni med partners, hur gör ni? Själv är jag ultrasingel och har ätit semlor med syrrans fransyska. Var riktigt trevligt, och det är roligt när hela familjen pratar engelska kring middagsbordet.
Jag önskar mig en grov viking i sommarpresent.
