kattungejävel

Jag vaknade tidigt idag och det var min tredje natt i Jakobsberg. Första natten invigde jag i min stolta ensamhet insvept i morgonrock och en lyxig (nåja) likör i en glöggkopp. Och julaftonen startade med finalen av tv3:s Top Model och ett antal sms fram och tillbaka, en tillönskning av trevlig onsdag till min syster (som inte firar jul med killen) men desto fler god julhälsningar till nära och kära. En viss CJ fick ovanligt många, jag vet inte vad =)

Stockholms stad var folktom när fadern styrde hemåt mellan butikernas neonljusskyltar och de parkerade bilarna längs Södermalms gator. Nu är vi hemma i radhusidyllen och pappa läser från den humoristiska halstablettasken jag gav honom, "not for girly men" tror jag det stod, och beundrar (återigen ett nåja är på sin plats) halsduken från hans äldsta dotter. Mamma blev nog också glad över sin "badbomb" för duschkabin. Själv bär jag ett par unikt designade örhängen jag fick av min yngsta åttaårige kusin, han har själv gjort dem. I sin tur blev han glad över Pokemonkorten han fick av sin otroligt snälla kusin, han har redan 1500 stycken enligt honom själv men nio till är fortfarande lika utmärkt. Han är så lillgammal och härlig, min stora lillkusin! "Vilken bra", sa hans mamma om en annan julklapp, och han fällde kommentaren "Ja, den var lite bra". Liksom höjdaren "Men jag har inte fått det jag önskade mig", påpekat med ett sting vänligt inlindat anklagande, tills sista klappen kom, ett stort set med Pokemonkort, och han kläckte ett "Nu fick jag det jag önskade mig!"
Vi firade ute i Farsta tillsammans med min mellanfaster och hennes familj, samt ett par vänner till dem, och efter att jag fått en privat konsert av kusin C som vackert framförde en egen julsång, kan jag konstatera att det var en mysig jul i gott sällskap.

Ikväll blir det kanske Mars Attacks! - den film jag under många år varit livrädd för men som jag sakta men säkert vande mig att uppskatta. Jag hatar av hela mitt hjärta dessa vidriga rymdvarelser ända sen jag såg filmomslaget på fritidshemmet Klubben på mellanstadiet och lämnade filmfredagen i protest. Sedan fick jag ändå se den under tjejkvällen brudarna i klassen ordnade, det var inte riktigt läge att gå därifrån då när någon förtjust hade hyrt den på VHS-band. Jag var även tvungen att klippa ut bilden på en av rymdvarelserna ur en Fridatidnings sammanfattning av året 1996 och slängde i soporna, jag stod inte ut med tanken att hans onda ögon skulle finnas någonstans i mitt rum.

Så, nu har prästen skänkt sina läsare dagens kloka ord. Dags för skinkmackan min ömma moder brett mig framför marsianernas attack av jorden. Jag avstyrde förslaget att se "den där... eh... The Secretary"-filmen, jag har sett den och vill inte se spankingscener med föräldrarna, nej tack, tack gudgubben att vi inte har kanal sju så den skulle kunna komma på tal som kvällens filmförslag.

Imorgon tar vi förbi Uppsala-Gävle-Söderhamn till mormor och eftersom grannarna är visa nog att stänga ute mig från deras trådlösa internet kommer kattungejävelns tal till församlingen förbli glest införda ytterligare en tid.

Hav tålamod, kamrater. Numer går jag och lägger mig i tid utan datorn eftersom TV är tråkigt, ingen ärtsoppa utan pannkakor till efterrätt, vet ni.

En god jul och ett lyckligt 2009 önskas ni alla

/Kitty

Sov min första natt i lägenheten. Det var tomt att bo helt ensam men Eve var gullig och kom över med frukost när jag vaknat självmant vid sju.tjugofyra och hunnit "bryta" med en nyvaken hunk via telefon med förklaringen att våra fundamentalt olika syner på vardagen skulle orsaka tjafs och problem jag inte orkar med. Jag tycker om honom, han är lätt bland det snyggaste jag sett, och hans tankar intresserar mig, men det känns inte rätt i magen. Lätt som en plätt. Eveflickan flyttar till Soppero permanent, som jag väntat mig. Jag vill också! Jag vill bo uppe i norr, ha många barn och en lugn karl mitt i stöket. Jag vill slippa läsa Metros töntiga shoppingtips och krav från ungdomar med moderiktiga fula glasögon som kaxigt stirrar in i kameran. Jag vill... kunna andas!!! Springa, skrika, må bra. Bli ung mamma och göra allt som alla människor förr eller senare kommer på är meningen med livet. Det kan omöjligt vara tristare än att uggla bort i Stockholm och dessutom andas in avgaser och få finnar av den dåliga luften.
Så jag har bestämt mig. När jag slutar skolan 2011 tar jag en resväska med kläder och tar en tjänst uppe i norr, jag ska ha hatt och jag ska hålla i den när jag stiger av tåget, snön ska yra omkring mig och jag ska hyra ett rum alldeles centralt i någon småstad. Jag tänker fan inte stanna. Tvinga mig inte att stanna.

Det här känns som ett öppet debattinlägg i en diskussion som gäller ett fåtal men som ändå tar plats i det offentliga rummet. Nix tog upp det till ytan i sin blogg och jag känner mig manad att öppna mitt hjärta likaså.

Det gäller mitt tjejgäng.
Mina tjejjer, mina änglar, de närmsta vännerna jag har.
Varför är vi så stela med varandra och varför så kort tid innan det bröts upp, egentligen?

Jag uppskattade verkligen all möda Nix lagt ned på sin årliga glöggkväll igår, det VAR en trevlig kväll, massa gott att äta. Nazli var tyvärr saknad, och en vän till många i gruppen, S, följde med och var lika välkommen hon - annars var vi alla samlade.
Ändå var stämningen... krystad, och när S bröt upp hakade jag och Eve på för hemsällskapets skull, och det hela kan absolut även i mina ögon i efterhand anses som oartigt, åtminstone från min sida som inte hade någon tid att passa nästföljande dag, som de andra.

Men varför hade vi det inte maximalt trevligt och lustfyllt under den tiden vi var där? Jag är kanske saltet som strös i såret, när jag även tar upp detta, jag kanske är den enda som tycker det, men det liknade snarare ett kyrkkaffe än en rolig glöggkväll.
Det beror inte på var vi var eller vem som ordnade, vi kan helt enkelt inte vara sådär flummiga och glada som gruppen var på rasterna i skolan '03 till '06. Är det så krasst att vi är tjejer, vi funkar inte grupp? Helt ärligt bättre två och två, eller möjligtvis tre, hur töntigt det än är. Gruppen, utnött? Jag tillhörde inte de roligaste och flummigaste i skolan av oss heller, vill jag minnas, men jag hoppas inte jag sänkte allt som vi alla långsamt sänkte båten igår. Vänskap är som vilken relation som helst, man måste faktiskt jobba ibland och inte bara avnjuta frukterna av det, för utan arbete bakom finns ingen skörd, och Niki ska inte ensam slita för att bevara en av de få grupptraditionerna vi har, det enda smälta socker som håller samman vårt Upplands-Broiska pepparkakshus.
Men jag förstår att du blir less, Nix.
Jag vet inte vad man kan göra åt det, men ju mer sällan vi ses desto stelare blir det.
Hon säger att det var likadant under gymnasietiden, och jag räcker motvilligt upp handen och instämmer. Vi sitter av tiden, äter allt det goda som hon och hennes syster spenderat timmar åt att fixa, passar bussar och "drar oss hemåt", "tänker på refrängen", "tackar så hjärtligt med en obligatorisk kram" och försvinner ut i snöblasket.

Förlåt mig, Niki.

Jag hoppas traditionen lever vidare med pånyttfyllt blod, och fortfarande tituleras Nikis glöggkväll, i tusen år framåt, var vi än befinner oss, vilka som än besitter stolarna.
Låt oss se den här gången som anledning att ta upp träffen, värdera eller omvärdera, och om vi tycker att det är värt det - vilket vi alla förhoppningsvis gör - så får vi faktiskt lägga manken till, annars kommer vi vara mer splittrade än vi någonsin varit.

Samtalet med CJ sträcker sig långväga, ända från igår kväll och pågående, mitt i natten - och jag som blir purrad tidigt av mamma imorgon för att packa ihop det sista! Har även pratat med Kungsholmarn emellanåt och därför formuleras en liten fråga i mitt sömndruckna huvud, nämligen; När man inleder en relation med någon - då väljer man väl alltid det?
Eller blir alla kära och har inget val?
För alla väljer väl att inleda något? Man väljer att tycka om, väljer att bli kär, eller åtminstone väljer att göra sig beredd och öppen för det?
Så. Jag gör det som jag numera alltid försöker göra. Jag går på magkänslan. Allt annat är grus som försöker hindra mig från att göra det rätta, småsaker som nyfikenhet, attraktion och ytlighet som försöker täcka över och försvara det äkta.
Visst har magkänslan haft fel i mångt och mycket, eftersom jag typ alltid känner motvilja inför att exempelvis få besök. Men vad det gäller relationer, då får jag välja - antingen låter jag magen gruva sig, eller så lyssnar jag på den, lyder och plockar bort det störandet momentet.

Idag låses mitt SvenskaSpel pokerkonto upp. Plugg, prat och lunch med Nazli över böcker i bibblan. Efteråt handlade jag diskmedel och toapapper och vandrade upp till min grotta där jag i tystnad diskade några dessertskålar och njöt. Mot kvällningen fylldes bilen med kartonger och en svart stol, och jag fick hjälp av pappa, Mr T och Schteina att fylla linneskåp med alla dessa virkade små dukar och lakan i tusental.
Det spritter en liten lycka inombords. Jag ägnar mig pliktskyldigt åt utvecklingspsykologin och handlar julklappar emellanåt, lite åt andra men främst åt mig. Häromdan unnade jag mig ansiktsprodukter för hundratals kronor i stan, vars gator är nakna utan sitt snövita duntäcke. Och så får jag ett B elegant passat åt mig, näst högsta betyget på socialpsykologin. Det stryker mig medhårs i mitt val att söka en extrakurs på distans i vår, en liten kurs i Skövde i kognitionsvetenskap som lockat mig. Får se om jag tas in på reservplats. Så har jag äntligen klagat till mig lite ljud från helgens charmör, Kungsholmarn som CJ kallar honom, han är nog precis sådär lagom slacker i relationssammanhang som jag behöver, jag är starkt ovan - ändå är jag hans insekt i lovestoryn om flugan och lampan.
Förresten är jag en hemlig matchmaker och det är skamligt roligt.
Må kärleken lysa över oss, vänner, må kärleken lysa.

Kände för att göra världen lite vackrare. Såg en yngling, säg på sexton-sjutton bast, med angenämt utseende (= han var snygg! på normal ungdomssvenska), idag när jag satt i Kungshallen med Nilla, Nazli och Ems, och en idé ploppade upp för mig efter den mättande paellan. Vi skulle precis gå och jag klottrade hastigt ned ett "Du var söt men lite för ung =)" på baksidan av mitt kvitto, passerade bordet där han satt med sin kompis, och lät den dimpa ned framför honom innan jag svischade vidare med Nilla som av synen förnam minnen från grundskolan. Vände mig om en bit bort och såg hur han glodde som fan, gav honom ett leende och skuttade iväg som en världsförbättrande komplimanggivare i sina bästa år. Jag antar att jag made his day, eller åtminstone gav honom något att himla med ögonen åt, över sin lunchtallrik.

Och, och! Nilla fann en bok med alla svar i. Jag ställde den töntromantiska frågan "Kommer jag finna kärleken nästa år?" och svaret löd fåntråkigt "Det tycks dröja längre än du tror". Happ.

Sopranosrepris, hamstersidor, fem glas O´boy i kroppen, DeVotchka på youtube och ingen intressant jävel att prata med.

Jag vill ha en BaginBra - en ficka som sätts fast på behån för id-kort och pengar! Årets julklapp?
http://sydsvenskan.se/skane/trelleborg/article393530/En-behaficka---for-sakerhets-skull.html

Och dagens korta: Bara tio skolor får ha elitklasser i naturvetenskap och matematik - i hela landet. Okej, jag förstår vitsen med ordet "elit". Men bara tio är löjligt få... När redan 17 Stockholmsskolor ansökt om att få öppna.
++ Öka intresset för NP och matte!
- -  Varför ägna sig åt elitism i skolan öht?