kattungejävel

Befinner mig i Kroatien, rćttare sagt Makerska - Kroatiens riviera - i ett litet rum av datorer.
Skrivlusten e pa noll, syrran o jag vantar pa varann, och ar trott i huvudet efter bđtresan idag, akte bat till tva oar, Brat & Hvar, for sol och bad med nagra svenska par och en dros hogljudda kroatiska familjer. Det gungar fortfarande i huvudet, och det ar inte pga. vinet som serveras morgon och kvall, utan av timmar pa vackert blatt vatten.
Laste en del mejl men svarar inte nu.
I mandags besokte vi en by uppe i Biokovoberget, "livet pa landet", och igar tog vi oss over gransen till Bosnien-Heryegovina, till staden Mostar som drabbades hart av kriget. Men det kandes spannande att vara pa bosnisk mark.
Gillar detta land, Kroatien. Det ar vackert, och solen ar inte lika outhardligt het som vid min barndoms utlandssemestrar. Forsaljarna ar inte heller lika vidrigt patrangande utan jag har i lugn och ro kunnat handla mig en sjal (ser ut som en gammal turkisk bondmora) och en keps, en van Dutch-kopia som ar snzgg och duglig.
Nu mšste jag betala, de hungrar, det kostar 24 kuna i timmen, och 1 kuna ar 1,3 svenska kronor. Igar handlade vi i Bosnien ol, vatten och lask, glass for 3 pš kafe for ca 40 svenska spann.

Jag trodde jag fann en kvist idag. Och fann en hel ek. Eftersom jag var på hugget idag; uppe klockan sju efter fyra timmars sömn, inne på ett ärende med en kompis och solen sken, tyckte jag att jag lika gärna kunde träffa en ny msn-kontakt eftersom denne bodde längst samma t-banelinje. Sagt och gjort, vi satt på en bänk och pratade vid Gullmarsplan och såg ut över vattnet genom snåriga buskar, han var snäll och lättsam och jag hade en trevlig stund, inget annat skall sägas. Men, det är för tidigt att gå vidare med någon ny. Även om jag fick en boost i självförtroendet och fick veta mitt "värde på marknaden"(=högt) är det fel, ett risktagande och orättvist att utnyttja någon för att må bra själv. Trots att den andre kanske mår bra av det. Jag måste försöka upptäcka vad som finns; vad som är att leva förutom ha en partner att älska och bry sig om, att man kan må bra av att umgås med vänner, ha roligt, ta hand om sig själv. Det har inte funnits tid till det tidigare, för från att livet började rulla lite lättare i den senare mittendelen av tonåren har jag mestadels haft ett extrinsikalt värde via bekräftelse av det motsatta könet och det har mest handlat om ja, ni vet hur hormonspäckade tonåringar funkar. Idag på bänken kändes det bra, men jag vill helst självständigt simma ut i vattnet, och finna land ensam, än finna land och försöka låtsas att simningen tillhörde det förflutna. Och kanske hitta fler spännande platser att landa på, än första bästa. Och definitivt inte bara placera ändan på en brygga och sysselsätta/roa mig, trots att det frestar.
Det löste sig om jobbet också. Snäll, förstående chef som ordnat avd.byte och jag hoppas att det känns bättre där. Ha det gott alla!

Antal unika besökare igår 18 juni: 12

Mrs Johnny DEPP är här och gluttar. Ibland blir jag bara ledsen och fattar inte vad jag håller på med. Sedan finns det stunder då jag faktiskt är ganska glad, som idag när jag satt på Nix veranda och drack sangria med tjejerna på kvällningen och pratade fotbollsfruar. Eller när jag har kontakt med trevligt folk på msn. Jag känner mig däremot ambivalent när jag pratar med en gammal romans från mina tonår, numera enbart vän, och han ivrigt berättar om sitt planerade frieri till sin tjej, visar bilder på ringen han ska köpa och till och med den obligatoriska Volvon. Jag blir glad för hans skull, hoppas att det lilla fröet börjar gro i magen på henne snart som de båda hett önskar och att deras kärleksresa blir underbart romantisk. Samtidigt som jag såklart blir grön av avund på alla dessa lyckliga par och nyförälskade flummisar. Jag ORKAR inte börja om på ny kula. Visserligen är de flera år äldre och har väl därför så naturligt ankommit till den tidpunkten i livet då allt det där är aktuellt. För just nu vill jag bara ta det lugnt, hitta mig själv, träffa vänner, ha roligt och njuta av livet. Klyschor, klyschor, otäckt fula klyschor va vill ni mej? Jag sågar av mig armen och öppnar dörren utan trappa nedanför, i tomrummet omkring mig flyter en tumme runt (jaja, jag vet inte hur det funkar) som vi alla bör hålla för att jag ska komma in på skolan i höst, jag sträcker ut mig med en förnöjsam grymtning och faller och någonstans, någon gång, kanske jag kan suga mig fast vid en gren och göra något av det. Tills dess, skvätter jag lite olja här på bloggen när jag behagar och bara betraktar alla möjligheter jag har medan jag sakta, sakta glider igenom även denna period i mitt liv.
Antal unika besökare igår 16 juni: 17

Att jag är en krångelmaja, det visste ni redan. Nu vet även min nya arbetsplats det. Håhå, vad fånig jag är, ändå skäms jag inte en sekund. Åkte in, skulle ha intro, hann gå runt med handledaren knappt femton minuter innan jag kände att jag måste sätta stopp innan jag svimmar. Förklarade tattigt att det inte kändes bra, att jag kände mig osäker och ville säga till innan det blev försent. Gick generad ner till chefen som var förstående men såklart inte ville förlora mig då de var i stort behov av personal. Jag tror jag blev lite rödögd och läpparna blev alldeles torra men jag var beslutsam. Magkänslan, jag gick på magkänslan. Ville inte. Nu skulle hon se vad hon kunde göra, ev. kunde jag vara på en annan avdelning, kanske är det annorlunda, hon log vänligt, trodde på mig och ville men kunde inte riktigt förstå.
Jag avbröt första dagen och imorgon skippar jag morgonen och går direkt på lyftkursen på em. Pinsamt och fånigt? Ja, säkert. Men jag sätter min hälsa först och jag är inte rädd för att arbeta och kan ta ansvar, men inte på alla villkor. Kan knappt sätta fingret på vad det var, men det var vissa saker som gjorde att jag inte stod ut. Tänk även på att jag var redan inbokad på vissa veckor på denna avdelning och att jag alltså rörde till det för dem i planeringen. Men ibland händer det såhär.
Så resten av eftermiddagen vandrade jag runt på stan med Malin och lät munnen gå. Hoppas det löser sig. Vette fan hur jag gör annars, nu har jag väl redan förstört allt.

Antal unika besökare 2008-06-15: 15

9.15 Vaknade
9.30 Steg upp
9.30 - 20.21 Legat och tittat på första säsongen av The Sopranos. Njutit av mäktiga Tony Soprano, druckit starkt mullbärste och ätit skorpor, sprungit ut i regnet och kollat brevlådan stup i kvarten. Här är det nämligen så att posten kommer i två omgångar, två olika brevbärare, och jag har ännu inte fått arbetsgivarintyget från förra jobbet. Så jag ränner ut och in och väntar just nu på andra turen brev.
Xzibit har gjort en låt, Paparazzi, som är underbart bra instrumental. Den var med i ett av avsnitten. http://www.youtube.com/watch?v=Anyq96IEhGs är en länk. Lyssna på den.
Igår var jag på Stockholms Stadsteater, kulturell som jag är, med min tuffa söderböna till syster i neongrön kjol. Vi såg en duktig Jonas Karlsson som Mäster Olof i pjäsen med samma namn, och jag skruvade smått uttråkat på mig i stolen från start. Stundtals smått humoristisk fick jag ur mig små skratt och igenkännande leenden, dock mestadels långrandig och svårfattad. Jag är väl inte så kulturell, får jag medge. Men det är en fascinerande känsla att vara där bland runda-glasögonprydda kultursnobbar med halsdukar och känna doften av gammal teater och dammig, grov rekvisita i trä, vilket gör mig påmind om min egen "karriär" inom barnens Vår Teater. Mitt gedigna CV består av roller såsom premiärrollen "monster i rymden som tämjs och blir astronaut och får följa med i rymdfarkosten", den förnäma dominanta filmproducenten Fru Oxenhufvud (?), misshandlande alkoholiserad man från förr (vem fasiken låter en barngrupp hitta på och genomföra en sådan pjäs egentligen?) samt en mindre upprörande karaktär - Kängu från Nalle Puh. Nåväl, jag uppskattade föreställningen och hade en relativt trevlig kväll med min lillasyster.
Idag var jag även små tuggor nyttig. Vi promenerade till Åkermyntan och handlade och sedan har jag tagit upp kläderna ur de svarta säckarna och lagt dem fint vikta i byrån.
Nyss kom mamma och pappa hem från vin- och chokladprovning - gud, vilka doser jag får av allt - och jag smakade en pytteliten bit 99 % choklad. Kan någon berätta för mig varför man gör choklad av i princip bara kakao? Nu kom min syster hem och kommer snart pusha på mig i mitt laptop-köp...
*kysser er adjö er som en äkta mafioso*

Ny avdelning/Antal besökare föregående dag:
Antal unika besökare 2008-06-10: 11 HEJ på er! *får jag inte fler besökare plockar jag fram mina maffiaegenskaper ytterligare... och ja, det är ett hot (viftar lätt med en beväpnad hand och kisar hotfullt med ögonen)* *skojar! Ni e så välkomna såå*

Trots att jag gnällt lite fick jag en smula lust att packa upp åtminstone några prylar. Efter att ha sniffat lite på Cs kvarglömda t-shirt plockade jag ur en kartong med papper och ställde upp lite småsaker. Där togs även beslutet att rensa väggarna och pinka in mitt eget revir. Ned med den gamla religiösa pergamenttavlan och Djurgårdsflaggan. Upp med Estoniaaffischen som vi snodde på tunnelbanan en gång, och lilla gipstavlan med ängeln från när jag var liten. Vad ska jag göra nu då...? Se på fotboll med pappa, vattna med mamma? Hänga på syrran? Kanske gråta en skvätt över smält smör, eller vad det nu heter?  Jag och farsan fixade middagen; korvwok gjort på tomatjuice, och fick ett snabbt besök av min farmor som hade bakat bröd och ville ge. Imorgon ska jag på anställningsintervju och måste ringa städbesiktigaren. Kolla mejlen, ligga i hammocken och läsa om DN? Lämna datorn måste jag ändå, för nu kommer den otäcka sjuttonåringen som bor under samma tak som mig.

Bankkortet har blivit avmagnetiserad, och strejkade oskojfriskt på affärer och i bankomater. Har därför levt på tidigare sambon och vinsten för sängen. Nu ringde jag till banken och efter lite problem med telefonservicen lyckades jag äntligen beställa ett nytt av kundtjänstkvinnan och skulle just lägga på. "Hanna? Får jag fråga dig en sak?" kom det lent från kundtjänst.
"Mm?"
"Du vet pensionssparande...?" De hade en service på internetbanken, där de höll koll på ens pensionspengar som var gratis fram tills man fyllde 30. "Det är... jättekul... att ha."
Jag svarade att jag inte ville bestämma det nu och då var det "jaha, tack, hej då" *klick*

Några som inte vill handlägga min pension är raden av msn-kontakter nere i menyraden; Ems, Suveraen, Johan och Narstrand.
Ems var skönt nog inte i närheten av området där den galne japanen gick lös i Tokyo och dödade folk av anledning "jag var trött på livet". "Suveraen" undrade retsamt om jag har några kompisar kvar i Stockholm, men så vitt jag vet vill de fortfarande ha mig. Johan har snart sin betalda semester, den lyckans osten, och Narstrand har börjat få ordning på sina grejer i sitt nya hem.

Förresten så vill jag bara påpeka en sak. Det tog inte slut mellan oss för att vi bara en dag kom på att det var lösningen. Vi bestämde oss bara för att nu var det dags, det hade kunnat hända för ett halvår sen, det hade kunnat hända om tio år. Vi har inte "vuxit ifrån varann" eller nåt annat fåntrams, i sådant fall växte vi aldrig ihop. Möjligen växte vi parallellt men fick inte riktigt ihop kvistarna ordentligt. "Det är sånt som händer", säger folk medlidsamt och menar att det får man räkna med när man är ung och binder sig tidigt. Bullshit. Jag vill hellre påstå att inget förändrats under detta 3 ½ år, förutom till det bättre, men man kan liksom välja att hamna vid ett vägskäl där man får välja - ska vi fortsätta eller ej?
Många skulle ha fortsatt, det tror jag, medan vi satte punkt. Kanske är det det som är typiskt ungdomar - att "ge upp" och inte kämpa på till sista sucken? En historia som började omkring denna tidpunkt för fyra år sen med en slutkläm som sträckte sig från mars i år till juni, och nu ibörjan av epilogen är jag övertygad om att det var rätt beslut. När Suveraen beklagar, känner jag mest positiva känslor, förutom den i bakhuvudet självklara sorgen över misten av en väldigt fin och intelligent kille.
Än så länge fungerar det bra, trots att hemresan från Edsbro igår gick minst sagt knaggligt. In till Danderyd gick det problemfritt, sen kom gruset från Fansättra. Filerna bara växte omkring mig och min Ford, påfart på påfart, bilar till tusen. Jag stressade upp mig, fattade ingenting, missade avfarten mot Solna och såg till min förfäran hur jag verkade vara på väg i helt fel riktning. Jag körde tills jag fann en lämplig avfart och hamnade på en ödslig parkering vid Haga kyrkogård. Började grina hysteriskt och ringde C som knappt hörde ett ord. Svetten rann i värmen, tårarna likaså. Ringde sedan pappa som så snällt letade upp mig och sedan eskorterade mig hela vägen hem. Han lovade mig att de flesta kört vilse i Stockholm, och jag som tycker mig klara Borlänge stad rätt bra, fick mig en rejäl törn i självförtroendet. Hem välbehållen kom jag dock.

Kissen återupptar nu bloggen efter det längsta uppehåll hon gjort någonsin.
Nu har den stora borren i Matrixfilmen på TV rest sig, colan står på bordet, sambon - särbon? - halvligger emot min arm i soffan och hans syster åkte nyss iväg till en promenadsuktande liten hund på Väddö. Jag stannar i natt här i Edsbro, imorgon tar jag bilen till min nya hemadress. Ik been singel nu. Och vår lägenhet är TOM sånär på en liten trasa att finputsa lite med inför städbesiktningen. Några timmar uppdelat på torsdag, fredag och söndag med lite badning och grillning emellanåt så var det klart. Nu får vi hoppas att det blir godkänt.
Hej då Borlänge.
Och HEJ på dig Ståkkholm. När vi gick på Willys i Norrtälje och C hörde sin nya omgivnings taniga dialekt rös han. Men här är det sommar precis som i Dalarna och jag har färgat håret rött, Chris blonderade sig, gräset är torrt och jag fick hans snygga Heinekenglas. Så det blir nog bra till slut.
Å Nilla har fått sitt paket nu. Jag och Johan, hennes msnpolare sen år tillbaka, träffades i smyg och fixade ihop ett kärleksfullt grönt paket fyllt med en bränd musik-cd, ett par icke-Nilla-rosa-puttinulltofsar, en cykelringklocka med kompass, ett fint vykort med kungafamiljen, ett annat fint vykort med hintar om åldern (så snällt såå) och lite återvinningsmärken varstans (hennes och Johans interna skämt) och skickade iväg på långtur hela vägen till Korea. Citat från Nillas blogg bara för att braga: "Det var Hanna och Johan! Borlängesituerade bästigaste vänner som cheerade upp mig så mycket! Kan fortfarande inte förstå att de gjorde allt det där, handlade, skrev korten och ringde till min mamma!!"
Nu har jag missat vad som hände i slutet av Matrixtriologin, sicken tur att jag inte sett filmen alls nu ikväll. Hur sugigt hade det inte varit då att missa finalen? Nu ska jag kika närmare på den som pussar min arm varm. Och nu jamar den riktiga katten utanför en av dörrarna, det gäller bara att hitta vilken. Tack Agneta för lånet av datorn också, utan den hade detta inlägg aldrig varit möjlig *blink blink*. Men din katt jamar efter maaat och din son hittar inget. Så jag måste rycka in nu. Bye.