"Jättekul"
Bankkortet har blivit avmagnetiserad, och strejkade oskojfriskt på affärer och i bankomater. Har därför levt på tidigare sambon och vinsten för sängen. Nu ringde jag till banken och efter lite problem med telefonservicen lyckades jag äntligen beställa ett nytt av kundtjänstkvinnan och skulle just lägga på. "Hanna? Får jag fråga dig en sak?" kom det lent från kundtjänst.
"Mm?"
"Du vet pensionssparande...?" De hade en service på internetbanken, där de höll koll på ens pensionspengar som var gratis fram tills man fyllde 30. "Det är... jättekul... att ha."
Jag svarade att jag inte ville bestämma det nu och då var det "jaha, tack, hej då" *klick*
Några som inte vill handlägga min pension är raden av msn-kontakter nere i menyraden; Ems, Suveraen, Johan och Narstrand.
Ems var skönt nog inte i närheten av området där den galne japanen gick lös i Tokyo och dödade folk av anledning "jag var trött på livet". "Suveraen" undrade retsamt om jag har några kompisar kvar i Stockholm, men så vitt jag vet vill de fortfarande ha mig. Johan har snart sin betalda semester, den lyckans osten, och Narstrand har börjat få ordning på sina grejer i sitt nya hem.
Förresten så vill jag bara påpeka en sak. Det tog inte slut mellan oss för att vi bara en dag kom på att det var lösningen. Vi bestämde oss bara för att nu var det dags, det hade kunnat hända för ett halvår sen, det hade kunnat hända om tio år. Vi har inte "vuxit ifrån varann" eller nåt annat fåntrams, i sådant fall växte vi aldrig ihop. Möjligen växte vi parallellt men fick inte riktigt ihop kvistarna ordentligt. "Det är sånt som händer", säger folk medlidsamt och menar att det får man räkna med när man är ung och binder sig tidigt. Bullshit. Jag vill hellre påstå att inget förändrats under detta 3 ½ år, förutom till det bättre, men man kan liksom välja att hamna vid ett vägskäl där man får välja - ska vi fortsätta eller ej?
Många skulle ha fortsatt, det tror jag, medan vi satte punkt. Kanske är det det som är typiskt ungdomar - att "ge upp" och inte kämpa på till sista sucken? En historia som började omkring denna tidpunkt för fyra år sen med en slutkläm som sträckte sig från mars i år till juni, och nu ibörjan av epilogen är jag övertygad om att det var rätt beslut. När Suveraen beklagar, känner jag mest positiva känslor, förutom den i bakhuvudet självklara sorgen över misten av en väldigt fin och intelligent kille.
Än så länge fungerar det bra, trots att hemresan från Edsbro igår gick minst sagt knaggligt. In till Danderyd gick det problemfritt, sen kom gruset från Fansättra. Filerna bara växte omkring mig och min Ford, påfart på påfart, bilar till tusen. Jag stressade upp mig, fattade ingenting, missade avfarten mot Solna och såg till min förfäran hur jag verkade vara på väg i helt fel riktning. Jag körde tills jag fann en lämplig avfart och hamnade på en ödslig parkering vid Haga kyrkogård. Började grina hysteriskt och ringde C som knappt hörde ett ord. Svetten rann i värmen, tårarna likaså. Ringde sedan pappa som så snällt letade upp mig och sedan eskorterade mig hela vägen hem. Han lovade mig att de flesta kört vilse i Stockholm, och jag som tycker mig klara Borlänge stad rätt bra, fick mig en rejäl törn i självförtroendet. Hem välbehållen kom jag dock.
"Mm?"
"Du vet pensionssparande...?" De hade en service på internetbanken, där de höll koll på ens pensionspengar som var gratis fram tills man fyllde 30. "Det är... jättekul... att ha."
Jag svarade att jag inte ville bestämma det nu och då var det "jaha, tack, hej då" *klick*
Några som inte vill handlägga min pension är raden av msn-kontakter nere i menyraden; Ems, Suveraen, Johan och Narstrand.
Ems var skönt nog inte i närheten av området där den galne japanen gick lös i Tokyo och dödade folk av anledning "jag var trött på livet". "Suveraen" undrade retsamt om jag har några kompisar kvar i Stockholm, men så vitt jag vet vill de fortfarande ha mig. Johan har snart sin betalda semester, den lyckans osten, och Narstrand har börjat få ordning på sina grejer i sitt nya hem.
Förresten så vill jag bara påpeka en sak. Det tog inte slut mellan oss för att vi bara en dag kom på att det var lösningen. Vi bestämde oss bara för att nu var det dags, det hade kunnat hända för ett halvår sen, det hade kunnat hända om tio år. Vi har inte "vuxit ifrån varann" eller nåt annat fåntrams, i sådant fall växte vi aldrig ihop. Möjligen växte vi parallellt men fick inte riktigt ihop kvistarna ordentligt. "Det är sånt som händer", säger folk medlidsamt och menar att det får man räkna med när man är ung och binder sig tidigt. Bullshit. Jag vill hellre påstå att inget förändrats under detta 3 ½ år, förutom till det bättre, men man kan liksom välja att hamna vid ett vägskäl där man får välja - ska vi fortsätta eller ej?
Många skulle ha fortsatt, det tror jag, medan vi satte punkt. Kanske är det det som är typiskt ungdomar - att "ge upp" och inte kämpa på till sista sucken? En historia som började omkring denna tidpunkt för fyra år sen med en slutkläm som sträckte sig från mars i år till juni, och nu ibörjan av epilogen är jag övertygad om att det var rätt beslut. När Suveraen beklagar, känner jag mest positiva känslor, förutom den i bakhuvudet självklara sorgen över misten av en väldigt fin och intelligent kille.
Än så länge fungerar det bra, trots att hemresan från Edsbro igår gick minst sagt knaggligt. In till Danderyd gick det problemfritt, sen kom gruset från Fansättra. Filerna bara växte omkring mig och min Ford, påfart på påfart, bilar till tusen. Jag stressade upp mig, fattade ingenting, missade avfarten mot Solna och såg till min förfäran hur jag verkade vara på väg i helt fel riktning. Jag körde tills jag fann en lämplig avfart och hamnade på en ödslig parkering vid Haga kyrkogård. Började grina hysteriskt och ringde C som knappt hörde ett ord. Svetten rann i värmen, tårarna likaså. Ringde sedan pappa som så snällt letade upp mig och sedan eskorterade mig hela vägen hem. Han lovade mig att de flesta kört vilse i Stockholm, och jag som tycker mig klara Borlänge stad rätt bra, fick mig en rejäl törn i självförtroendet. Hem välbehållen kom jag dock.
Kommentarer
Postat av: Nilla
Du blir inte av med oss snarare! ;)
Nja! Tror inte det är typiskt ungdomar att "ge upp" dessutom så är 4 år en väldigt lång tid om man tänker på i vilket skede av livet vi är i. Typ.
har en kompis som verkligen älskar sin pojkvän, men hennes föräldrar vägrar se henne med en icke.korean. Han vill gifta sig med henne och väntar på att hon ska komma hem till Bolivia, det blir om 4 år. Hon är fast mellan kultur/tradition och egen vilja. Hon känner att hon är skyldig sina föräldrar att gifta sig med en koreansk kille.. nej hon är inte knäpp, hon skulle kunna vara en av oss. Men det är fan vad dessa koreaner tänker konstigt..
Trackback
