kattungejävel

Nu hade jag velat ta en promenad med Berka. Han säger att det är varmt, men så perfekt det vore att ses nu, kanske ta en glass eller vad som helst. Hur det än var, så bodde vi rätt nära ändå. Gångavstånd. Ett så behändigt litet ord.
Nu är det bussar och pendeltåg som skiljer människan åt. I Borlänge var det bara någon minut från centrum. Fram och tillbaka. Här bor jag i ett bostadsområde, visserligen gångavstånd till affär, men inte till vänner.
Alltid på fel ställe... :( Igår kändes det för jävligt ett tag. Planerade att ta 639an till Rimbo, bara ströva omkring. Men det vore väl deprimerande om något, så säg.
Nu kom listan på kurslitteratur och det är en stress jag avskyr. Bilen står oanvänd och väntar också när jag passerar den till bussen. Hallå, jag vill inte köra dig! E2 är upptagen och Kim tycker att jag ska vara singel och hitta mig själv utan andra. Jag har inte ätit något idag, som vanligt väntar jag tills jag mår illa av hunger, bara för att jag inte är sugen.
Jag borde färga håret.
Jag borde ringa Nazli och fråga hur provet gick.
Jag borde göra lite "domestic work" som mamma bad om.
Jag borde stänga ner datorn och åka till Dalarna. Världens bästa ställe när man inte är där.

Denna veckar jobbar jag 6 dagar av 7, luckan kom igår. Jag var egentligen bjuden på födelsedagstårta hos Jenny i Norrtälje, men eftersom jag måste upp senast 5 dagen efter skulle jag inte hinna med så mycket innan det skulle vara dags för hemfärd, tyckte jag, så jag åkte till Marie's Salong och lät en Caroline (?) fixa mina ögonbryn istället. Hon tyckte att jag hade en häftig färg på ögonen; gröna som ormögon, sa hon! Och så sa hon bestämt ifrån att någon färg på brynen behövdes ej i mitt fall. Igår hann jag även med att "dissa" två killar, som jag lärt känna på nätet, av rätt obetydliga anledningar bl.a. den ena blev borträknad för att det var trist att prata med honom i telefon - but this is fun! Jag tycker bara det är kul att lära känna folk, gjorde ju ett lyckokast när jag hittade E och fick honom som vän, bara en sån sak. Nyss tog även min ena "favoritbrossa" från Malmö, barndomens internetbästis, Gustav, kontakt. Vi började prata för drygt 8 år sen, jag, han och hans lillebror, väldigt kul att han hör av sig så man blir uppdaterad om vad som händer dem. Och i helgen ska jag ta en fika med en gammal vän/romans, det blir nog bra. På jobbet har jag även en ny lunchkompis - en snubbe som jobbar några timmar om dagen på en annan avdelning, och som nästan på en gång berättade att han har Aspergers syndrom. Han är väldigt trevlig, social och så, men jag får inte så mycket "syl i vädret" utan han maler på om sitt men jag lyssnar så gärna.

Ikväll blire surströmming! Härligt, härligt. Nu ska jag se om tjejjerna mejlat något roligt...

Du menar att det handlar om att ha "kraft att ge dig av, eller mod att stanna kvar", som Patrik Isaksson sjunger? Jag skulle vilja påstå att det snarare är "mod att ge mig av, kraft att stanna kvar". Och i detta fallet, det första.

Idag skrattade jag för mig själv i telefon med dig, jag var bara så förbluffad över att upptäcka den här "knappen" hos mig som vi båda misstänker finns där... En av- och påknapp. Jag satte på knappen och älskade dig överväldigat, gick in i det med "hull och hår" som mamma sa, och nu när jag haft tid att tänka, utvärdera och möjligen förmåga att sätta huvudet en bit från hjärtat och titta på det utifrån med de verktyg jag hade (flytten, bilen, vännerna som väntade i Stockholm, framtidsalternativen) så är det lättare att stänga av. I torsdags när du var här, och jag följde med dig hem till Edsbro, då var jag helt fri från känslor. Det [kärleken] hade runnit av mig, som vatten från inoljad hud, och jag frågade mig själv upprepade gånger, både då, och senast igår måndag, om jag ens VILL dra på mig hela känslodräkten igen, en förutsättning för att kunna hitta knappen. Och, jag lyssnade till både den Hanna som stod i flyttkaoset i våras och hade ställt in sig på att det var över och som skickade en uppmaning till framtiden att minnas beslutet och tankegångarna kring slutet och som älskade honom med hela sinnet, samt lyssnade till dagens Hanna som förlorat alla starkare ömma känslor (eller förnekat, förskjutit eller valt bort), och kände då med hela kroppen hur "rätt" beslutet var. Och då hade jag inget val än att ringa upp och bestämma mig helt och hållet, bära eller brista, man måste lyssna till både hjärnan, hjärtat och magen, och inte ignorera något.

Jag kan inte leta upp på-knappen samtidigt som jag med andra handen gömmer den bakom ryggen. Om jag någon gång i framtiden slår på den och kanske fylls av obeskrivlig ångest över ett felaktigt beslut, då är det mitt straff och jag får ta det. Men än så länge bäddar jag ömt in alltsammans i en ask med bomull, kysser den och behåller den som ett ljuvligt, betydelsefullt minne, för att sedan blicka framåt.
Kan jag inte göra mer, ska jag göra det jag kan.
Och jag känner mig så märkvärdigt självmedveten och tillfreds.

Men jag tror en vers ur sången är sann i vårt fall. "Jag undrar om du, har kunnat ge och kunnat ta, kunnat öppna dig som jag. Våga svara här och nu. Allt jag kräver är ett svar". Lika lite som jag tror att jag bara skulle kunna slå på känslorna igen, lika lite tror jag att slog av allt utan orsak. Jag var nog inte helt igenom ärlig, jag teg nog om många saker som jag inte trodde var möjliga att förändra. Och när jag senare försökte plocka fram dem, var jag för rädd för konsekvenserna, och om du kräver ett ärligt svar, kan jag nog inte ge dig det, jag kan inte avgöra hur medvetet eller omedvetet det var. Kanske är det först nu jag är ärlig mot mig själv, med främst vad jag tänker och tror (lägg känslorna åt sidorna här).
Kanske har jag bara rätt och slätt bestämt mig hur jag ska känna, och handlar därefter. Detta fascinerar mig. För kan man verkligen, som jag gjorde, under tre månader oberört fortsatt älska med samma lust och vilja som tidigare, och sedan glatt vinka adjö och knäppa bort tre års drömmar, framtidstro och djup, innerlig kärlek med en enda fingersnärt?

Jag är trött på att älta, ifrågasätta mina egna val och leta genom varenda vrå efter känslor som inte vill visa sig. Nu vill jag bara vila, och må bra. Och utforska min nya självinsikt, och ha det lite mysigt och roligt emellanåt. Det är väl det man ska?

ge mig okomplicerad kärlek eller ingen alls"

Om jag vågat vara fullkomligt ärlig, både mot dig men främst mot mig själv. Om jag inte låtit mig övertygas av allt det bra, så följden blev att alla negativa faktorer i vår relation "tvingade sig fram" i ljuset och ifrågsattes. Om jag inte frågat mig själv rakt ut utan att vara rädd för svaret: tror jag fullkomligt på oss? Undrar hur det varit då...? Hur långt hade vi haft varandra då? Och efteråt, hur långt tillbaka hade du betraktat dig som bedragen?

För det var ju något jag visste, att hade vi inte brutit nu hade vi lugnt kunnat fortsätta ett halvår till, och detta som skedde nu i den utdöende vintern hade ju kunnat skett tidigare också, det var ingenting som hade förändrats där i februari/mars. Eller...?

Borde jag verkligen ha svalt bort vissa saker och låta dem tränga upp mot slutet, där i vintras när saker plötsligt påkallade sin uppmärksamhet, när jag satt där och försiktigt tordes tänka på ett liv utan honom, den jag bestämt mig för att ha för resten av livet redan någon vecka efter att vi blivit ett par? Det är lustigt. "Det kan inte alltid vara perfekt" är meningar jag hört. "Man bråkar ibland, det hör till!" Eller "Hellre komplettera varandra, än vara absolut lika".

Vi pratade ju ofta. Jag var så glad över att ha en partner som kunde lyssna, som ville prata och vara den som oftast propsade på att ta itu med våra problem. Men det grundläggande, att vi inte passade och fungerade praktiskt ihop som ett väloljat kugghjul, det tog vi aldrig upp. Det som jag... kanske alltid misstänkt, kanske även vetat. Men kärleken höll ju i sig. Inte bara i den "perfekte" Narstrand, utan även i den känslige, underbara killen bakom. Och då och då kändes det fullkomligt genom-rätt. När vi skrattade, när vi började lära oss varandras humor, när vi vid vissa tillfällen till 100 % höll med varandras åsikter, som där framför Debatt på Svt och blev upprörda tillsammans - inte pga. av något som hade hänt i vårt liv utan av något som hände där på teven, på den sjuka omvärlden. När diskussionen glödde mellan oss och jag njöt.

Det kanske är så att det är mitt fel. Att jag bara bedrog dig, att jag bara slutade älska dig, bara stängde av. Jag har inget egentligt svar på det. Jag kan inte kalla det falsk kärlek, jag kan inte det och jag vägrar. För jag vet bara vad jag själv kände. På den punkten tror jag inte att kärleken löser allt. Inte om jag inte befann mig så pass långt ifrån en uppnådd idyll. Vi kan försöka ändra beteenden, men inte "personkemin", det jag förutom "beroende" tätt följt av "fysisk attraktion" kan benämna begreppet kärlek som.

För då hade jag fortsatt att småbittert fundera, fortsatt blunda för verkligheten och inte vågat ta steget mot något annat, våga chansa, våga släppa och nu i efterhand våga lita på vad jag slog fast där under våren (och inte gick bakom ryggen på någon, utan genomförde det vi i mina ögon i princip skakat hand på att arbeta mot - vårt uppbrott) - att det fungerar inte.

Still sorry.

De senaste sex dagarna har varit fyllda av de märkliga ting.
Jag känner mig så... vuxnare och starkare, som nu när jag pratar med Vibraloop och jag kan vara den som "leder" och ger goda råd. Inte som den lilla flickan och den äldre killen, utan mer... jämbördigt.

Gårdagskvällen försatte mig i en bur jag aldrig suttit i förut. Jag visste inte var jag skulle ta vägen, hur jag skulle slippa den enorma smärtan och separationsångesten. Jag ringde Malin och var hur barnsligt tjutande som helst, och den enda anledningen till att jag slutligen tvingade mig till sömn var att jag skulle upp och köra ett långpass på jobbet idag. Vilket gick helt okej, jag hade huvudet fullt och tränades hårt i och med att jag kom ensam till en helt ny, främmande avdelning. Gick relativt suveränt mot alla odds, kan jag väl säga, tack vare vänliga och bra arbetskamrater som senare kom och kunde lotsa mig rätt efter att jag stapplande hade börjat.

Åh. Jag är inte i en avgrund, om inte annat var det kanske en känslochock som du sa som kom, när den plötsliga sanningen slog upp och lamslog mig, vi har ju levt så tätt och så nära varann så pass länge att vi hunnit vuxit ihop på flertalet ställen. Det tillhör livet och ger en närmast pervers styrka, det är min starkaste tro. Du kanske avskyr det, men jag är "tacksam" i brist på annat ord, att muren fallit och jag fick glimta det glödgade köttet.
Anklaga inte dig själv. Jag är en livs levande person och kan framkalla saker på egen hand.

Jag vill också framföra min ursäkt att det inte var min mening att se sur och ledsen ut i torsdags. I själva verket var jag ingetdera. Och avsaknaden av känslor kan orsaka smärta hos andra, så jag valde att åka.

Det är nog det urgröpta klippblocket som skrämmer mig mest. Den naturliga, basala tryggheten bakom mig som alltid fanns där beredd att stötta, och hålutrymmet därefter när hela stycket sprängts bort.

Nu börjar det ljusna ute, såhär på tidiga morgonen. Mamma hade flyttat om i mitt rum och gjort det riktigt mysigt, vilket gjorde mig glad. Så nu måste jag spendera lite tid därinne innan byn börjar vakna till liv och pockar på mitt deltagande.

Vad om möjligt kan jag skriva om av vikt som inte rör det fruktansvärda, onödiga själsliga sår som löper mellan hjärtat och magtrakten? Mitt livselixir under många år... dött, avklippt? Jag var den som hade saxen. Hur ska jag veta att det är rätt i slutändan? Jag kan tänka mig att det är som en abort, det finns inget återvändo när man vaknat upp i sjukhussängen. Men vi hörde ihop, nu kan vi inte ens ringas och höras, det som jag hade sett fram emot, det som hade känts så rätt... Men det är liksom redan tabbat nu.
Planer med flickorna kanske kan fixa de små huvudvärkar jag får av nya jobbet, för jag är inställd på att jag som alltid får små perioder av oro och jag förstår inte hur jag upprepar att utsättas för detta, dessa plågor som sker vid nya ställen, nya rutiner, nya människor som kanske avskyr allt man gör, gör fel som kanske är till stor skada.
Dejten senast var trevlig och stundtals mysig men många fel, och det värsta var att känslomässigt umgås med en annan när jag tills så nyligen, och på något sätt fortfarande, redan tillhör någon. Inget märkvärdigt egentligen. Klart det är för tidigt. En bra vän är han, vi verkar funka "i huvudet" och liksom klicka när vi pratar, men på många plan är vi olika, vi kör liksom inte i samma liga och det krockar, jag kan och vill inte bli kär ty det faller på mina eviga jämförelser som vägrar försvinna, och då känns resten meningslöst då vi inte kan sköta det andra utan det första. Samt orätt mot honom att få tro att han kan "vinna" mot mitt invanda, formade mansideal med ett redan utskuret original.
Jag antar att det är detta som är prövningen. Att sköta sig själv, reda ut sina egna problem utan en fast axel att förankra sig i när allt omkring en stormar. Visst har jag mina föräldrar att diskutera med, eller mina goa brudar. Eller min mentor i Norge och någon kär vän på telefon eller msn. Jag har till och med familjeliv, men den sidan jag inte besökt nu på väldigt länge, barn är inte längre min besatthet. Jag har inte rört datorn på flera dagar, undantag korta kollar med internetbanken och dylikt.

Bussarna strejkar, människor vallfärdar långa sträckor. Som långsamt flyende folkmassor såg de ut när jag väntade på perrongen och såg motgående tågs passagerare lämna stationen och ge sig av bittert tigande till fots, förbi busscentralen och bortåt. Jag tog bilen till tåget, till min stora glädje problemfritt, men nu i efterhand, när sorgen över "att inte helhjärtat veta" kvarstår. Jag vill inte såra dig...navelsträngen gör fortfarande att det sårar mig att du är sårad, jag vill inte vara den som sänker dig och skadar dig, trots att det verkar ofrånkomligt.
Hör av mig.