Hej Hej Världen
Livet är ganska underbart ändå!
...Trots att jag sitter och mår illa efter en alltför stor kopp kaffe på kvällen. Jag följde med och träffade pappas vän, och hans familj, de från Island. Barnen förstod svenska och satt och följde med i konversationen, men svarade helst på isländska eller med ett försiktigt svenskt svar.
I söndags fick jag en spontan längtan efter lite sällskap, och ringde E som absolut var positiv till en dag på min sida av stan. Så han kom igår och umgicks. Det var riktigt lyckat faktiskt. Ombytta roller hihi - annat än vad jag är van vid, helt klart en upplevelse, men vi avslutade med en timmes promenad till centrum (jag hade inte riktigt räknat med att föräldrarna skulle komma hem tidigare än vanligt på deras första dag efter semestern, men det är väl sånt man får räkna med när man bor hemma tyvärr) och sushi i ett ekande tomt Vällingehus.
Och så dog all glädje ut genom ett enda klick.
-_- Läste just vad han skrivit om mig. Hur kan man skriva så? Varför blir jag så ledsen, varför plågar jag mig genom att läsa hans texter... Jag är den enda som vet var han skriver. Och jag envisas med att besöka den. Fan fan fan. Jag kanske är ett "känslomässigt och verklighetshandikappat våp" men hellre det än att leva i en verklighet där jag trodde att det där var att vara helt lycklig. Jag skulle ju inte bli bitter, jag skulle ju inte hysa agg. Tänk vad lätt det är att tro att man kände en person. Och tänk vad säkrare man kan bli på ett beslut ju mer sanningen man kommer. Hur saker och ting i efterhand får sin förklaring. Jag vet vad jag är. Det visste visst inte han.
Ångra du. Jag bryr mig inte ett skvatt om dina "känslor", du förtjänar det inte.
23:31: Lugnat mig. Mia, tack för bollplanket.
...Trots att jag sitter och mår illa efter en alltför stor kopp kaffe på kvällen. Jag följde med och träffade pappas vän, och hans familj, de från Island. Barnen förstod svenska och satt och följde med i konversationen, men svarade helst på isländska eller med ett försiktigt svenskt svar.
I söndags fick jag en spontan längtan efter lite sällskap, och ringde E som absolut var positiv till en dag på min sida av stan. Så han kom igår och umgicks. Det var riktigt lyckat faktiskt. Ombytta roller hihi - annat än vad jag är van vid, helt klart en upplevelse, men vi avslutade med en timmes promenad till centrum (jag hade inte riktigt räknat med att föräldrarna skulle komma hem tidigare än vanligt på deras första dag efter semestern, men det är väl sånt man får räkna med när man bor hemma tyvärr) och sushi i ett ekande tomt Vällingehus.
Och så dog all glädje ut genom ett enda klick.
-_- Läste just vad han skrivit om mig. Hur kan man skriva så? Varför blir jag så ledsen, varför plågar jag mig genom att läsa hans texter... Jag är den enda som vet var han skriver. Och jag envisas med att besöka den. Fan fan fan. Jag kanske är ett "känslomässigt och verklighetshandikappat våp" men hellre det än att leva i en verklighet där jag trodde att det där var att vara helt lycklig. Jag skulle ju inte bli bitter, jag skulle ju inte hysa agg. Tänk vad lätt det är att tro att man kände en person. Och tänk vad säkrare man kan bli på ett beslut ju mer sanningen man kommer. Hur saker och ting i efterhand får sin förklaring. Jag vet vad jag är. Det visste visst inte han.
Ångra du. Jag bryr mig inte ett skvatt om dina "känslor", du förtjänar det inte.
23:31: Lugnat mig. Mia, tack för bollplanket.
Kommentarer
Postat av: Belle
Kallade han dig för "känslomässigt och verklighetshandikappat våp"!?
Postat av: Rickard
Ajdu, det låter inget vidare, men om det nu är så dåligt allting, så kan det ju bara bli bättre! ;P
Trackback
