kattungejävel

Jag vill inte, jag vill inte vara här, jag vill inte leva där i den här sorgen.
Fram tills nu ikväll har jag varit helt apatisk, helt känslokall, helt tom inuti, helt jävla oberörd. Ända tills jag nu liksom blev hårt slagen, helt klarvaken när verkligheten visade sitt svarta täcke, liksom som en trailer om hur livet utan mitt gamla allt skulle vara. Och jag plötsligt ser vad det är jag är på väg att mista.
Och det är upp mig till mig. Bara. Ingen annan kan ta det här beslutet åt mig och ingen annan kan veta hur det känns och hur det är. Folks råd baseras på mina ord och deras ögon.
Men jag vill inte, jag vågar inte, jag är skräckslagen och jag mår fysiskt illa, vill bara kräkas, bara skrika, bara vända ut och in på hela kroppen. Jag glider inte alls genom ett tomrum längre och nyfiket tittar på kvistar. Det är en dramatiskt grådunkel himmel och en svart ond storm, mitt hår är som spretiga blyertsstreck och det blåser hårt och jag kan inte andas, inte se något, inte göra något, bara stå där och svaja på en klippsats och allt är en jävla mardröm.
Hur kunde jag inte sett det komma...?