kattungejävel

Du menar att det handlar om att ha "kraft att ge dig av, eller mod att stanna kvar", som Patrik Isaksson sjunger? Jag skulle vilja påstå att det snarare är "mod att ge mig av, kraft att stanna kvar". Och i detta fallet, det första.

Idag skrattade jag för mig själv i telefon med dig, jag var bara så förbluffad över att upptäcka den här "knappen" hos mig som vi båda misstänker finns där... En av- och påknapp. Jag satte på knappen och älskade dig överväldigat, gick in i det med "hull och hår" som mamma sa, och nu när jag haft tid att tänka, utvärdera och möjligen förmåga att sätta huvudet en bit från hjärtat och titta på det utifrån med de verktyg jag hade (flytten, bilen, vännerna som väntade i Stockholm, framtidsalternativen) så är det lättare att stänga av. I torsdags när du var här, och jag följde med dig hem till Edsbro, då var jag helt fri från känslor. Det [kärleken] hade runnit av mig, som vatten från inoljad hud, och jag frågade mig själv upprepade gånger, både då, och senast igår måndag, om jag ens VILL dra på mig hela känslodräkten igen, en förutsättning för att kunna hitta knappen. Och, jag lyssnade till både den Hanna som stod i flyttkaoset i våras och hade ställt in sig på att det var över och som skickade en uppmaning till framtiden att minnas beslutet och tankegångarna kring slutet och som älskade honom med hela sinnet, samt lyssnade till dagens Hanna som förlorat alla starkare ömma känslor (eller förnekat, förskjutit eller valt bort), och kände då med hela kroppen hur "rätt" beslutet var. Och då hade jag inget val än att ringa upp och bestämma mig helt och hållet, bära eller brista, man måste lyssna till både hjärnan, hjärtat och magen, och inte ignorera något.

Jag kan inte leta upp på-knappen samtidigt som jag med andra handen gömmer den bakom ryggen. Om jag någon gång i framtiden slår på den och kanske fylls av obeskrivlig ångest över ett felaktigt beslut, då är det mitt straff och jag får ta det. Men än så länge bäddar jag ömt in alltsammans i en ask med bomull, kysser den och behåller den som ett ljuvligt, betydelsefullt minne, för att sedan blicka framåt.
Kan jag inte göra mer, ska jag göra det jag kan.
Och jag känner mig så märkvärdigt självmedveten och tillfreds.

Men jag tror en vers ur sången är sann i vårt fall. "Jag undrar om du, har kunnat ge och kunnat ta, kunnat öppna dig som jag. Våga svara här och nu. Allt jag kräver är ett svar". Lika lite som jag tror att jag bara skulle kunna slå på känslorna igen, lika lite tror jag att slog av allt utan orsak. Jag var nog inte helt igenom ärlig, jag teg nog om många saker som jag inte trodde var möjliga att förändra. Och när jag senare försökte plocka fram dem, var jag för rädd för konsekvenserna, och om du kräver ett ärligt svar, kan jag nog inte ge dig det, jag kan inte avgöra hur medvetet eller omedvetet det var. Kanske är det först nu jag är ärlig mot mig själv, med främst vad jag tänker och tror (lägg känslorna åt sidorna här).
Kanske har jag bara rätt och slätt bestämt mig hur jag ska känna, och handlar därefter. Detta fascinerar mig. För kan man verkligen, som jag gjorde, under tre månader oberört fortsatt älska med samma lust och vilja som tidigare, och sedan glatt vinka adjö och knäppa bort tre års drömmar, framtidstro och djup, innerlig kärlek med en enda fingersnärt?

Jag är trött på att älta, ifrågasätta mina egna val och leta genom varenda vrå efter känslor som inte vill visa sig. Nu vill jag bara vila, och må bra. Och utforska min nya självinsikt, och ha det lite mysigt och roligt emellanåt. Det är väl det man ska?

ge mig okomplicerad kärlek eller ingen alls"