den 3 juli 2008

Vad om möjligt kan jag skriva om av vikt som inte rör det fruktansvärda, onödiga själsliga sår som löper mellan hjärtat och magtrakten? Mitt livselixir under många år... dött, avklippt? Jag var den som hade saxen. Hur ska jag veta att det är rätt i slutändan? Jag kan tänka mig att det är som en abort, det finns inget återvändo när man vaknat upp i sjukhussängen. Men vi hörde ihop, nu kan vi inte ens ringas och höras, det som jag hade sett fram emot, det som hade känts så rätt... Men det är liksom redan tabbat nu.
Planer med flickorna kanske kan fixa de små huvudvärkar jag får av nya jobbet, för jag är inställd på att jag som alltid får små perioder av oro och jag förstår inte hur jag upprepar att utsättas för detta, dessa plågor som sker vid nya ställen, nya rutiner, nya människor som kanske avskyr allt man gör, gör fel som kanske är till stor skada.
Dejten senast var trevlig och stundtals mysig men många fel, och det värsta var att känslomässigt umgås med en annan när jag tills så nyligen, och på något sätt fortfarande, redan tillhör någon. Inget märkvärdigt egentligen. Klart det är för tidigt. En bra vän är han, vi verkar funka "i huvudet" och liksom klicka när vi pratar, men på många plan är vi olika, vi kör liksom inte i samma liga och det krockar, jag kan och vill inte bli kär ty det faller på mina eviga jämförelser som vägrar försvinna, och då känns resten meningslöst då vi inte kan sköta det andra utan det första. Samt orätt mot honom att få tro att han kan "vinna" mot mitt invanda, formade mansideal med ett redan utskuret original.
Jag antar att det är detta som är prövningen. Att sköta sig själv, reda ut sina egna problem utan en fast axel att förankra sig i när allt omkring en stormar. Visst har jag mina föräldrar att diskutera med, eller mina goa brudar. Eller min mentor i Norge och någon kär vän på telefon eller msn. Jag har till och med familjeliv, men den sidan jag inte besökt nu på väldigt länge, barn är inte längre min besatthet. Jag har inte rört datorn på flera dagar, undantag korta kollar med internetbanken och dylikt.

Bussarna strejkar, människor vallfärdar långa sträckor. Som långsamt flyende folkmassor såg de ut när jag väntade på perrongen och såg motgående tågs passagerare lämna stationen och ge sig av bittert tigande till fots, förbi busscentralen och bortåt. Jag tog bilen till tåget, till min stora glädje problemfritt, men nu i efterhand, när sorgen över "att inte helhjärtat veta" kvarstår. Jag vill inte såra dig...navelsträngen gör fortfarande att det sårar mig att du är sårad, jag vill inte vara den som sänker dig och skadar dig, trots att det verkar ofrånkomligt.
Hör av mig.


Kommentarer
Postat av: Mallan

Kärlek kanske måste få göra ont ibland..att d känns så, e väl ett tecken på hur mycket d faktiskt betydde..? Känslor lägger sig inte över en natt.. Jag tror att man måste få lite distans till saker och ting innan man kan avgöra vad som e d rätta..så låt d ta den tid det tar! Ta hand om dig själv och gör sånt som DU blir glad av under tiden! :)

2008-07-03 @ 15:22:02
Postat av: Nazli

Ta hand om dig å gör saker som du blir glad av, ge d lite tid... vi finns här för dig kramar

2008-07-03 @ 19:41:17
URL: http://confessionsofaprincess.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0