kattungejävel

För mig flöt tillvaron i Solna på fint, inget som havererat. Jag signerade det papper tjejen i kavaj sköt över till mig, och pappa frågade om räntor. Sedan åt vi grekiskt och jag berättade om bussresan dit. Bussen var redan en halvtimma sen när den dök upp och vi var en stor skara människor som väntade, alla kunde inte göra som portföljmannen som frågade efter taxistolpe. En pensionär med rullatorvänner fräste åt en mormor att barnvagnar parkeras i den bakre delen av bussen, medan mormodern försökte förklara att de bakre dörrarna inte hade öppnats. Hon gav upp och försökte åter ta sig på vid de stängda dörrarna som inte heller denna gång - som väntat - öppnades. En hjälpsam ung tjej försökte stampa upp och väcka den fotocellstyrda dörren men bussen körde iväg med mormodern och mammans händer dunkandes i raseri efter oss. En engagerad man och jag hamnade i samtal om händelsen, och vi involverade folk runt omkring oss i vår objektivitet. På vägen hem satt jag och satte post-it-lappar i min SOU och kände mig fri och stark.
Mamma, syster och jag balanserade kropp och själ igår vid en yogaskola i stan. Den fysiska delen var skön och jag tyckte om hur min kropp reagerade vid de olika ställningarna, som när vi satt i Lotusposition och jag kände hur min bröstkorg gungade som i efterskalv av den föregående positionen. Men jag fann dessvärre visa saker obehagliga. Jag har alltid svårt att hålla fingrarna ihop, det känns så äckligt när hudarna vid innersta "pudden" på fingret möts, alltid så. Likaså knipa tår och öppna tår. Men det värsta var när vi utförde yoga nidra - djupavspänningen. Jag njöt av att göra andningsövningarna och ligga alldeles stilla - till en början. Sedan mot slutet hamnade jag i det där otäcka, obehagliga jag kan hamna i sen barnsben - när allt känns "för stort" och slukande. Som barn kunde jag befinna mig i det en längre tid utan att komma ur det eller förstå att det är overkligt, för mig en slags nattskräck, men nu som vuxen kan jag ofta ta mig ur detta genom att öppna ögonen och röra på mig. Men när jag under instruktörens ord verkligen försökte fortsätta övningen fick jag slutligen avbryta och öppna ögonen och ta mig ur det, vilket var himla synd då jag tyckte om det! Men så fort jag försökte se blommor eller lugna mig genom att tänka på t.ex. min bärbara dator ("verkligheten") så blev det bara värre då alla dessa ting föreföll små och minimala och det är outhärdligt. Mamma tyckte att jag borde frågat kvinnan som ledde det hur jag ska göra nästa gång jag hamnar i det tillståndet under meditationen, men jag vet inte - det känns som att det är svårt att förklara. Antingen ska jag försöka fortsätta övningen men jag försökte verkligen men när det kommer över mig är det svårt att hålla sig kvar. Det är som när jag försöker sova, och har t.ex. handen alldeles stilla på täcket, då blir det som att handen krymper och tistlar växer på täcket under handen och allt blir för stor och övermäktigt. Har jag ögonen slutna är det som allt växer, ögonen spänner sig och det är som att hålla en tallrik för ansiktet; allt man ser är tallriken och man ser inte över kanten... Så jag grubblar nu över om jag ska ge det en till chans eller om det är säkrast och skönast att låta bli, och istället satsa på någon fysisk träning som ger mig kontroll över kroppen istället. För det är så himla synd att inte kunna befinna mig i djupavspänningen utan att behöva ta mig ur det pga. de där gamla obehagskänslorna.

I skolan står ett ostämt piano. Det finns en kille som spelar där ibland så hela Z-huset fylls av musik på lunchtimmen. Sist spelade och sjöng han Elton Johns Sorry seems to be the hardest word och jag ville bara slå mig ned i skräddarställning intill honom och lyssna och ge honom en ros.

Slutligen. Håkan Hellströms nya... Vad är en 'enängel' för nåt? "Jag är kär i enängel" sjunger han ju.

Damp ner i fåtöljen och babblade livet ur det omslingrande paret (Mr T & Stajna) om hur jävla sugiga AIKs hejaklack är! Var på ishockey; AIK-Leksand med Therese & Dennis, och vi såg hur de blåvita fick spö i första perioden, hur de tryckte på i andra och hur det tyvärr slutade 3-2 med Black Army gapandes i mitt högra öra. Vad fyndiga de är förresten. Kom med intelligenta lustigheter som typ "Huokko har en balle (?) i röven" eller "Vi hatar Leksand!". Plastig kuk-humor hade de, bokstavligt talat. Men nu är jag hemma och kan se fram emot och läsa vad en viss Ntek skrivit till mig... Sov gott alla duktiga Stars som trots att ni överröstades av min granne gulsvarta läktare, ändå hördes bort till sektion A9, där jag och Therese satt och skrek åt leksingarna att komma igång där nere på isen. Nästan lika hes som efter Sabaton är jag ;)

Edit några dagar senare:
http://www.youtube.com/watch?v=MbhF-uuH1EQ&feature=related
Den är till dig, Mia, en AIK-låt! Lite mäktigt var det ändå att höra alla tusentals gnagare hyllandes sitt lag sjunga den på Hovet (fast de hade inspelat ackompanjang)... Trots att jag och Therese satt och himlade med ögonen åt dem under de två minuter dansbandsmusiken övermannade oss. Jag får skriva en ordentlig Leksandsång också... bli en LIF-trubadur :)

Ett brev med min adress skrivet med vacker handstil stod och väntade på köksbordet lutat mot fruktskålen. Inuti låg tre foton på en fjärran luftballong! Inget meddelande, inget annat. Han gjorde som han lovade, Anders-Lukas, och därmed klev han in, satte leendet på läpparna på mig, och lyfte på hatten och gick. Tack! =)

... med exets brorsas sambos son - låter lagom avancerat det! =)

edit  00.57 den18 okt: Och trevligt blev det! Jag, Sebbe, Malin & Patrick fick till slut en hel del att prata om, jag är nöjd med kvällen, som utspelade sig vid Medis.

Ibland lyckas man få till en bra matdag! Förutom lite choklad, blandade nötter och drickchoklad på kvällen så startade jag dagen med en frukost gjord på havregrynsgröt med lite havremjölk & jordgubbssylt, samt en hårdbrödskiva med lax. Lunch: fisk med ärtor och potatis, multivitaminjuice. Middagen blev grönsakspannkakor av kålrot med avokado, fetaost & matyoghurtsröra och granatäpple, med mjölk. Och så har jag varit i skolan och tänkt en massa kl 9-16. (tummen upp)

Jag kan ju headbanga!
Jag är så jävla kräsen vad det gäller killar att jag typ... skrattar åt det och ger upp! Så nu ska jag bara lyssna på Sabatons Ghost division, drömma om min lägenhet och njuta av livet tills den/de rätte springer in i mig. Och fixa i ordning mig för nu ska jag snart traska iväg och intervjua vaktmästaren i min gamla skola... Spännande va? Så nu måste jag stänga ner msnkonversationen med Nilla om kinky sex och kila!

N! säger:

och det är därför jag säger till dig att ta det lite lugnt

N! säger:

du hetsdejtar och blir hetskär på två träffar

N! säger:

och när inte det funkar så ringer du tre fyra stycken och du träffar två av dem

N! säger:

"först, hitta dig själv, sen hitta nån att vara dig själv ihop med

sen möjligen fundera på om ni ska leva ihop.

du hoppar över alla led emellan"
Och jag känner mig som att jag sprungit världens längsta maraton och bara står och flämtar men ändå stirrar framåt mot nästa lopp. Det finns så mycket som jag missar runt omkring. Det räcker nu, Hanna. Det måste räcka. SSSSS = Sabaton, självständig singel med studier i skallen.

Glad! Idag förbrukade jag den första gången av tio gånger på klippkortet på simhallen. Jag och T gick dit efter skolan och simmade i femtio minuter - duktigt. Nu har jag redan börjat känna av träningsvärken i armarna. Men det är inte bara därför jag är glad - jag nämligen fick ett spontant förslag om en promenad på eftermiddagen av en Helgon/hp-sötnos. Så jag åkte direkt hem från simningen, lagade till en delikat middag av korv & vita bönor, och tog mig sedan till Rådhusets t-baneuppgång. Där väntade han.
Precis spelades detta samtal upp mellan mor och dotter - vissa ändringar:
- Vad det regnade idag, säger m.
- Ja, och jag har varit ute och gått nu på kvällen.
- Oj - ruggigt, var det inte kallt?
- Nja, ruggigt - och mysigt. Vi gick genom Rålambshovsparken och sedan upp över Västerbron och sen mot Slussen.
- Aha... var det med en ny bekantskap?
- Ja, svarar dottern och ler ner i datorskärmen. God natt.
Mamma med ett skratt: - God natt!
Vad som inte berättas är ju att det japanska överfallsalarmet låg kvar hemma, att mörkret låg över stan och jag var ensam tjej med en främmande kille. Men jag överlevde busken där han skulle våldta mig - dumt, onödigt eller riskabelt att skämta om sådant? Vi satt och samtalade med utsikt över svart vatten med pärlband av skenet från gatuljusen. Gränder i Gamla stan och en plats som är vackert vintertid som han ville visa. En varm kram, händerna som dröjde kvar... En gå-händelserna-i-förväg, naiv, barnslig nissa? Hm. Låt oss säga "en glad nissa".