kattungejävel

För mig flöt tillvaron i Solna på fint, inget som havererat. Jag signerade det papper tjejen i kavaj sköt över till mig, och pappa frågade om räntor. Sedan åt vi grekiskt och jag berättade om bussresan dit. Bussen var redan en halvtimma sen när den dök upp och vi var en stor skara människor som väntade, alla kunde inte göra som portföljmannen som frågade efter taxistolpe. En pensionär med rullatorvänner fräste åt en mormor att barnvagnar parkeras i den bakre delen av bussen, medan mormodern försökte förklara att de bakre dörrarna inte hade öppnats. Hon gav upp och försökte åter ta sig på vid de stängda dörrarna som inte heller denna gång - som väntat - öppnades. En hjälpsam ung tjej försökte stampa upp och väcka den fotocellstyrda dörren men bussen körde iväg med mormodern och mammans händer dunkandes i raseri efter oss. En engagerad man och jag hamnade i samtal om händelsen, och vi involverade folk runt omkring oss i vår objektivitet. På vägen hem satt jag och satte post-it-lappar i min SOU och kände mig fri och stark.
Mamma, syster och jag balanserade kropp och själ igår vid en yogaskola i stan. Den fysiska delen var skön och jag tyckte om hur min kropp reagerade vid de olika ställningarna, som när vi satt i Lotusposition och jag kände hur min bröstkorg gungade som i efterskalv av den föregående positionen. Men jag fann dessvärre visa saker obehagliga. Jag har alltid svårt att hålla fingrarna ihop, det känns så äckligt när hudarna vid innersta "pudden" på fingret möts, alltid så. Likaså knipa tår och öppna tår. Men det värsta var när vi utförde yoga nidra - djupavspänningen. Jag njöt av att göra andningsövningarna och ligga alldeles stilla - till en början. Sedan mot slutet hamnade jag i det där otäcka, obehagliga jag kan hamna i sen barnsben - när allt känns "för stort" och slukande. Som barn kunde jag befinna mig i det en längre tid utan att komma ur det eller förstå att det är overkligt, för mig en slags nattskräck, men nu som vuxen kan jag ofta ta mig ur detta genom att öppna ögonen och röra på mig. Men när jag under instruktörens ord verkligen försökte fortsätta övningen fick jag slutligen avbryta och öppna ögonen och ta mig ur det, vilket var himla synd då jag tyckte om det! Men så fort jag försökte se blommor eller lugna mig genom att tänka på t.ex. min bärbara dator ("verkligheten") så blev det bara värre då alla dessa ting föreföll små och minimala och det är outhärdligt. Mamma tyckte att jag borde frågat kvinnan som ledde det hur jag ska göra nästa gång jag hamnar i det tillståndet under meditationen, men jag vet inte - det känns som att det är svårt att förklara. Antingen ska jag försöka fortsätta övningen men jag försökte verkligen men när det kommer över mig är det svårt att hålla sig kvar. Det är som när jag försöker sova, och har t.ex. handen alldeles stilla på täcket, då blir det som att handen krymper och tistlar växer på täcket under handen och allt blir för stor och övermäktigt. Har jag ögonen slutna är det som allt växer, ögonen spänner sig och det är som att hålla en tallrik för ansiktet; allt man ser är tallriken och man ser inte över kanten... Så jag grubblar nu över om jag ska ge det en till chans eller om det är säkrast och skönast att låta bli, och istället satsa på någon fysisk träning som ger mig kontroll över kroppen istället. För det är så himla synd att inte kunna befinna mig i djupavspänningen utan att behöva ta mig ur det pga. de där gamla obehagskänslorna.

I skolan står ett ostämt piano. Det finns en kille som spelar där ibland så hela Z-huset fylls av musik på lunchtimmen. Sist spelade och sjöng han Elton Johns Sorry seems to be the hardest word och jag ville bara slå mig ned i skräddarställning intill honom och lyssna och ge honom en ros.

Slutligen. Håkan Hellströms nya... Vad är en 'enängel' för nåt? "Jag är kär i enängel" sjunger han ju.