kattungejävel

Jag kan lätt bli extrem och gå in i rollen för hårt, har N varnande sagt. Och jag vill inte skada mig själv, jag är vuxen nu, inget barn.
Jag vill inte behöva välja mellan de två behoven. Det ena jag redan upplevt, det andra jag vill uppleva. Det första känns för lätt, så simpelt och därmed så skönt. Det andra som jag redan fått mersmak för av olika sätt men ändå aldrig fått njuta av fullt ut, vars makt och potential jag ändå hyser stor tilltro.
Men när jag är inne i det ena saknar jag det andra och vice versa. Mitt huvud, det värker, jag pratar med så många, och alla har sådana kloka ord att viska i mitt öra, men det förvirrar mig bara, det startar nya trådar, nya funderingar, nya dilemman. Alla dessa egenskaper jag åtrår! Varför måste jag kategorisera och få stora färdiga bitar som inte går att ändra på; "här får jag denna, men inte detta..."
Pratar med E2 nu som dök upp efter en lång tids frånvaro; denna intelligenta, kontrollerade och älskvärt omtänksamma person som nu liksom då bara har hjärna och hjärta men inte tid, än mindre nu. Jag tackar honom nu. För att han på något sätt reder ut, lugnar mig. Han är en sådan typisk stenbock; gammalt huvud på ung kropp. Visdom. Jag litar på honom så mycket, det får mig att njuta fullt ut av livet; lita på människor, älska människor, gå till överdrift och nyttja maximalt och hetsigt.
Serendipitet. Min nya ledstjärna.
Men nu vet jag, att det kan finnas. Det är ingen omöjlighet. Det är en möjlighet. För E2 har det aldrig funnits någon tvekan, för mig har det varit en gåta omöjlig att lösa. Men nu finns det hopp. Jag ska inte behöva välja eller välja bort. Jag ska ha bägge. Och jag ger inte upp.