kattungejävel

Jag sitter uppkrupen i CMs kontorsstol, i IKEA-pyjamas och glasögon och sneglar mot klockan... den över tio nu, men dubbelsängen kommer bara fyllas till hälften och Mauro Scoccos röst fyller den tysta lägenheten, så jag vill hellre sitta här och skjuta på morgondagen. För imorgon, jag knyter samman mina händer av nervositet, är det första praktikdagen och det är precis som inför första skoldagen och första arbetsdagen på nya jobbet - oundvikligt. Jag vet att jag mest räds första egna samtalet, inför åskådare och med en liten stackars högstadieelev som försökskanin. Men imorgon är ju allt nytt, från det som döljer sig bakom entrédörren till hur min handledares handslag kommer kännas. Nytt, och går inte att fly från. Men jag tror det går bra, jag tror det blir roligt, jag tror att dessa fem veckor kommer gå bra.
Nu ska jag sova, försvinna bort i sömnen och om några timmar vakna av ett vrålande Through the gates of hell, as we make our way to heaven... through the Nazi lines... Primo Victoria! som jag trött stänger av med Snoozeknappen för att fem minuter senare höra det igen. Och då, då vet jag att jag har ett tåg att passa klockan åtta och att det är dags. Jag har haft denna känsla förut, den bekanta krampaktiga känslan i magen av att den här gången - ja, den HÄR gången - är det som mest läskigt av alla gånger, alla andra gånger var lätta som plättar men nu är det allvar. Tänk vad fort man glömmer va! Det gör bara ont att bränna sig precis då, inte när det är över. Jag tror jag till och med ska ha det lite roligt.

Att CM sa att han läser min blogg gör mig rörd. Det finns ingen bättre än han.