kattungejävel

Gu' vad jag känner mig kvinnlig när jag viker min mans kalsonger! =)
Fast jag får ännu inte riktigt till det så som han föredrar, jag har inte samma tålamod att vika dem i perfekta paket, men jag lär mig nog...
Måndag kväll. Jag har sett hur mörkret fallit utanför, nu lyser enbart grannhöghusets fönsterlampor och lyktorna på bilar som kör förbi med några sekunders mellanrum, och får mig längta efter jul och snöfall.
Jag är småsjuk igen, hängig, nästäppt, stort huvud på liten kropp. Skolans seminarium var tillräckligt stillsamt, jag skippar kvällstyskan till min besvikelse, men vill inte riskera tömning av mina krafter inför viktig dag i skolan imorgon med sluttampen av samtalstillämpningen, en tur ner till stan fram och tillbaka kan sno mycket energi som jag behöver.
Igår fick LIF oss att först jubla och känna oövervinneligheten sätta sig som en knytnäve mitt i Hovet. Sen föll det, då AIK satte tre mål... Sätta 3-2 emot hjälpte inte, AIK tog hem det precis som sist vi var där... Det hjälpte inte hur mycket alla fyllon gapade och skrek runt omkring oss. Träffade på Fyrvaktarfamiljen efteråt, lilla A var söt i stor Leksandströja, och jag och C tog sällis till Tekniska där jag tog tåget hem och han Norrtäljebussen. Vi var som två små stenar som stöttes mjukt emot varann då och då, som i strandkanten i grunt vatten, det är märkligt sånt där. Märkligt enkelt, märkligt utan känslor, märkligt att hitta roller - är vi som gamla vänner, är vi nära varann eller långt bort? Ett och ett halvt år senare intalar jag mig vi inte känner varann, för vi är inte som förr, ingen av oss. På tåget hem ringde jag M och bad om att han skulle traska ner och möta mig. Hans famn var så skön, så varm, så hemma.