kattungejävel

Ett tusen vilda djur i plast. En sparbössa i form av en Hemglassbil. Min älskade babydocka Jesper med bara en arm och små slitna McDonaldsleksaker. Två Duplohinkar, en rosa ponnyhäst på rullskridskor och en grön larv som lyser i mörkret, det var lite av mycket mer. Jag rensade bland mina gamla leksaker idag. Allt var sparat i tre kartonger. Nu återstår en. Jag sparade sådant som väckte någon positiv känsla i mig och som med en axelryckning fick anses vara mer värdefullt än något annat. Mycket plast, många gosedjur med pälsen nedsliten över nacken där mina barnaarmar greppat dem. Mamma tog ner kartongerna från vinden och jag stod på stegen och tog emot dem nere på andra våningen. En kartong, den tyngsta, råkade hon tappa i huvudet på mig av olyckshändelse, haha. Den gled ur hennes händer och som tur var stötte den bara i sidan av mitt huvud, det var mest roligt tyckte jag trots det kunde ha gått illa och att båda skrek till.
 Fortfarande är mina gamla noveller borta... Jag saknar dem. Jag har en del sparat på disketter, någonstans, jag hoppas guldkornen finns däri. Jag vill läsa om sorgen, om kärleken, om förr-tiden-svårmod och fjantiga familjedramor. Sommarledigt är ett perfekt tillfälle för att gå igenom det gamla, utnötta och en gång intensivt omtyckt.

Jag sa upp mig igår. Det kändes plötsligt väldigt sorgligt, men jag vet att det är rätt beslut. Det var dags att låta provanställningen gå över i tills vidare och trots att det frestade mig att få min första fasta anställning, är det lättare att gå nu än då.
Chefen hivade in bröd i ugnen och sa att livet går ju vidare, han var tillmötesgående och tacksam att jag sa till i god tid. Som CM sa; jag är inte den första som slutar. Jag släppte bomben hemma samma dag. Att jag vill bo med CM. Det är ingen "bomb" i klass med "mamma, jag är gravid" eller "pappa, jag satsa på en karriär på Sergej Szlykozkijs kringresande cirkus i Ukraina" men det var ändå lite gungande nervöst. Just som jag lärt mig post- och spel. Just som jag förälskat mig i mina arbetskamrater och funnit en slags rutin i allt. Men jag tror de tog det med ro, det kan inte direkt förvåna dem trots att de kanske tycker att det är lite för tidigt och lite synd med lägenheten.

Men jag har ingen brådska med något. Jobbet ringde idag och sa att det vore bättre om jag avslutade det när praktiken tar vid i september, då en ny kan ta över alla mina pass istället. Det är okej för mig. Jag är glad att jag får köra på tills dess. Sen får vi se. Ska börja söka nytt borta i Täby. Vi pratade redan i våras om att det vore perfekt för mig att få praktik där och samtidigt se det som en möjlighet för oss att provsambo. I oktober ser jag framför mig att jag successivt flyttar in. Problemet, som inte är ett problem, är lägenheten. Hyra ut den är det bästa. Någon som är intresserad? Samtidigt som även det är en sorg i sig. Jag tycker ju om att pusta ut i min gröna soffa och ta laptopen i knät HEMMA HOS MIG. Men det är knöligt att fara fram och tillbaka mellan skolan och jobbet, mellan CM och mig. Jag vill ha en fast punkt. Och någon gång ska det ju ändå hända - dagen då jag och CM delar vardagen på riktigt, utan medhavda kläder i en påse. Jag är hemmastadd hos honom men inte fullkomligt. Det är inte mitt hem... än. När jag har satt min prägel där och placerat ut mina saker och personliga ting och markerat revir, när jag är mer representerad än lite utspridda glas och en jacka på hans hallkrok, då är hans hem även mitt, och det är vårt. Och jag tror jag längtar så jag spricker, tills tvåå hem blir eeett...!
Vad vore livet utan lite beslut att fatta?