Lebb och häxa
Nu är CM hos mig igen, det är som det ska vara. Jag var sällskapssjuk i torsdags och bodde hos mamma och pappa över natten. Lite grejer till CMs ankomst hade inhandlats tidigare på dagen. På fredagskvällen åkte jag ut till Hägernäs och då var sötnosen i Iggesund, trettio mil kvar. Det var så mysigt att lägga sig och veta att jag skulle bli väckt några timmar senare, och när jag hörde klicket i låset låg jag kvar, väl medveten om att han snart skulle komma... Jag har längtat så mycket! Det var ett riktigt kärt återseende för oss båda.
Och på lördagen åkte vi till Wheels Nationals i Barkarby och tittade på gamla bilar. Ju mer jag lär sig och känner igen, desto roligare är det, ungefär som med ishockey. När vi köade/krypkörde in till parkeringen passerade vi Eves föräldrar och deras vita läckerbit, men sen såg jag tyvärr inte till dem mer. På kvällen stod vid på Sveavägen och såg cruisingen. Underhållning både av fräcka bilar, raggarna som ägde dem, och polisen som ständigt var på jakt och förmanade.
Och idag är det en sån där lugn, skön söndag. Killen står och smörjer varsamt in sina kängor, jag bloggar och har legat ute på balkongen under en filt och läst en vägledningsbok. Han hjälpte mig att föra över gamla filer från mina disketter, som är mellan elva och sex år gamla, så jag har roat mig med att läsa igenom gamla noveller och dagböcker.
Det är lätt att fnissa åt det jag skrev som tioåring: att jag med en kompis lekte att vi var fattiga och bodde i Israel. Prinsessorna Janna och Sibylla, det ni! Mycket problem med kompisar var det annars. Särskilt en flicka som alltid verkade hålla på och snuska sig, ville tafsa och klämma på mig osv., i vilken utsträckning jag hade glömt. Lebb var tydligen det värsta man kunde kalla någon för på min mellanstadietid. Lebb och häxa, med aids. Nåja, som CM sa, det är så barn gör. Jag småler ändå lite nöjd åt mitt tolvåriga jags egen snusförnuftiga slutkläm: "Visst kan man vara nyfiken på andra tjejers kropp men jag vill inte." Så sant, Hanna, så sant. Synd att jag sällan sa ifrån annat än gick åt ett annat håll.
Men novellerna var roliga! En del var riktigt bra, dem som sjöd av otrohet, hustrumisshandel och romantik särskilt, andra var rätt glåmiga och bestod mest av trista intriger i skolmiljö och med långa, intetsägande dialoger. Mycket "förr i tiden". Men jag minns ju hur jag skrev de allra flesta: satte mig ned vid datorn därinne i skrubben och bara skrev. Började med en mening och formade små historier och karaktärer med påhittade namn alltefter vilket humör jag var på. Tyvärr skrev jag som oftast bara tio, femton sidor och sedan tvärt slut utan avslut, men kreativiteten brann i mig och inspiration saknade jag aldrig.
Jag kan fortfarande gå och berätta för mig själv om olika personer och deras liv, när jag exempelvis går en promenad i enskildhet. Hitta på. Jag har dock slutat jonglera med borste eller Barbiedocka som jag gjorde som barn. Men gärna gå och leka med snodd eller sten, som för att krama fram berättarlusten med den. Det är kanske lite som att i tanken bygga ett hus eller fantisera om sin drömresa, eller hur nu andra människor gör. Huvudsaken är att man mår bra.
Nu har killen satt på hårdrock som försöker överrösta hans dammsugare. Vilken tur jag har ;)
Och på lördagen åkte vi till Wheels Nationals i Barkarby och tittade på gamla bilar. Ju mer jag lär sig och känner igen, desto roligare är det, ungefär som med ishockey. När vi köade/krypkörde in till parkeringen passerade vi Eves föräldrar och deras vita läckerbit, men sen såg jag tyvärr inte till dem mer. På kvällen stod vid på Sveavägen och såg cruisingen. Underhållning både av fräcka bilar, raggarna som ägde dem, och polisen som ständigt var på jakt och förmanade.
Och idag är det en sån där lugn, skön söndag. Killen står och smörjer varsamt in sina kängor, jag bloggar och har legat ute på balkongen under en filt och läst en vägledningsbok. Han hjälpte mig att föra över gamla filer från mina disketter, som är mellan elva och sex år gamla, så jag har roat mig med att läsa igenom gamla noveller och dagböcker.
Det är lätt att fnissa åt det jag skrev som tioåring: att jag med en kompis lekte att vi var fattiga och bodde i Israel. Prinsessorna Janna och Sibylla, det ni! Mycket problem med kompisar var det annars. Särskilt en flicka som alltid verkade hålla på och snuska sig, ville tafsa och klämma på mig osv., i vilken utsträckning jag hade glömt. Lebb var tydligen det värsta man kunde kalla någon för på min mellanstadietid. Lebb och häxa, med aids. Nåja, som CM sa, det är så barn gör. Jag småler ändå lite nöjd åt mitt tolvåriga jags egen snusförnuftiga slutkläm: "Visst kan man vara nyfiken på andra tjejers kropp men jag vill inte." Så sant, Hanna, så sant. Synd att jag sällan sa ifrån annat än gick åt ett annat håll.
Men novellerna var roliga! En del var riktigt bra, dem som sjöd av otrohet, hustrumisshandel och romantik särskilt, andra var rätt glåmiga och bestod mest av trista intriger i skolmiljö och med långa, intetsägande dialoger. Mycket "förr i tiden". Men jag minns ju hur jag skrev de allra flesta: satte mig ned vid datorn därinne i skrubben och bara skrev. Började med en mening och formade små historier och karaktärer med påhittade namn alltefter vilket humör jag var på. Tyvärr skrev jag som oftast bara tio, femton sidor och sedan tvärt slut utan avslut, men kreativiteten brann i mig och inspiration saknade jag aldrig.
Jag kan fortfarande gå och berätta för mig själv om olika personer och deras liv, när jag exempelvis går en promenad i enskildhet. Hitta på. Jag har dock slutat jonglera med borste eller Barbiedocka som jag gjorde som barn. Men gärna gå och leka med snodd eller sten, som för att krama fram berättarlusten med den. Det är kanske lite som att i tanken bygga ett hus eller fantisera om sin drömresa, eller hur nu andra människor gör. Huvudsaken är att man mår bra.
Nu har killen satt på hårdrock som försöker överrösta hans dammsugare. Vilken tur jag har ;)
Kommentarer
Trackback
