Vilodagar
Har ni nån gång vaknat ur en mardröm och insett att det inte var på riktigt? I drömmen var jag så ledsen, det var som det var förut; den där gruvsamma känslan i magen och skammen inför andra såg att allt inte var helt bra; rädslan över att ens eventuella barn ska ner på en, känslan av att göra fel och vara fel; och inte minst den där förbjudna tanken som var för jobbig att tänka: att jag kan få det bättre... vi kan få det bättre än såhär. Och så vaknar jag och inser lättad efter en stund att dessa magvärkar tillhör det förflutna. Jag blir alltid behandlad respektfullt, aldrig har ett ont sårande eller kränkande ord kommit över hans läppar, aldrig har bitterhet grott i mig efter att jag insett hur olika vi är eller hur vi tär på varandra som råttor i en trång bur: tvärtom möts jag av mjuk bomull, alltid öppna armar, alltid respekt och tålamod och tryckande kärlek... Jag kan inte berätta nog om hur lyckligt lottad jag känner mig, hur tacksam jag är.
Och jag är stolt över mig själv. Jag är utan älsklingen i två veckor och är inte ledsen. Jag ser bara fram emot att träffa honom igen och njuter av ledighet och att träffa familjen och tjejerna. Igår ringde CM och överraskade mig, han hade fått tillfällig täckning och vi kunde prata lite till skillnad från kvällen innan då han ringde och samtalet bröts flera gånger. Men nu fick jag höra lite hur han hade det och höra hans röst vibrera nära. Sedan följde jag med Nilla till ett daghärbärge inne i stan och lyssnade på information om volontärarbete där. Det var intressant men inget för mig, inte just nu i alla fall. Efteråt åkte vi till Kallhäll och kvävdes av hettan. Jag fick låna en bikini av henne som hon sedan efterskänkte och så badade vi, för att sedan somna på filten i gröngräset. På kvällen träffades vi igen med Eve och så åt vi en massa onyttigt och såg en film. Det var väl så gud tänkte sig att vilodagar skulle vara?
KATTUNGEJÄVELN
