kattungejävel

Pratade med C och använde termen Terminatorframtidsscenario för att beskriva hur det kändes att stå där under bron i Norrtälje att prata, den kyliga septemberdagen. Förut lindade de ömmande känslorna in allt och även om jag blev irriterad så var det något unikt, särskilt - "han ser det ingen annan ser" eller "han vet det som de andra inte vet och jag får ta del av det". Nu när han sprättats bort från min kropp... är han bara.. cynisk. Han kanske inte alls har förändrats. Utan det är min syn på honom. Eller att jag väljer föreställningarna jag bär med mig om honom blir uppfyllda. Man kan inte lita på någoting, allra minst sina känslor, för bakom varje känsla ligger en annan känsla. Och när han talar om relationer, livet, livet nu och livet då... då är det som att vi ser ut över förödelse; och vi vet att det är vårt fel som byggde robotarna.

Malin ringde mig "imorse" vid elva och pratade ur sig lite - skvalade lite frustrationer - och vi överröste varann om drömmar att flytta och börja om, ta pauser osv. Nu fick jag världens sötaste sms av hennes kille som tårade mina ögon. Och som för att skryta citerar jag: Hej Hanna. Malin messa hon var på dåligt humör så tänkte vi skulle hjälpa henne tillbaka till det glada och skicka henne lite positiva budskap. [..]
Där klipper jag för han frågade hur det gick med kärleken och jag har inget positivt att svara så vi fokuserar på det han skrev om M. Visst verkar han underbar...?