kattungejävel

Läste om intelligenta slemsvampar igår i DN och det är kanske därför jag ser framför mig ett tjockt, äckligt, slemmigt lager och hur jag dyker ner och sveper över det med blicken, med ansiktet en millimeter ifrån. Jag bara tänker på en djup grotta med väggar klätt i någon gråsvart mögelliknande substans, med spridda hår i bara för att göra det ännu mer vedervärdigt.
Jag vaknade idag och saknade honom. Det var liksom det första jag gjorde, konstatera att jag somnade och vaknade med samma saknad. Jag kan inte ens se hans ansikte framför mig, bara veta hur hans varma bröst, hans skägg, hans kropp känns emot mina fingrar. Jag har inte släppt honom. Han står längst upp i min trappa. Och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt, varför denna olidliga längtan kommer. Alla andra har verkligen rätt. Jag har alltid fel. "Det är för tidigt att dejta någon ny, Hanna". Ja. "Gav ni inte upp lite för tidigt?" Ja, kanske?
Jag är fortfarande hans. Att tro något annat är vidrigt. Jag vet dock inte om det beror på gammal vana eller att kärleken fortfarande glöder i mig. Eller en salig blandning av bägge.