kattungejävel

Mammas gästtofflor är mysiga. Mysig är däremot inte den unge juristen/musikern jag offrade tid och pengar på att åka till för att träffa; naivt tjusad till impulsivitet... Hans förhinder i form av ett litet syskonbarn gjorde att jag fick vänta på honom i sammanlagt två timmar i ett kallt Uppsala, och när han väl kom var han en självsäker översittartyp som "kände alla i Uppsala" och som bara roades av att jag vägrade gå med på hans tjat om att gå hem och äta goood pasta carbonara hos honom (!) Det blev bara fånigt. Han försökte lura mig hem till honom genom att istället för det utlovade caféet, ta mig direkt till sin egen port och hann nästan få in mig i hissen när jag satte stopp. Jag följer inte med någon hem det första jag gör, särskilt inte om han flinar och konstaterar hur nojjig och fånig jag är; det ingjuter knappast trygghet i mig. Ju mer vi pratade desto mer irriterad blev jag. "Jag går i alla fall hem till mig och äter nu, ska du med?" - säger man så första gången man möts?
En jävla blåtira hade han också; och trodde på fullaste allvar att min tillit för honom skulle bubbla upp utan minsta motprestation i form av ödmjukhet eller respekt från hans sida. Till slut, när jag surat, trotsat och tröttnat i en kvart kallade jag honom för "sjuk i huvudet" och gick utan att säga hej då. "Du vet hur du ska få tag på mig om du ångrar dig!" ropade han glatt efter mig innan han vek in i sin gränd. Tur att man kan fräsa ifrån i alla fall. Även om man känner sig blåst och lättstött..."Du är en sån jävla översittare! [..] Att du inte skäms, *!" sms:ade jag töntigt i vrede efteråt, namnet hans passade bra med den lilla åthutningen. Man slutar aldrig förundras! Allra minst över sitt egna sometimes bristande omdöme... Ömsesidig respekt, samt tillit och trygghet som tillåts växa fram i sin egen takt. Är det så svårbegripligt?

* [ett prudentligt, antagligen adligt, namn]