Pressmeddelande
Nu har jag Torbjörns dator, och så sitter Agneta med en och Christian med en, alla kring köksbordet.
1 ½ dag kvar på min påsksemester och igår var jag, MickeochMia, Christian, Sebbe och Rickard på Stephen Lynch på Chinateatern. Hilarious. Mia sa att han var mer "brutal" den här gången, han har alltså lärt sig att inför en svensk publik finns inga gränser, ingen censur, inga advokater som knackar på dörren innan ett uppträdande. Jag hade skitkul. Sök på Craig, Lullaby (divorce song), Special Ed och Little Tiny Moustache.
Nu har förresten de sista fått veta att jag och Christian går skilda vägar, det vi vetat i ungefär två veckor. Vi är tillsammans tills uppsägningstiden på lägenheten tagit slut, sedan flyttar vi antagligen "hem" igen. Det kommer bli blandade känslor, att flytta hem till gamla flickrummet igen. Skönt dock, att få närmare till familjen och tjejerna, de tjejer som är kvar då. Tråkigt att inte ha Christian omkring sig och att krama om nätterna, synd att säga upp sig från jobbet jag gillar. Men det är något som måste ske, vi... jag - orkar inte länge. Vi är för olika, alltid varit, kommer alltid att vara. Man kan inte traggla samma problem hela tiden som vi haft från scratch, till slut måste man inse att det bara är en fråga om när och inte om. Inget är egentligen förändrat, vi är inte ovänner, det är ingen skillnad från hur det var för ett halvår sen och hur det skulle ha varit ett halvår framåt. Jo, en liten skillnad - vi är nästan som nykära, märkligt nog. Flytta, börja om, utveckla våra egna liv, egna vägar - när vi nästan bestämt oss den kvällen var det som att planera att bröllop - hur det skulle bli, vad vi skulle göra etc. Och sedan grät jag och vi kramade varandra hårt, krampaktigt, som om vi nåtts av ett dödsbesked, och allt kändes overkligt. Perfekt ju att vi har tre månader på oss att vänja oss vid det hela, och att vi är överens om beslutet.
Vi gör det för våra eventuella framtida barns skull så att de slipper bli skilsmässobarn. För att vi älskar varandra men inte står ut med varandra. Vår hyresvärd bestämmer när det är dags. Nu ska jag betapeta.
1 ½ dag kvar på min påsksemester och igår var jag, MickeochMia, Christian, Sebbe och Rickard på Stephen Lynch på Chinateatern. Hilarious. Mia sa att han var mer "brutal" den här gången, han har alltså lärt sig att inför en svensk publik finns inga gränser, ingen censur, inga advokater som knackar på dörren innan ett uppträdande. Jag hade skitkul. Sök på Craig, Lullaby (divorce song), Special Ed och Little Tiny Moustache.
Nu har förresten de sista fått veta att jag och Christian går skilda vägar, det vi vetat i ungefär två veckor. Vi är tillsammans tills uppsägningstiden på lägenheten tagit slut, sedan flyttar vi antagligen "hem" igen. Det kommer bli blandade känslor, att flytta hem till gamla flickrummet igen. Skönt dock, att få närmare till familjen och tjejerna, de tjejer som är kvar då. Tråkigt att inte ha Christian omkring sig och att krama om nätterna, synd att säga upp sig från jobbet jag gillar. Men det är något som måste ske, vi... jag - orkar inte länge. Vi är för olika, alltid varit, kommer alltid att vara. Man kan inte traggla samma problem hela tiden som vi haft från scratch, till slut måste man inse att det bara är en fråga om när och inte om. Inget är egentligen förändrat, vi är inte ovänner, det är ingen skillnad från hur det var för ett halvår sen och hur det skulle ha varit ett halvår framåt. Jo, en liten skillnad - vi är nästan som nykära, märkligt nog. Flytta, börja om, utveckla våra egna liv, egna vägar - när vi nästan bestämt oss den kvällen var det som att planera att bröllop - hur det skulle bli, vad vi skulle göra etc. Och sedan grät jag och vi kramade varandra hårt, krampaktigt, som om vi nåtts av ett dödsbesked, och allt kändes overkligt. Perfekt ju att vi har tre månader på oss att vänja oss vid det hela, och att vi är överens om beslutet.
Vi gör det för våra eventuella framtida barns skull så att de slipper bli skilsmässobarn. För att vi älskar varandra men inte står ut med varandra. Vår hyresvärd bestämmer när det är dags. Nu ska jag betapeta.
Kommentarer
Trackback
