kattungejävel

Mödrar kan sluta läsa här.

Inte är det Borlänge som är mitt Ultima Thules (Mitt) Land direkt. Ändå gråter jag och skär de gula och röda paprikorna i små små bitar. Diskmedlet löser upp de sista spåren av ris i kastrullen. Imorgon ska jag till Eleonor och hennes lille son och äta lunch, om det blir fint väder kan vi sitta på hennes uteplats. Det känns bra men lite nervöst, hur beter man sig mot ett litet barn då? Jag vet ju hur stel och tafatt jag kan bli. Ändå är det något mer som gnager mycket hårdare. Jag lär känna ännu en. Ännu en att tycka om, ännu en att sakna, ännu en som lämnas med adressändringen.

Ronny, Christians gamle polare, var min sista kund idag. Han log och var sådär trevlig som han alltid är när vi möts. Vid rullbandets slut stod hans tjej och packar i varor, sådär lite lagom buttert som är typiskt flickvänner när deras män pratar med för dem okända tjejer. Jag och han har nog inte setts på flera månader, och ännu längre sedan är tillfället då vi umgicks något. Ändå är han en sådan person som jag kommer sakna från det här livet. Någon jag aldrig mer kommer träffa och må bra av. Berka och Johana har jag ju "bestämt med" att vi ska ses i Stockholm, men vem kommer se till att det händer? Knappast jag. Emrik sa när han fick veta om Christians och mitt uppbrott att det var tråkigt att vi aldrig mer kommer ses. Rim som är så gullig på jobbet och så omhändertagande fast hon är yngre än mig, kommer inte vara en del av mitt liv, precis som de andra som är likadana på jobbet.

Den fd arbetskamraten jag pratade om förut, "gudinnan", kommer jag bete mig som en stalker mot, det räknas inte, det är mer ett underligt behov av att vara nära det älskvärda, goda, vackra, mysiga, trygga; som en spänning. Christian var min hjälte som jag kunde titta på, beundra, lyssna till och lära mig allt om världen. Tänk hur det måste ha låtit när jag som sjuttonåring beskrev det som en "ära" att vara hans flickvän. Fast då hade han ju en blond finska som jag värderade till miljoner för att hon var utvald av Honom.
Människorna på den tiden blev bleka msn-kontakter, oviktiga. Fler kommer gå samma öde till mötes detta år. Jag kommer flytta hem och börja om från början, om än med en massa nytt bagage. Vårt fina vardagsrum kommer raderas, min pastasallad med bönor och linser kommer ätas upp eller slängas möglig.

Den första sommaren i Säter, ibörjan av allt, då jag "inte var som andra tjejer" och jag hade fått en roll jag aldrig haft tidigare och alla var schyssta och på ett helt annat sätt än jag hade kunnat föreställa mig, är bara sköna minnen. - För alla och allt har förändrats och kommer aldrig mer igen. Små glimtar av tidig sommarmorgon, sprit och spänning. Jag har kopierat en massa låtar från Christians dator som framkallar dessa känslor. Som sen kväll och bilen till Norrtälje för att köpa cola. Och överdriven som jag är minns jag allt som guld och gröna skogar, och älskar det hett. Och värre kommer det bli när jag väl är hemma, det smutsiga borstas bort, det illa nötta i sin duk av minnen glömmer man liksom bort.

Men som Christian sa den där kvällen i mars månad: Vi kan ju inte vara tillsammans för att det är för jobbigt att göra slut. Men då får man ju också genomlida det jobbiga å andra sidan.

Var ska jag leva, var ska jag dö?

Jag tänker på det där jag läste om tjugoårskrisen. Att det löste sig för de flesta i 23-24 årsåldern, till och med för de allra "hopplösa fall" som författaren mötte. Och kan ju bara hoppas att det går att skylla på.

PS. Fuck den mördade principen om att aldrig skriva ut namn. DS