kattungejävel

... hade jag idag. Jobbet har börjat ett projekt med trettio minuters massage en gång i månaden om man vill. Och det fanns lediga tider åt mig å. Jag fick en duktig massageterapeut som hittade mina ömma ställen och det gjorde ont fast smärta som botar smärta är bra smärta - och jag känner mig stolt som vågade signa up och gå dit.

Nu är E K i Dalarna hos sin farmor och ska gå en intensivutbildning på "min" körskola under 2 veckor. Och eftersom jag råkar bo här känns det ju onödigt att inte ses. Och tiden för min uppkörning närmar sig... Huga! Och bara min snubbe vet exakt datum, förutom Vägverket & körskolan såklart, för jag vill inte bli uppringd efteråt och få frågan om jag klarade det eller inte. Ingen ska tänka på det och hoppas eller tro något. Har redan haft en uppkörning i juni och då gick det inte vägen. Och då frågade familjen, släkten, vännerna, bekanta, grannarna och arbetskamraterna hur det gick efteråt. Det skall icke upprepas!

Jag tog ju tåget ner i måndags ensam och åkte upp igen med föräldrarna i bagageluckan (nästan). Det gick bra att köra upp från Stockholm. Fast är fortfarande oerhört osäker på mig själv och mina kunskaper. Det kan göra att jag måste genomgå en tredje uppkörning. För självförtroendet är ju inte fixat i ett nafs. Men jag ska tänka att "det här grejar jag lätt, det här har jag gjort tusen gånger tidigare". Och tro på mig själv. Amen.