kattungejävel

Det kom snö i fredag natt. Fyrvaktaren stod på balkongen och rökte ut i mörkret, och kallade mig till sig och visade hur det yrde i det runda, svaga skenet av lyktstolparna. Alltid lika vackert och stämningsfullt, mitt icke existerande tålamod att stå och njuta till trots.
Lördag morgon gick gubben upp i ottan för att arbeta, medan jag kunde ligga kvar till niotiden. Omtänksamt sände han ett meddelande till mig med rådet att gå hemifrån litet tidigare när det var dags att jobba, och att det var blött ute. Jag tog miste på omfattningen och knatade ut i ett par strumpor och mina vanliga höstskor. Visserligen gick jag 09.58 mot min standardavgång fem minuter över, men tog även en vända förbi affären för att inhandla något ätbart, dog nästan av hunger, hehe. Macka på morgonen kändes torftigt. Fy bubblan, hur sakta jag tvingades gå! I slalom mellan de torra fläckarna for jag. Snön låg vackert som ett täcke över gräsplanerna men de vattniga spåren på gatorna efter fotsteg avslöjade att det var snöblask! Jag klarade mig utan båd halsduk och vantar, så det var ingen direkt kyla som bevarade snöglädjen. Jag skyndade mig genom tunnlarna då det var torrt och därför gav stadga åt benen, men när tunneln tog slut och halkan tog vid, tog det åter samma eviga tid att ta sig fram... Jag vägrade titta på mobilen, såg framför mig hur klockan tickade över elva då jag började... Tårna började bli fuktiga. Jag tog mig upp på 70-vägen men insåg att bilarna skulle skvätta ner mig. Så jag fick med möda tassa över det snöbelagda gräset tillbaka till gångvägen. Åldrades till mina 80+ på ett par minuter, fattades bara en rullator eller stavar. Mötte en kollega som slutar 11 och frågade hur mycket över elva klockan var... Hon slängde en blick på armen. "Den är tio i, jag gick lite tidigt...". Va? Tja, under kan ju ske... Fast hur det går till vette fan, jag gick ju verkligen i ultraextremförsiktigt i snigelfart.
Vätan spred sig över fossingarna och nedre delen av byxkanterna var sådär klädsamt mörka. Jag såg framför mig hur jag skulle behöva krama ur dem. Det var här två problemformuleringar dök upp i huvudet, varav utifrån den ena min kära sambo inte alls kan förstå hur jag fungerar.

a) Jag skulle komma försent
Här är det värsta att be om ursäkt, eller säga oj vad sen jag är, eller något annat, bara någonting, när det sitter folk där och tar igen sig efter morgonarbetet. Dessutom vill jag helst komma 10 min tidigare, hinna byta om lugnt, gå in på toaletten, gå runt och kolla läget, ha en ursäkt för att sitta ner ett par minuter och prata utan att ha startat passet. På morgonen vill jag helst sitta en kvart innan det börjar, så det dröjer så länge som möjligt innan jag börjar! Detta löstes emellertid när jag mötte min kollega.

b) Mina strumpor är blöta
När jag berättade detta klappade sambon mig på låret i bilen och sa att "älskling, jag förstår inte hur du tänker!". Han förstod inte varför jag inte tagit andra skor. Varför jag inte hade extra strumpor med mig. Hur jag resonerade kring sms:et. Och allra mest, varför jag var tvungen att gömma strumporna i en plastpåse och inte kunde stoppa dem i värmeskåpet. Jag sa att det var pinsamt. Och att jag hur länge som helst på vägen dit funderade på huruvida jag skulle blöta ner hela strumporna så att det våta vid hälen, undersidan och tårna inte skulle synas genom jobbsandalerna, eller vara barfota, med sandaler såklart. Sitta med blöta strumpor skulle egentligen vara okej, slog jag fast ibörjan, bara ingen frågade eller påpekade att jag var blöt. Senare mot slutet av den timslånga promenaden, insåg jag att blöta strumpor nog skulle vara rätt obehagligt, och så kanske jag skulle bli sjuk? Det är illa när man har bokat in sig två dagar. Jag tog därför av mig strumporna och gick utan i skorna. Det var OK på sommaren så det borde väl vara OK på hösten. Klumpen i magen hamnade där ifall någon skulle påpeka att jag var barfota. Som tur var sket alla i hur jag var klädd.

Men sen ringde jag och beordrade sambon att hämta mig. Det var fruktansvärt obehagligt, haha, att stoppa bara fötter i ett par sedan förut fuktiga skor. Kallt och jävligt, och byxorna fick jag kavla upp. Och så skulle han förbi affären men dit in vägrade jag gå. Så jag drog ur fötterna ur skorna och vilade dem mot ryggsäcken, och väntade i bilen. Ryggsäcken stod på golvet, kanske jag ska berätta. Idag var vädret bättre, jag tog bilen till jobbet (alltid lika sjukt nervös och tycker att det är så tråkigt att köra, förutom på motorväg) och lite snö var kvar.

Och idag kommer kanske vår bänkdiskmaskin som vi vunnit på Tradera, ifall säljaren kommer till Borlänge eller ej. Jag har redan ringt och förhandsbokat en livvakt i Berka, eftersom sambon är på jobbet. För jag litar inte på främlingar från nätet sådär att träffa dem ensamma. Man vet ju aldrig...


Hitlistan för idag
1. Hold on - Good Charlotte
2. One blood - Green Street Hooligans Soundtrack
3. Blame Canada - ur South Park
5. Blurry - Puddle of Mudd
6. When the children cry - White Lion
7. Om igen - Lena Philipsson
8. What would Brian Boithano do? - ur South Park
9. The voice within - Christina Aguilera
10. Ein Bisschen Frieden - nån tysk schlager-Stern
11. Hold me now - Johnny Logan (jag var inte född, morsan var bara i 2:a månaden då, så jag missade hans seger)

Och nu har ni läst den minst intressanta inlägget ni någonsin läst, så mycket snack men så lite verkstad.

Här är lite bilder

Fyrvaktaren har parkerat sina skor utanför balkongdörren, så sött så
The last snow of Kosovo. En plätt bara!

Det börjar bli mörkt framåt fyratiden...

Såhär ser vårt vardagsrum ut nu. Jag börjar vänja mig vid bordet... Det är lite för stort, men det blev bättre när Fyrvaktaren kletade Paraffinolja på'n.