kattungejävel

Idag kom den. Ipredlagen som gör det lättare för upphovsmännen att genom domstol få information om och spåra fildelare, och på så sätt kräva pengar de tror tillhör dem.

Det är skrattretande att politikerna och annat löst folk tror att man kan stoppa fildelningen! Man kan inte ta patent på ord/ljud/bilder - som sagt; så fort du visar ditt alster offentligt är det offentligt, du äger det inte längre, så fort du öppnar käften är orden frisläppta. Genom otaliga forum och bloggar förmedlar och väcker Internet tankar till liv, informationsflödet är massivt, tillgången till andras formuleringar och tankesmedjor enorm, du kan ta del av allt du vill, och det du inte vill. Du kan absolut vara författare, låtskrivare, talskrivare, en skapare, visst visst. Du kommer fortfarande bli hyllad för det du skapat, det är dig folk inspireras av, jag kan generöst låta dig registrera dig som upphovsman till ditt verk och benämna musikfilen efter ditt namn. Men kom fan inte och påstå att du inte inspirerats (läs: stulit tre takter) av andra låtar och böcker. Det är omöjligt att säga att man skapat en helt unik låt eller skrivit en helt unik bok. Vi bygger allt vi skapar på något som redan existerar.
Artisterna och skivbolagen borde - och detta menar jag helt ärligt - TACKA fildelarna för att deras verk spridits och blivit kända! Så mycket musik som jag aldrig hade hört utan internet. Så många musiker som aldrig blivit upptäckta. Så många cd-skivor och konsertsbiljetter som aldrig hade sålts.
JAG vill ha betalt av ER för att ni slapp betala marknadsföring av era produkter!

Följande måste alla förstå:
Det är INTE stöld att fildela! Det är inte ens som att låna på ett bibliotek, eftersom låten alltid finns där till skillnad från en lånad biblioteksbok. Gamla trångsynta gubbar som inte fattar någonting... Bah! Tur att ni snart sitter på hemmet, så man slipper se före detta kassettbandsmotståndare fatta beslut om något som kriminaliserar uppskattningsvis halva befolkningen, pressade/övertygade/snärjda av privata skivbolag och lobbyister.

+ Fildelning genererar pengar för skivbolagen - fildelning går inte att stoppa, så börja redan nu planera för hur ni kan inhämta mer pengar genom - bara ett exempel - fler spelningar? Men det är förstås mer ansträngande att spela playback än att stå några timmar i en studio och sjunga in en låt hopsatt av ett dataprogram och sedan se pengarna rulla in och bli smekta medhårs av media?

Alternativt skaffa ett riktigt jobb om det nu inte går att leva på musiken längre...

Och som tröst kan vi alltid skänka lite pengar till Rädda Artisterna som är såå fattiga och måste ersätta sina lyxiga prylar med något mindre som är snäppet mindre lyxigt (South Park har alltid rätt).

Slutligen vill jag bara säga att jag tyvärr inte har tillgång till någon nerladdning av filer för tillfället, men jag har laddat ner sen barnsben, ser ständigt på nerladdat material då jag tillhör den nya generationen som inte har lust att vänta på att någon svensk tv-kanal ska köpa in en serie ett halvår efter att den sänts i USA, och sedan duktigt svälja all reklam som proppas in tre gånger i timmen för att någon annan fattat det beslutet över huvudet på dig! Tålamod är dygden som försvann någon gång på nittonhundratalet...
PS. Nu är jag låg. Men stora band med skivbolag som Metallica får redan överdrivet mycket pengar. Små, smala, supernischade band hade ändå aldrig tjänat några pengar på att kränga lite cd-skivor i bekanskapskretsen, utan det är snarare dem som tjänar på fildelning då det är överlägset största metoden för att finna likasinnade utanför Örnsköldsvik. Det är möjligen ni mittimellan som förlorar, men se internet som det är: världsomfattande, gränsöverskridande, oändligt, där även ni kan ta del av alltet; ett universum av kreativitet, sampling och gemenskap (istället för kommers och girighet).

Hur gärna Jan Guillou & co. vill, så kan fildelningen inte stoppas.
Man kan inte stoppa utvecklingen.
Ty man kan inte stoppa något som är så etablerat och redan en del av normen som internet och fildelning är.
Det är "tyvärr" bara att acceptera. Och tänka om. Ni är affärsmän, gubbar. Upp med hakorna och använd hjärnan.
Människan är trött på att betala överpriser för musik och tjänster som inte uppfyller de moderna kraven på hög hastighet och omedelbar tillfredsställelse (tänk: YouTube-generation). Det ligger i tiden att ha större utbud än två tv-kanaler och en Svensktopplista som måttstock för "bra" musik. Sluta håll de döende skivbutikerna vid liv; det som inte efterfrågas ska heller inte finnas.

Vilket betyder att bra musik alltid kommer belönas och betalas för, men kanske inte just i cd-form via flertalet mellanhänder som alla tar sin del av kakan.


Och sluta vara så förbannat egoistiska och tro att ni förlorat "miljarder" kronor i inkomst - det är knappast så att all musik som laddats ner, i annat fall hade köpts!
Det är fullständigt befängt att tro att personer med tusentals låtar och filmer på sin hårddisk hade haft så många filer om fildelning inte hade funnits! Fullständigt befängt! Ändå stämmer skivindustrin privatpersoner på fantasisummor beräknat på antal filer, istället för att reda på exakt vilken musik som hade betalats för ifall nerladdning inte varit aktuellt - vilket naturligtvis är helt omöjligt att fastställa i efterhand. Personligen hade jag knappast köpt ens en tiondel av all musik jag olagligt laddat ner eller fått av vänner, så att inbilla sig att inkomstbortfallet är så stort som antal filer multiplicerat med priset för ett helt album... det är inte riktigt sunt.

Ni må skrämma en ungdom eller två från att ladda ner senaste Ugly Betty-avsnittet ett litet tag. Men det är bara en obetydlig paus. Sedan kommer det spricka. Och det som väller fram då i full fart går inte att hejda.
Mina barnbarn kommer gapa över er inskränkhet och era förtvinade, patetiska slag i luften. De kommer fråga mig; "Men mormor, varför var de så rädda? Och varför tilläts de hålla på? Och framför allt - hur kunde de få rätt av staten att utöva utpressning?"
Och jag kommer le ett snett leende. "Åh, jag vet faktiskt inte hur det kunde bli så...! Men nu är den tiden sedan lääänge förbi; politikerna tog sitt förnuft till fånga när en hel generation krävde förändring, de insåg sitt grova misstag att låta privata företag för egen vinnings skull inkränkta på medborgarnas integritet och det - det är huvudsaken." Fast det kommer låta lite mer mormoderligt.
The End.

Skrev en närmast predikan till mina tjejjer nyss, och frågar lite försynt er som redan lämnat tjugoårskrisen bakom er och kommit lite längre i utvecklingen än mig: Har jag rätt?

"Jag tror som sagt att vi alla är lite lätt förvirrade och röriga nu. Fan, vi är 21 bast, vi har precis slängts ut i vuxenvärlden som små fågelungar och ska försöka sluta leka och istället lära oss fatta hur verkligheten hänger ihop. Klart man känner sig allmänt felplacerad när man inte vet vart man ska ta vägen. Är man 41 kan man åtminstone titta bakåt och veta hur vägen gått, lite knaggligt men ändå framåt, och då får man automatiskt lite mer kött på benen och vet att man haft en plats någonstans, var den än är.
 
Som jag läste nånstans. När man är tonåring och i vår ålder så är det lite kaos. Man provar saker, och varje val är ju som sagt till hälften en chanstagning. Ibland är det som att man flyger nånstans och viftar lite taffligt, men jag tror man blir lugnare med åren. Enligt det där jag läste så hade de flesta ordnat upp sig när de var 24-25 år. Så bit ihop. Det är erfarenheterna som gör oss rika, och då är antagligen det största vi upptäcker att livet är såhär: en berg- och dalbana, men det är bara att spänna fast sig och vänta ut stormen, alternativt rida med, för det blir inte så mycket bättre än såhär; utom att man kanske slipper de värsta ångestkänslorna uppkomna i sin vilsenhet: man lär sig bara leva med livet och det gör en lugn, trygg och lycklig - för det är då vi törs stanna upp och titta på det vi redan äger, fatta våra beslut och vara säkra på att vad vi än gör - så lyckas vi, på ett eller annat sätt."

Minns ni Fru Plåster jag skrev om i september? Jag gick bakåt i tiden för att läsa runt lite, påminnas om hur jag tänkte då, och fann inlägget om Fru Plåster vilken jag kände igen mig i till fullo. Tips som jag var fast besluten om att följa var följande:
"*ta det lugnt och låt relationen växa
*ge relationen en chans och fortsätt träffa personen i fråga vad än känslorna säger
*om du märker att den nu träffar tycker det blir för mycket, lura dig själv och bjud in mer folk nästa gång ni träffas, sätt er relation i ett socialt sammanhang. Det kan hjälpa dig att hålla fokus borta från dig själv och din längtan efter närhet. Nu får ni chansen att bygga upp en närhet i en mer maklig takt
*Diskutera inte bröllop och barn redan på första dejten. Låt det komma naturligt."

Och jag tog - som vanligt med djup suck - allt på allvar och verkar ha följt detta till punkt och pricka, stenhårt och obevekligt. Plötsligt är jag ju allt annat än Fru Plåster. Jag känner panik inför att binda mig, jag blir rastlös av att vara nära, jag blir inte passionerat kär, jag känner mig introvert och har aldrig känt mig så trygg med ordet singel. Jag har övat mig i att hålla tillbaka känslor, inte störta fram med utsträckta händer och flåsande mun. Nu är jag fast.
Var är den jävla gyllene medelvägen?! Att allt måste vara så antingen eller för mig!

Anförtrodde mig åt både Therese och J-a på tåget hem. Och så har jag skrivit ett långt mejl till M om min oro. Jag försöker följa boken, men det är svårt då den säger: följ magkänslan. Therese sa att om hon skulle grubbla en massa över sina beslut skulle hon bli tokig. Och det är ju det jag blir!
Jag önskar att det var enklare. Att jag hittade en lagom gullig, snäll kille som förstår mig och är lätt att prata med.
Och gissa vad! Det är så enkelt. Vi har det roligt, han är söt, vi kelar, pratar. Han är ingen gud. Han är en vanlig, gullig kille - precis som jag söker - samtidigt som han har det andra jag vill ha. Men jag vill inte ha ett förhållande nu. Jag vill helst bara ut och spela basket på innergården. Inte behöva fundera. Ändå krånglar jag till det.
Jag vill hålla i M med ett finger. Samtidigt som jorden snurrar för mig. Det är väl inte så konstigt att jag räds förhållanden? Jag är 21 år gammal. Jag har mognats på sistone. Den blåa vätskan i röret börjar överstiga strecken. Jag vill ut i världen, min senaste idé är att jag vill åka till någon folkhögskola och lära mig dreja. Jag börjar skaffa alternativ till mitt tidigare enda livsmål: bli mamma. Det jag försöker övertyga mig om nu är att jag kan få allt detta med M, eller för den delen, någon annan som generar kärlek och trygghet. Människan måste ju hela tiden finna ursäkter. För att begrava besvikelsen över att jag inte blev ung morsa styrde jag tankarna mot annat. För att inte vara desperat i mitt partnerval snuvade jag in mig på att vara singel. För att klara av att bo ensam blockade jag möjligheten att vara mörkrädd.
Om det är rätt, men jag inte kan känna att det är rätt för att jag är blockerad, kan det då ändå vara rätt?

Jag har aldrig förstått vitsen med 3-dagars-regeln och annat krafs. Att en kille är körd bara för att han skickade ett "jag saknar dig"-sms en kvart för tidigt. Visst, jag blir också avskräckt när jag blir tjatad på och pressad, typ "vill du fortsätta träffas? ja eller nej? svara nu nu nu". Men ett sms till eller från gör ingen skillnad om jag är intresserad eller ej. Tvärtom, om jag känner att det fanns något, och får bekräftelse på att han känt samma sak, då blir jag ju mer uppmuntrad. Men om jag inte är intresserad, då spelar det ingen roll vare sig han råkar säga att han älskar mig (okej då, då hade jag dragit öronen åt mig som av varningstecken, men inte av någon princip) eller är strikt upptagen och inte kan träffas. Fast visst, jag kanske har blivit lurad? Kanske gått på hans spel och därför blivit intresserad, eller kanske har det inte blivit något för att han, eller jag omedvetet, kört någon töntig manipulationsmetod som gjorde att den andre indirekt förstod att det inte blir något mer. Och jag skiljer på spel och sanna saker, som att verkligen inte haft tid, eller inte är pigg på att ringa; ljummet intresse eller prioriterar annat. Löjligt att vilja höra av sig och ändå dra ut på det, för att "uppehålla intresse" grundat på antaganden om hur den andre fungerar. OK, att man skräms om man friar efter en vecka eller börjar stalka, men det är ju bara stalking om den andre har något emot det? Ibland uppfattas det som gulligt när killen väntar vid porten i två timmar, ibland inte. Man får självklart ha lite känsla för hur den andra kan uppfatta saker och ting innan man lärt känna varann, men det är själva spelandet som får mig att rynka på näsan. Påminner mig om uppdelade tjej- och killgäng, där man skickar en kompis emellan som får agera budbärare.

Gamle A-L om ni minns, sa med en suck när vi började prata, att det är bara dagar ur våra liv som försvinner, ju längre vi skulle väntar. Och det tycker jag är klokt. Känns det bra, och båda vill ses - då ses man. Har man känslor, är man öppen med detta. Har man inte känslor, då säger man det. Ärlighet. Inte något jäkla spel! Sådant kan man ju ändå inte fortsätta med i en relation... Fast vid närmare eftertanke är det nog precis det man gör, åtminstone ibörjan? "Jag ska inte hämta henne efter jobbet, för då blir hon bortskämd". "Ikväll stannar jag ute till två på natten, så han fattar att han inte ska sitta uppe och vänta". Håller man verkligen på så? Det kanske är någon grej som överlevt genom generationer, vad är det som krävs för att bibehålla intresset så jag får föröka mig? Ni med partners, hur gör ni? Själv är jag ultrasingel och har ätit semlor med syrrans fransyska. Var riktigt trevligt, och det är roligt när hela familjen pratar engelska kring middagsbordet.

Jag önskar mig en grov viking i sommarpresent.

Fitta! Jag sitter vid Melodifestivalen ikväll igen. Med Lidl-godis. Jag sviker mitt riktiga jag *megasnyft*. Det här är inte jag! Men jag kan ju inte rå för att mina bindor tog slut och måste springa ner på blå-kalla-ångest-Lidl och handla deras billiga, avocadodoftande (?) hygienartiklar och lite Freeway-cola, deutsche Schokolade och chips följde med på vägen. Söta grabbarna i Star Pilots vill jag gärna gruppdejta - kan Svt ordna det, tro? Annars har jag bara en enkel fråga till Melodifestivalens samtliga "låtskrivare/kopierare" - har ni glömt bort versen?? Hela låten räknas, vet ni. Inte bara en tonartshöjning och fläktar i håret. Och sluta plagiera!!! Markoolios låt är kusligt lik "Can you feel the love tonight" och opera-Marlena sjöng ju Vincero - Fredrik Kempe
http://www.youtube.com/watch?v=Rersl9eL9N4. Han har ju redan sjungit den låten han skrivit? Lyssna på refrängen. Men jag kommer som vanligt heja på Ukraina så det rör mig inte i ryggen.
Jobbade åtta-sexton idag och efter att ha tabbat mig igår i kassan gick denna dag som väntat mycket bättre.
Vad mer kan jag berätta? Jaa, Malin & Quigley slår ihop sina påsar och blir sambos. Jag gick över gränsen nyss och hotade honom om att nypa honom hårt på ett icke sexuellt upphetsande sätt om han inte lät sin tjej se festivalen, och skickade sedan ett förlåt-sms till Malin, hon får stå ut med så mycket när hon råkar ha en kille med samma humor som mig. Men han skrev faktiskt "nyp gärna!"... Pervert ;)

Och N blir mer seriös med sin brud. Jag är så svartsjuk, jag kommer aldrig få åka til Norge og pule... Kanske bäst så. Fortsätta ha honom som mentor, lärare och vän. Men dösnygg är han. Det vet han, för det tjatar jag om =( Och nu fick jag veta att hans tjej bara är tjugo... Fan, kunde han inte ha valt någon äldre så det slapp sticka mig i ögonen. Jag tycker om honom så mycket. Det blir inget mer, jag måste sluta inbilla mig saker, han är min kompis, inget mer; bara för att jag tycker om att prata med honom behöver vi inte passa ihop, ändå grämer det mig att jag ens inte får chansen. Tror inte det är det heller, egentligen; jag är nog mest allmänt svartsjuk för att jag står på andra sidan bron i min yllekofta och tittar på alla förälskade par. Högst frivilligt. Det är bara det att jag vill också göra massa saker för njutningens skull; som att köpa en spegel som present till sig själv och tämja gränser som andra aldrig vågar erkänna sig vilja överskrida. Om de tycker om något, då gör de det. Hur konstigt eller äckligt det än verkar.

Jag ber om ursäkt för mitt grova språk. Jag vet inte vad jag har drabbats av. Och den där sjukan vad gäller ständigt tro att gräset är grönare på andra sidan... Den blir jag nog aldrig fri från. Som sagt; hellre dissa än bli dissad. Det är kanske det jag inte kan smälta >_<
Seså. Tonårsbeteende. Smile... you're on candid camera! Yeah.
Nästa inlägg blir något bibliskt och fromt.

Just nu går tankarna till de stackarna som ingått någon form av arrangerade äktenskap. Tänk att på några fåtal möten med sin tilltänkta, med ett förkläde i hälarna, bestämma sig för om man passar ihop eller inte. Vad ställer man för frågor då?
"Favoritmat?"
"Har du några syskon?"
"Är det okej om jag jobbar eller ska jag vara hemmafru?"
"Kommer vår dotter tillåtas dejta killar?".
"Hur är ditt morgonhumör?"
"Vänta, en sak till! Eh, hur gör vi om jag vill ha husvagnssemester och du vill åka på storstadssightseeing?"
"Oj, vänta, jag har en till fråga! Ska vi ha ett gemensamt sparkonto eller varsitt?"
"Vänster- eller högerblockeeeeet?"
Snacka om att verkligen rannsaka sig själv och grubbla ut vad det är man måste veta som inte går att ta reda på senare. Stressigt läge. Som speeddating fast utan lek. Eller så får man tänka på ett helt annat sätt, än om man vore 30 år, frånskild och van vid ett annat utgångsläge. Det kanske är som det gamla, slitna ordspråket; det man inte vet om mår man inte dåligt av. Man kanske inte har (eller får ha) så höga krav; viktigast är att man har samma värderingar (som man får ta reda på genom korta enkätsvar) och fysiskt attraktion. Det handlar antagligen om helt andra premisser än vad jag grundar mina val på. Istället för att bygga upp ett äktenskap innan man gifter sig, bygger man på det efteråt? Har jag förstått det rätt då?
Och tänk. Det kanske blir samma resultat i slutändan ändå? Antingen ett lyckokast, eller platt fall och ond svanskota? Fast känns som att man får ett rätt så stort försprång ändå, med att kunna dejta och möjlighet till samboende, och nästan ett Du-slipper-ut-ur-äktenskapet-kort i fickan. Och bröllop är ändå bara en romantisk kul grej, med någon mindre viktig juridisk innebörd någonstans långt borta ingen bryr sig om.

Steg upp vid halv nio idag och kämpade på med den skriftliga med Therese. Och så lagade jag en jättegod middag som hette "Vildare Wok" som jag fixade till lite. Man bryner viltskav, blandar i frysta wokgrönsaker, sedan lite soya & sweet chili sauce och kryddor som smaksättning, och slutligen en påse osaltade cashewnötter på alltsammans, och äter med äggnudlar. Supergott!
Vill ni njuta ännu mer kan jag rekommendera att överdosera persikosköljmedel i tvätten; tyget blir alldeles mjukt mot fingrarna när man hänger upp på torkning, och så kan man passa på att sniffa lite direkt ur flaskan i smyg när man doserat... =)

I will dispense this advice now.

Enjoy the power and beauty of your youth; oh never mind; you will not understand the power and beauty of your youth until they've faded. But trust me, in 20 years you'll look back at photos of yourself and recall in a way you can't grasp now how much possibility lay before you and how fabulous you really looked.

You are not as fat as you imagine.

Don't worry about the future; or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubblegum. The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind; the kind that blindside you at 4:00 pm on some idle Tuesday.

Do one thing every day that scares you.

Sing.

Don't be reckless with other people's hearts; don't put up with people who are reckless with yours.
Floss.

Don't waste your time on jealousy; sometimes you're ahead; sometimes you're behind; the race is long, and in the end it's only with yourself.

Remember compliments you receive; forget the insults. If you succeed in doing this, tell me how.

Keep your old love letters; throw away your old bank statements.
Stretch.

Don't feel guilty if you don't know what you wanna do with your life; the most interesting people I know didn't know at 22 what they wanted to do with their lives; some of the most interesting 40 year olds I know still don't.

Get plenty of calcium.

Be kind to your knees; you'll miss them when they're gone.

Maybe you'll marry -- maybe you won't. Maybe you'll have children -- maybe you won't. Maybe you'll divorce at 40 -- maybe you'll dance the funky chicken on your 75th wedding anniversary. Whatever you do, don't congratulate yourself too much or berate yourself either -- your choices are half chance; so are everybody else's.

Enjoy your body; use it every way you can. Don't be afraid of it, or what other people think of it. It's the greatest instrument you'll ever own.

Dance.

even if you have nowhere to do it but in your own living room.

Read the directions, even if you don't follow them.

Do not read beauty magazines; they will only make you feel ugly.

Get to know your parents; you never know when they'll be gone for good. Be nice to your siblings; they're your best link to your past and the people most likely to stick with you in the future.

Understand that friends come and go, but for the precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography, in lifestyle, because the older you get the more you need the people you knew when you were young.

Live in New York City once, but leave before it makes you hard.

Live in Northern California once, but leave before it makes you soft.
Travel.

Accept certain inalienable truths: prices will rise; politicians will philander; you too will get old, and when you do you'll
fantasize that when you were young prices were reasonable, politicians were noble, and children respected their elders.

Respect your elders.

Don't expect anyone else to support you. Maybe you have a trust fund; maybe you'll have a wealthy spouse; but you never know when either one might run out.

Don't mess too much with your hair, or by the time you're 40, it will look 85.

Be careful whose advice you buy, but be patient with those who supply it. Advice is a form of nostalgia: dispensing it is a way of fishing the past from the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts, and recycling it for more than it's worth.

But trust me on the sunscreen."

// © Baz Luhrmann

Klä av sig våta sockor. Borsta tänderna. Sätta på glasögonen. Sova mätt på cider, kakor och snacks efter tv-kväll med flickorna. Insikten från igår: jag ska inte ens fundera på en relation, och jag avbokade den nya dejten med ett ärligt sms. Det var lätt. Jag känner avsmak inför att "känna efter" för en ny kille.

Svårare är det att kungsholmarn gjort sig påmind ikväll med sina vanliga nattliga sms. Jag avslutar det nu. Måste det. Han går inte att ha på heltid, alltså måste jag kapa banden. Skickat ett sms där jag förklarar hur jag mår, och att han är den jag minst av allt har lust att släppa, men måste.

Tjugo minuter senare. Han ringde och förvånade mig, visade förståelse och kom med sina filosofiska svar på all världens problem. Önskade mig en god natts sömn och sa att om jag någonsin behövde en famn att somna i och någon som berättade vilken bra tjej jag är, har jag numret. Jag tycker ju om honom. I don't fuck losers. (och ja, vi såg ljuvliga Cruel Intentions ikväll). Men killar står mig olyckligtvis upp i halsen just nu. Det inkluderar sötaste killen i stan. Dimman tätnar i natten...

Jag erkänner. Jag har ett problem. Jag är dejtingmissbrukare/dejtingberoende.

Jag har träffat tre killar på sex veckor. Och sen i somras har jag dejtat drygt tio pers, alla med medföljande förhoppningar, luftslott och förväntningar. Antal jag blivit förtjusta i överhuvudtaget är nog det tredubbla, minst. Jag har tyckt om dem alla som jag dejtat. Velat gifta mig med dem, velat ha barn med dem, planerat in och om min framtid, ringt timslånga samtal och växlat sms. Fram tills vår första dejt. Då har mitt mod sjunkit, besvikelsen har trängt sig fram som en uppstötning jag allt får svälja undan och på vägen hem knappt kunna vänta tills nästa kille, nästa dejt.
När kungsholmarn hörde av sig hade det bara gått 1½ månad, men tillhörde redan det förflutna. När göteborgarn några dagar senare skickade ett sms om att han tänkt på mig och inte riktigt kunna släppa mig, då hade jag redan norrköpingsbon på g.
Ringde Nilla nu inatt och berättade glatt att "jag var på dejt igår". Och sen kom det direkt. "Men har hittat en ny kille nu. Och... jag är verkligen intresserad av honom" precis som att han var unik och att den här gången kommer det verkligen fungera, den här gången är det rätt! "Hanna", säger hon skarpt. "Hur ny är han?"
Och jag vet hur sjukt det låter när jag svarar: "Sen igår. Men vi pratade igår kväll och hela dan idag."
Vi skrattar. Det är ett ihåligt skratt, för som hon säger, om man inte kan skratta åt det, vad kan man annars göra?

Snälla. Jag vill inte ha det här destruktiva beteendet, jag vill slippa den här stressen över att hitta någon, och den tunga känslan av meningslöshet efteråt när jag avfärdat ännu en.

Det värker i kroppen. Det kliar i fingrarna, jag får huvudvärk. Nilla funderar (säkert på största allvar) på att spärra mig från de communities jag använder mig av. När jag satt på middag igår och kände hur han inte gav mig de känslor jag hade önskat, då ville jag bara hem och prova lyckan en sista gång.

Det har inte gått en dag utan att jag haft någon att flirta med, någon att sms:a, någon att längta efter och tycka om.
Jag kan inte slappna av, jag är aldrig ensam och med mig själv. Och det är klart man blir nonchalant när så gott som alla man träffar blir förtjusta och intresserade. Och ja, jag har känslor - till en början. Fram tills vi ses är mitt intresse innerligt. Men sedan. Är det som att jag faller ned på jorden igen.

Nej, jag kan inte tagga ner. Det har inte gått för långt än, men det är jävligt nära.

"Du kommer inte sluta, va?"  Nilla ställer ingen fråga. Det är bara ren och skär fakta.

Nyss hemkommen från middag och liten prommis runt Valhallavägen sjöng jag högt och glatt, precis som att jag scorat ikväll, men si det har jag ikke! Jag var mest glad över att jag bor brevid två bensinmackar så jag välja var jag kan handla hem cola.

Ja, han var trevlig, söt, artig och lite stel. En fin kille. Han bjöd på grekisk mat och jag tappade först en gaffel, och sedan den nya jag fick, av ren fumlighet. Men. Det klickar ju inte. Det känns trevligt och trevligt och... ännu mer trevligt.
Men med någon kille måste det väl lossna? Nästa gång, peppar Nilla.
Lite spänning och fjärilar i magen. Det efterfrågar jag i framtiden, det är ju så mysigt att vara kär.
Jag är inte rå och oborstad, ler han. 
För all del. Men det kanske är det jag vill ha?
Jag säger inte att det är kört än med Örebroarn. Men det jag vill sträcker sig utanför papperet, långt ut på bordet och ut över kanten. Det kan ingen ge mig nu.
Danskt på teve och Pepsi i glaset. Skål för faan!