Mitt osunda beteende
Jag erkänner. Jag har ett problem. Jag är dejtingmissbrukare/dejtingberoende.
Jag har träffat tre killar på sex veckor. Och sen i somras har jag dejtat drygt tio pers, alla med medföljande förhoppningar, luftslott och förväntningar. Antal jag blivit förtjusta i överhuvudtaget är nog det tredubbla, minst. Jag har tyckt om dem alla som jag dejtat. Velat gifta mig med dem, velat ha barn med dem, planerat in och om min framtid, ringt timslånga samtal och växlat sms. Fram tills vår första dejt. Då har mitt mod sjunkit, besvikelsen har trängt sig fram som en uppstötning jag allt får svälja undan och på vägen hem knappt kunna vänta tills nästa kille, nästa dejt.
När kungsholmarn hörde av sig hade det bara gått 1½ månad, men tillhörde redan det förflutna. När göteborgarn några dagar senare skickade ett sms om att han tänkt på mig och inte riktigt kunna släppa mig, då hade jag redan norrköpingsbon på g.
Ringde Nilla nu inatt och berättade glatt att "jag var på dejt igår". Och sen kom det direkt. "Men har hittat en ny kille nu. Och... jag är verkligen intresserad av honom" precis som att han var unik och att den här gången kommer det verkligen fungera, den här gången är det rätt! "Hanna", säger hon skarpt. "Hur ny är han?"
Och jag vet hur sjukt det låter när jag svarar: "Sen igår. Men vi pratade igår kväll och hela dan idag."
Vi skrattar. Det är ett ihåligt skratt, för som hon säger, om man inte kan skratta åt det, vad kan man annars göra?
Snälla. Jag vill inte ha det här destruktiva beteendet, jag vill slippa den här stressen över att hitta någon, och den tunga känslan av meningslöshet efteråt när jag avfärdat ännu en.
Det värker i kroppen. Det kliar i fingrarna, jag får huvudvärk. Nilla funderar (säkert på största allvar) på att spärra mig från de communities jag använder mig av. När jag satt på middag igår och kände hur han inte gav mig de känslor jag hade önskat, då ville jag bara hem och prova lyckan en sista gång.
Det har inte gått en dag utan att jag haft någon att flirta med, någon att sms:a, någon att längta efter och tycka om.
Jag kan inte slappna av, jag är aldrig ensam och med mig själv. Och det är klart man blir nonchalant när så gott som alla man träffar blir förtjusta och intresserade. Och ja, jag har känslor - till en början. Fram tills vi ses är mitt intresse innerligt. Men sedan. Är det som att jag faller ned på jorden igen.
Nej, jag kan inte tagga ner. Det har inte gått för långt än, men det är jävligt nära.
"Du kommer inte sluta, va?" Nilla ställer ingen fråga. Det är bara ren och skär fakta.
Kanske är det den gamla slagdängan "ser inte skogen för alla träden?". Ju mer man söker efter mening, efter kärleken, eller att man bara vill Ha något för stunden - då kan allt vara förlorat. Man går vilse inne i den där symboliska skogen. Testa att göra som jag när det behövs som mest. Vare sig man fiskar vid en sjö på landet eller joggar längst en strand. Stanna upp, ta ett stort steg tillbaka, rikta blicken utåt och tänk på vad du behöver - inte vill Ha. Kanske någon att hålla om, samtala med, eller en ny god vän?
Kanske är det så, att när man inte längre söker, så uppenbarar sanningen sig. Man anses inte längre vara desperat, för uppstyltad eller för känslokall.
Om lyckan står sig kanske man som bäst får 10 rätt så bra dejter, tar sedan första bästa (som sand mellan fingrarna), eller så bestämmer man sig vad man söker efter, håller sig till det, inga kompromisser, inget daltande.
Det blir inte lättare med tiden, inte heller att ta råd av sådana som har redan har ett förhållande. Men att ändå veta var skogen börjar och stigen tar vid, eller åtminstonde vart man kan hoppa på den, gör att man inte behöver stirra sig blint förbi alla de besvärliga snåren. Desto mera dejter, ju mer erfarenhet och en mer gedigen inblick får man av det som söks. Se det som en inlärningsperiod, ha trevligt och försök inte vara känslokall eller stressa igenom en dejt, så kanske plötslig han står där på gatan, bakom killen du dejtar.. Blicken utåt.
Jag håller me min Quigley att ju mer du dejtar, desto mer vet du vilka sidor du uppskattar och vilka sidor du inte skulle sakna hos en kille. Genom att dejta får du en klarare bild av vad det egentligen är du söker! Om du nu mår bra av att dejta och känner att det ger dig glädje och lust i livet, så varför inte? :) Men om du däremot känner att det blivit ett mönster, som du egentligen inte riktigt trivs med, men har svårt att ta dig ur, så kanske d e bäst att avskärma dig från alla lockelser genom att gå ur sidorna ett tag alternativt bara bestämma dig för att snakca med folk, inte träffa dem i verkligheten. OM det nu inte e så att du börjar snacka med mister right:P
Sen tror jag att det är så att söker man något, så finner man det aldrig. Låter man bli att söka, så blir man själv hittad!
Du har ett helt liv på dig att hitta mr perfekt, du e ju bara 21! Och är det så att du känner ett tomtum efter någon att hålla i handen, så får du kanske försöka fylla det med något annat för tillfället! Eller vad tror du? :)
Stor kram älskade vän!
Jätteintressant inlägg och en bra blogg! Håller på med en artikel i ämnet just nu om, kontakta mig gärna på mail, skulle vilja ställa några frågor! (Hittar ingen annan kontaktinfo till dig än kommentarfältet.)
/ Martina
