kattungejävel

Fan vad jag älskar när personer på film får sig en knäpp på näsan á la "I told you so!" och blir motbevisade. Som när tönttjejen i Terminator 3 vägrar lita på John Connor, och sen ser sin "fästman" glida över i en mördarmaskin anno 2032.

Idag fick jag för första gången se hur en svensk man öppet och utan att skämmas visade sin avsky för ett litet barn av romskt ursprung. Och det förvånade mig faktiskt, trodde i min enfald att folk höll sina fördomar dolda och lät dem leva vid köksbordet. Mamman, en ung kvinna som bär vad jag tror är traditionella finsk-romska kläder har handlat tidigare av mig. De är trevliga, hennes familj/vänner/klan, helt vanliga kunder. Barnet gjorde verkligen ingenting, ändå höjde mannen rösten och blängde irriterat, precis som om barnet skulle ta växelpengarna eller nåt, och skakade sedan muttrande på huvudet åt mig. Det låg liksom i luften, hatet mot mammans kjolar, hatet mot deras språk och det fanns innan barnet ens hann göra något och låg kvar efter att mannen gått, vilket tyder på att det fanns där långt innan han ens träffade på den här familjen. Och jag sa inget, jag hade velat göra mer än frågande lyfta ögonbrynet, men jag satt där och teg.
Kvinnan var uppenbarligen störd. Jag skulle också bli det, om mitt barn blev åthutad utan annan orsak än det ingrodda föraktet och om blickarna som gavs åt min familj var som mannens. "Har du problem eller?" fick hon ur sig till slut. Mannen var iskall. "Nej, har du?!", vilket avslöjar att han visst hade stora problem. Deras varor kom på varsin sida om rullbandet, sedan vände de och gick åt varsitt håll.

Jag vet inte riktigt varför... men är fast i en liten låg humördipp. Det beror nog mycket på att jag i helgen hade fullt upp och varit med älsklingen på heltid, och sedan nästan inte gjort någonting på hela måndagen och hela tisdagen, kontrasten blir för stor och påtaglig. Bara läst lite, suttit vid datorn, handlat mat och idag en snabblunch med Nilla på stan. Blev ledsen igår kväll och grät, helt utan giltig anledning, och snorade ner hans tillmötesgående, mjuka bröst. Kan vara att för mycket dötid och ledighet är fördummande och att nästan alla tjejer jobbar och gör vettiga saker om dagarna. Kan även vara att jag ska tillbaka till jobbet och skolan snart, och att det trista övergår i ansträngning och vardag. Jag försökte beskriva det som att allt de vanliga glädjeämnena var överkluddade med blyertsstreck, överskissat. Ingenting känns roligt nu... CM försökte pigga upp mig med lite fantasier om framtiden men det går inte riktigt att tänka positivt när man är i en dipp och hela jaget är nere. Och nu sitter jag och har på trista tv-serier på i bakgrunden, är med i hätska debatter på FL och är inte ett dugg sugen på att lägga mig så att det blir en dag mindre kvar till... ännu mer tråk!!! Ååååh, fy faen vad bortskämd man kan vara då! Sitta ensam på kammaren och ha killen borta på konferens, sitta och gnälla på sin lilla blogg, och mala ner sig ännu mer i depp. Perfa. Fortsätt så bara, så blir det nog bättre.

Uuuh, mina axlar gör ont - så går det när man går på gym med en kropp som inte tränat sen april.
Roligt, när kusin C kom på besök och hade tjejdag med mig och syrran i måndags! Först en tur på stan, sen take-awaymat, dramafilm och snacks, ni känner igen det va? Andra kvällen kom mamma och pappa hem, och vi spelade Monopol i timmar, långt in på natten... Spela spel är verkligen något jag aldrig vill sluta med, trots att jag gick i konkurs efter att ha gått på syrrans hotell på Strandvägen... mindre roligt det.

Nu är det rörande på tv med syskonen Hugo & Rosa som var de sista av en stor syskonskara, och som levde ihop på en gård utan el och rinnande vatten, tills de dog 101 resp. 96 år gamla, med bara några månaders mellanrum. Tänk om man får bli så gammal... och ändå så klar i huvudet som de var. Tänk om det är jag och CM som vinkar adjö sådär till kameran, krumma och gamla, skrynkliga men med klara, tindrande ögon, där på verandan till vårt lilla hus, efter ett långt liv tillsammans...

Pratpromenad med Eve & Malin idag på eftermiddagen. Hamnade vid en lekpark och det är skönt att prata av och ur sig. Jag är så nyfiken på framtiden! Vad vi gör, var vi hamnar, hur vi blir. Nu när vi blir 22 en efter en, börjar det veckla ut sig, det där suddiga blå som kallas "framtid"...

Mitt konstiga samhälle griper 280 ("REKORDMÅNGA") reggaefestivalbesökare för ringa narkotikabrott trots att det inte varit särskilt stökigt alls jämfört med andra festivaler! Folk ska straffas som inte gjort någon illa, som inte varit våldsamma, elaka eller förstört, utan säkerligen är mycket mer lugna, trevliga och glada än de berusade suputer man kan finna på Roskilde eller på vilken annan folkfest som helst. Men näää - så fort det heter cannabis och inte vanlig hederlig älskad alkohol, då ska det tas i med hårdhandskarna, hur lugnt och fridfullt personen i frågan än betett sig!

"- Siffrorna visar bara att polisen har arbetat effektivt. Jag ser det inte som ett problem. Eftersom vi inte har lika mycket våld som på andra festivaler kan polisen fokusera på drogerna i stället", säger Uppsala Reggaefestivals presstalesman. Ja, och tänk vad många riktiga brott som kunde stoppats: t.ex. misshandel eller våldtäkter, och hur mycket pengar vi kunnat spara om vi gripit folk efter hur de skadar andra och inte efter någon konstig idé om uppdelning mellan droger som är "OKEJ" och "EN SJÄLVKLAR DEL AV SVENSK KULTUR" (alkohol och tobak) och "FARLIGT" och "OTÄCKT UTLÄNDSKT" (marijuana).

Att Bertil och Eva blir gripna för att de dricker måttligt med rödvin en lördagskväll på verandan vore HEMSKT och UPPRÖRANDE, men att gripa någon som tar en joint och gungar i takt med rytmerna en sommarlördag på en reggaefestival - DET är EFFEKTIVT ARBETE.

Ett sånt märkligt samhälle jag lever i.

Det är egentligen för fint väder för att sitta inne, men måste hinna äta nåt innan jag drar till Lillsjön. En vända ut i naturen hann jag i alla fall. Traskade ut och det blev mot hästhagarna i Skälby gård. Släpade mig fram i mina flipflops i godan ro, lekte med vattenflaskan och pratade med träden; det är synd om dem som aldrig slipper undan ljudet av motorvägen. Jag var tvungen att kontrollera att det verkligen var motorvägen jag gick under, så jag klättrade upp och ställde mig där intill vägen och kunde konstatera att så var fallet. En skåpbil tutade på mig, antagligen för att jag bar shorts och hade utsläppt hår. Gräset under mig var torrt och snårigt. Jag räddade en fjäril från asfalten, den kunde inte flyga, så jag tänkte att den får avsluta sitt liv i grönskan istället. Hejade på tanter på cykel, såg hästar som släpptes ut i hagen och som så fort de kunde slita sig från sina ryttarinnor sprang ut i full galopp över ängen. Hittade mitt eget lilla krypin som låg dolt nedanför ett litet berg, där satte jag mig på en sten och tittade tyst på passerande. Tänk min CM, som är i orörd natur och har bilar på mils avstånd. Som är där få andra varit. Och tänk hästarna i Järfälla, som alltid hör bilars sus och ser Bauhaus byggnad tvärs över vägen. Och flickorna som blir förmanade av sin mamma att cykla försiktigare - för här är det inte asfalt utan grusväg och då vet man aldrig var det finns gropar, man känner inte till terrängen.

Utanför huset finns en hållplats under vilken det står "Vinkområde". Man vinkar in bussar där, men jag vinkar till huset och till stolpen och sedan la jag mig på gräskullen som är utanför mitt fönster tills det stickiga gräset var för plågsamt för mina bara ben.

Jag kommer sakna mitt det här. Det blir aldrig något köksbord där jag bjuder min familj på middag. Jag får skylla mig själv att jag är så fruktansvärt seg och långsam att jag aldrig fixar det simplaste och att det nu är sent och dags att gå vidare. Slå mig ner i morgonrock kan jag göra i Täby. Jag gör egentligen ingenting här i Aspnäs som jag inte kan göra därborta. Och där har jag min CM att tassa in och krypa upp till; ha i min närhet utan att åka den sablans kollektivtrafiken. Fram tills nu har lägenheten i princip varit avstjälpningsplats: där jag haft mina saker och varit tvungen att sova i när jag jobbat i Sumpan: så har jag sett den.

Men under dessa dagar då jag varit hänvisad hit, med besök av tjejerna och intagande av var måltid, har jag städat och fejat. Försökt diska varje dag. Den är fin, min lilla etta, men jag har inte kapacitet nog att göra något med den. Jag njuter av den, men i Täby finns CM och det är hos honom jag vill vara. Och man kan inte få både och. Någon gång kommer vi bo ihop, varför inte nu när både skola och eventuellt praktiken kommer vara där? Och det är då, när jag tagit beslutet efter att ha längtat och trånat och drömt om att få bo i Täby, som de små kalla fötterna kommer. Jag behöver CM att prata med, jag behöver hans stöd, hans ord, hans åsikt. Jag som aldrig haft bråttom att flytta. Nu är det snart september.

Torsdagkvällen innebar dela en flaska vitt med Eve och sitta uppkrupen i soffan för en liten chitchat över livets mysterier. Och igår fredag var vi fem tjejer som tog oss till El Amir, även där umgås över vin och drinkar med värdig avslutning på McDonalds. Lyxigt att åka gratis taxi hem också, tur med kontakter. Jag shoppade lite igår också på dagen: köpte en söt klänning/tunika som jag bar senare under kvällen, samt en jättefin liten nätt kofta i den stil jag länge sökt efter.

Jag  bara måste inflika med min irritation över att 88 % av all reklam på tv är för olika slags mobiltelefonfånerier. Det är varken sött, roligt eller värt femtio spänn att köpa en sjungande bäver eller ha ett animerat Eiffeltorn som slocknar efter ens batterinivå. Men de finansieras väl av alla trettonåringar som tittar.

Jag har nu inlett min nya månatliga vana, hoppas det blir en regelbunden aktivitet i alla fall, att skänka pengar till någon välgörenhetsorganisation. Igår blev det Unicef som fick några hundralappar. Jag har räknat ut en procentsats som jag känner att jag klarar av och ska försöka hålla detta löfte framöver. Måste ha varit Mikael Persbrandts uppfordrande reklamsnutt som slutligen slog sina klor om mitt hjärta med en enda utgång för att döva samvetet. Ett annat löfte jag gav igår var att jag ska hoppa fallskärm någon gång i mitt liv, helst nästa år, samt faktiskt ta mig i kragen och göra en längre resa. Korea lockar. Vill tjejerna, så åker jag gärna dit någon gång 2011 eller så, när åtminstone skolan är slut så man obehindrat kan ta ledigt. Jag kan inte bara pausa mitt liv bara för att jag har jobb eller skola, det är jag för ung för, och gör jag det inte nu kommer det bara bli svårare och svårare att komma loss.

Ikväll blir det gratisfestivalen Lillyran i Kungsängen med syrran och Ems!

Har ni nån gång vaknat ur en mardröm och insett att det inte var på riktigt? I drömmen var jag så ledsen, det var som det var förut; den där gruvsamma känslan i magen och skammen inför andra såg att allt inte var helt bra; rädslan över att ens eventuella barn ska ner på en, känslan av att göra fel och vara fel; och inte minst den där förbjudna tanken som var för jobbig att tänka: att jag kan få det bättre... vi kan få det bättre än såhär. Och så vaknar jag och inser lättad efter en stund att dessa magvärkar tillhör det förflutna. Jag blir alltid behandlad respektfullt, aldrig har ett ont sårande eller kränkande ord kommit över hans läppar, aldrig har bitterhet grott i mig efter att jag insett hur olika vi är eller hur vi tär på varandra som råttor i en trång bur: tvärtom möts jag av mjuk bomull, alltid öppna armar, alltid respekt och tålamod och tryckande kärlek... Jag kan inte berätta nog om hur lyckligt lottad jag känner mig, hur tacksam jag är.

Och jag är stolt över mig själv. Jag är utan älsklingen i två veckor och är inte ledsen. Jag ser bara fram emot att träffa honom igen och njuter av ledighet och att träffa familjen och tjejerna. Igår ringde CM och överraskade mig, han hade fått tillfällig täckning och vi kunde prata lite till skillnad från kvällen innan då han ringde och samtalet bröts flera gånger. Men nu fick jag höra lite hur han hade det och höra hans röst vibrera nära. Sedan följde jag med Nilla till ett daghärbärge inne i stan och lyssnade på information om volontärarbete där. Det var intressant men inget för mig, inte just nu i alla fall. Efteråt åkte vi till Kallhäll och kvävdes av hettan. Jag fick låna en bikini av henne som hon sedan efterskänkte och så badade vi, för att sedan somna på filten i gröngräset. På kvällen träffades vi igen med Eve och så åt vi en massa onyttigt och såg en film. Det var väl så gud tänkte sig att vilodagar skulle vara?
KATTUNGEJÄVELN

Ett tusen vilda djur i plast. En sparbössa i form av en Hemglassbil. Min älskade babydocka Jesper med bara en arm och små slitna McDonaldsleksaker. Två Duplohinkar, en rosa ponnyhäst på rullskridskor och en grön larv som lyser i mörkret, det var lite av mycket mer. Jag rensade bland mina gamla leksaker idag. Allt var sparat i tre kartonger. Nu återstår en. Jag sparade sådant som väckte någon positiv känsla i mig och som med en axelryckning fick anses vara mer värdefullt än något annat. Mycket plast, många gosedjur med pälsen nedsliten över nacken där mina barnaarmar greppat dem. Mamma tog ner kartongerna från vinden och jag stod på stegen och tog emot dem nere på andra våningen. En kartong, den tyngsta, råkade hon tappa i huvudet på mig av olyckshändelse, haha. Den gled ur hennes händer och som tur var stötte den bara i sidan av mitt huvud, det var mest roligt tyckte jag trots det kunde ha gått illa och att båda skrek till.
 Fortfarande är mina gamla noveller borta... Jag saknar dem. Jag har en del sparat på disketter, någonstans, jag hoppas guldkornen finns däri. Jag vill läsa om sorgen, om kärleken, om förr-tiden-svårmod och fjantiga familjedramor. Sommarledigt är ett perfekt tillfälle för att gå igenom det gamla, utnötta och en gång intensivt omtyckt.

Jag sa upp mig igår. Det kändes plötsligt väldigt sorgligt, men jag vet att det är rätt beslut. Det var dags att låta provanställningen gå över i tills vidare och trots att det frestade mig att få min första fasta anställning, är det lättare att gå nu än då.
Chefen hivade in bröd i ugnen och sa att livet går ju vidare, han var tillmötesgående och tacksam att jag sa till i god tid. Som CM sa; jag är inte den första som slutar. Jag släppte bomben hemma samma dag. Att jag vill bo med CM. Det är ingen "bomb" i klass med "mamma, jag är gravid" eller "pappa, jag satsa på en karriär på Sergej Szlykozkijs kringresande cirkus i Ukraina" men det var ändå lite gungande nervöst. Just som jag lärt mig post- och spel. Just som jag förälskat mig i mina arbetskamrater och funnit en slags rutin i allt. Men jag tror de tog det med ro, det kan inte direkt förvåna dem trots att de kanske tycker att det är lite för tidigt och lite synd med lägenheten.

Men jag har ingen brådska med något. Jobbet ringde idag och sa att det vore bättre om jag avslutade det när praktiken tar vid i september, då en ny kan ta över alla mina pass istället. Det är okej för mig. Jag är glad att jag får köra på tills dess. Sen får vi se. Ska börja söka nytt borta i Täby. Vi pratade redan i våras om att det vore perfekt för mig att få praktik där och samtidigt se det som en möjlighet för oss att provsambo. I oktober ser jag framför mig att jag successivt flyttar in. Problemet, som inte är ett problem, är lägenheten. Hyra ut den är det bästa. Någon som är intresserad? Samtidigt som även det är en sorg i sig. Jag tycker ju om att pusta ut i min gröna soffa och ta laptopen i knät HEMMA HOS MIG. Men det är knöligt att fara fram och tillbaka mellan skolan och jobbet, mellan CM och mig. Jag vill ha en fast punkt. Och någon gång ska det ju ändå hända - dagen då jag och CM delar vardagen på riktigt, utan medhavda kläder i en påse. Jag är hemmastadd hos honom men inte fullkomligt. Det är inte mitt hem... än. När jag har satt min prägel där och placerat ut mina saker och personliga ting och markerat revir, när jag är mer representerad än lite utspridda glas och en jacka på hans hallkrok, då är hans hem även mitt, och det är vårt. Och jag tror jag längtar så jag spricker, tills tvåå hem blir eeett...!
Vad vore livet utan lite beslut att fatta?