kattungejävel

"Sånt vill man höra!" utbrast min tysklärare från gymnaiset när jag stötte på henne på väg hem nyss. Hon hade bråttom men när jag hasplade ur mig att jag just kom ifrån en kvällskurs i tyska blev hon så glad att hon kramade om mig. Det ni, sånt gläder en gammal tysklärare om ni skulle komma på tanken att damma av gamla språkkunskaper.

Ja-ha, det är han! Skickar söta sms gör han, och så går han med på att lägga sig på sängen och bara gosa, om jag så ber, men det behöver jag inte göra särskilt snällt - det räcker oftast med en uppmaning. Vi lagade mat igår ihop också: potatisgratäng och kött med stekt kassler och lök (killens experiment med smakkombinationer brukar för det mesta lyckas måste jag säga). Och jag gjorde urgod efterätt i form av en slags cheescake. En helmysig söndagskväll ihop... Nästa helg får jag ha honom för mig själv helt och hållet ♥ Det har inte hänt sen mitten av augusti...
Nu har jag varit samordnare också för mig och fyra klassisar som ska på bio på Zita. Det blev en kort dag idag på praktiken men en stunds gruppvägledning gjorde vi i alla fall. Kram på er!

Visst är det bra att globaliseringen medför att olika kulturer får mötas och att man kan lära av varandra, t.ex. demokratiska värderingar. Att traditioner, som fungerar som hämmande och låsande för dem som hamnar i kläm mellan olika kulturer, blir bearbetade, motarbetade och upplösta, och då syftar jag främst på förlegade syner på äktenskap (t.ex. inte få följa hjärtat) och barns kroppar (t.ex. könsstympning). Min fantasi räcker även till motsvarande positiva delar att ta in i "västvärlden", som starkare familjehållning vad gäller ta hand om sina äldre släktingar exempelvis.
Jag står dock fast vid att integrationspolitiken i Sverige är under kritik, och detta gynnar partier som sd. Man kan också ifrågasätta varför det ska vara så självklart att både svenskar och invandrare ska anpassa sig vad gäller kultur, seder och värderingar? Det är väl främst de nyanlända som ska anpassa sig efter den nya miljön som de ju faktiskt valt att vara en del av? Både för de nyanländas egen skull för att kunna klara sig, och för medborgarna som kan känna sig bortglömda när all fokus är på "invandrarna". Inte går man väl in i någon annans hem och börjar möblera om...? "Man biter inte den hand som föder en", är ett annat lämpligt citat som jag tror många tänker när de läser om bränder i Rosengård, stenkastning mot poliser och klotter.
T.ex. förstår jag om man som arbetslös eller sjukskriven, lågutbildad svensk av frustration över sina egna svårigheter att klara sig ekonomiskt, kan ha svårt att acceptera att det kommer nya som "tar" ens jobb och kostar skattepengar, det är svårt att vara generös när man själv känner sig fattig. Liksom jag förstår alla äldre människor som ser allt som förändras och känner sig otrygga just för att deras kommun fått problem med vissa nya grupper, typ östeuropeiska rånarligor. Man kan inte, som många politiker gör, bara titta på dem som "drar nytta av" fördelarna av det förändrade "multikulturella" samhället, som innerstadsbor som käkar kebab och går på reggaeklubb och problemfritt rör sig i det nya, man måste se dem som "drabbas" av det förändrade samhället också. Det gör Sverigedemokraterna. De går och pratar med de dem som känner sig otrygga och bortglömda, de pratar med dem som märkt av ökad kriminalitet på hemmaplan och som fått nog. Det är svårt att inte få fördomar när det inte längre är en slump att den som stjäl bensin är just romer, eller ungarna som härjar om kvällarna kommer från stadens mest invandrartäta delar...
Det är lite som i filmen Crash när politikern blivit rånad och utbrister "Fuck! Why do these guys have to be black? I mean, why?!" Lite så tänker jag också. Jag blir nästan besviken när jag läser om nån brottsling och så är han blatte. När varannat signalement på Efterlyst innehåller "utländsk brytning". Och det spelar ingen roll att tidningarna gör sitt bästa; man fattar ändå att den tecknade silhuetten som har svenskt medborgarskap sen 2007 inte är infödd smålänning... Om man ska kunna lösa problem måste man väl ha all fakta? Tänker på t.ex. BRÅ-rapporten som drogs in för nåt år sen, som handlade om den etniska bakgrunden hos de kriminella i Sverige.
Jag tror på öppna kort. Mycket info för att göra välgrundade val.

Självklart är det inte flyktingarnas fel att integrationspolitiken på sina håll misslyckas, att flyktingmottagningarna stängs ner och att kommuner tar emot fler än de har resurser till. Det finns heller ingen enskild politiker att peka ut. Men riksdagspartierna har bara sig själva att skylla att partier som sd får större fotfäste bland väljarna. De trodde de kunde bemöta sd genom att tiga ihjäl dem. De tror att de vet vad svenska folket vill, men tydligen har de en väldigt skev verklighetsuppfattning, för kunde de ge folket vad de ville skulle inte sd få så mycket stöd som de faktiskt har. Och även skogshuggarskjortorna kring matbordet ute i landet har rösträtt...
Jag ser inget egenvärde i att minska antalet invandrare. Men jag ser ett värde i att se sin egen gräns och att faktiskt kunna hjälpa alla som vill leva här! Det är oacceptabelt att det finns människor i vårt land som bor för trångt och i undermåliga lägenheter, som inte kan språket, som inte kan försörja sig själva och som inte kommer ut i det svenska samhället! Vem fan vill leva på socialbidrag hela livet och inte få känna att man har en plats och gör nytta? För VEM är det till nytta att gå runt sysslolös och vänta på besked om asyl? Hur samhällsnyttigt är det? Sverige har ju vad jag minns fått kritik för våra för långa handläggningstider. Det kan i många fall vara mer humant att inte ge utrymme för att överklaga gång på gång på gång utan istället utvisas, att inte behöva leva på falska på förhoppningar.
Avslutningvis, jag tror vi alla vinner på att våga ta upp alla frågor till debatt utan att för den sakens skull väsa "rasist!" så fort något sägs som inte är fint inlindat och politiskt korrekt. Media bör genast sluta sätta dit epitetet "främlingsfientligt" framför sd. Det kan liksom aldrig bli nån bra diskussion om man som nån jeppe i Debatt gjorde; gav en dvd om Hitler till Jimmy Åkesson. Han sätter ju liksom nivån då, inte är han öppen för påverkan. Jag förstår att det är ett känsligt ämne, och att många känner sig utpekade i den pågående debatten. Det måste vara grymt frustrerande att alltid bli kategoriserad som "invandrare" hur unik man än känner sig. Gränser måste sättas i varje samtal: ska man tala invandrare eller invandrarpolitik? Ska man tala om invandrare som grupp eller som unika individer? Ska man tala om svenskar som grupp eller individer? Ska man dela upp svenskar i etniska svenskar och svenskar med utländsk bakgrund? Ska vi tala om alla med utländsk bakgrund inklusive nordisk, eller bara utomeuropeisk och/eller afrikansk bakgrund? Ska vi exkludera invandrare som inte är "problematiska" eller ska vi, återigen, foga samman denna heterogena grupp? Och så vidare... Vem har sagt att detta var enkelt?

"Segregering, för er som inte vet det, är när man sätter många människor av en typ på en plats, som i Rinkeby, eller i Akalla, eller på Lidingö" - Lasse Lindroth.

ropar Johanna rätt så ofta åt sin väninna Agneta Patrull...

Det blev en sån där resdag idag igen. Hägernäs-stan-Jakobsberg-Hässelby-Hägernäs. Vaknade vid åtta idag, pigg. Det har inte hänt sen tv:s sommarlovsmorgon 1996. For in till stan och letade upp och i second handbutiker kring Slussen och Skanstull. På Lisa Larsson ett fynd - en brun ganska enkel långklänning, med smala axelband och gulddetaljer under byst och på axelbanden. Rätt smak och rätt storlek (den kombinationen är svår att uppnå) OCH rätt pris, bara 199:- *tummen upp*. Hoppas CM tycker den passar också, men han har själv sagt att dammode inte är hans kopp te, så det är den förhoppningsvis.
Jag var alltså i god tid ute vid lägenheten där jag skulle träffa de aktuella eventuella hyresgästerna som ville titta tillsammans en gång. De ville ha den. Hoppas bara allt går bra med föreningens tillstånd, det där har mina föräldrar hand om. Efter lite överläggande med syrran beslöt jag mig för att efter en liten stunds packning åka ut till henne och äta middag, dvs. rester från familjens middag igår. Jag vandrade ned till centrum med ryggsäck, axelväska och kasse böcker, när en tant i min ögonvrå plötsligt snubblade till och föll ned på gatan, tjoff! med huvudet före. Jag kastade mig dit (okej, överdrivet) och kollade läget, hon lät lite virrig men tror det var åldern och problem med språket som gjorde det mesta, och jag ropade till mig en ung tonårskille, första bästa snubbe som gick förbi, så kunde vi hjälpas åt att hjälpa henne upp. Vet sen äldrevården att gamlingar kan bli väldigt tunga om de inte har någon balans och får för sig att sätta sig ned igen, trots att de kan vara små och lätta som denna krumma, lilla dam var. Hon verkade okej, det blödde ingenstans och hon kunde stå. Jag blev glad att killen kom så fort jag kallade på honom, att han brydde sig. Sen tog jag bussen till Hässelby, gjorde entré och succé, och passade på att ta sällskap med syrran in till city sen eftersom det var så trist att bara glo på teve: Jan Eliasson på Här är ditt liv, nä usch.
Däremot kollade vi på amatörfilmen Småstadsliv ihop, en hälsingebuskis på film om den sjukskrivne varghataren Örjan, de smågnabbande väninnorna/städerskorna Agneta och Johanna, snusande hårdrockarsnubben Kenta och ursöta Solveig, samtliga med underbar bräkig Bollnäsdialekt och spelade av Christian Wallin & Christer Johansson. Se den, om ni vill se nåt annat än finslipade sitcoms. Både ettan och tvåan kan köpas i butiker i Alfta och Järvsö m.fl., om man inte har en morsa från Hälsingland som fixar filmen åt en ändå, höhö. En trea är på gång också, för att göra lite reklam. Vissa scener kan nog klippas ner rätt grovt som lätt blir tradiga, men hjärtat i filmen består, så länge alla egensinniga karaktärer är med.
Ni kan ju alltid hyra Stora kukar från Bremen annars ;)

Tredje gången på tre veckor som jag är sjuk. Vad är detta? Igår fick jag ont, nästan skavande i magen, och är sen dess uppsvälld, känns som att jag svalt en ballong och det känns ända upp under revbenen fast jag inte ätit nåt olämpligt och särskilt gasbildande. Plus tjock i halsen och den vanliga förkylningssymtomen som lägger sig som ett tryck över t-zonen. Jag svettas ena stunden och fryser den andra, är hängig och ynklig. Ingen praktik idag alltså.
Mamma är på väg upp till mormor som ligger på sjukhuset i Hudik med en propp. Oroligt.
Och killen stapplar fortfarande fram på kryckor, jag är nog inte så hjälpsam som jag borde, har mest varit besvärlig själv tycker jag. Men tycker mycket om att stå på knä och hjälpa honom med strumporna.
Killen som tittade på lägenheten är intresserad och vill ta med sin tjej nästa gång. Ungefär hälften gissningsvis är kvar att packa, och vi ska se om soffan och soffbordet får plats här, soffan till kontoret som extra sovplats, och möjligen byts bordet i vardagsrummet ut mot mitt större.
På praktiken denna vecka har vi haft gruppvägledning, verkligen intressant! Men jag skulle aldrig palla vara lärare och undervisa klasser på det här sättet varje dag: de är som ett gäng femtonåringar är som mest: en del är tysta, blyga, och en del ointresserade och ritar förstrött, en del barnsliga och pratiga, några kan ingenting, andra kan desto mer. Det skiljde sig en hel del. Och så fort man säger att "ja, då är vi klara" så reser de sig upp med buller och brak och stormar ut, haha. Överlag var de ändå väldigt snälla och de skrev iaf snällt ned några svar.
Och klänningsletandet får fortsätta, man kan hitta väldigt fina märkesklänningar till billigt pris på Östermalm, men det är ändå inte billigt. Jag ger inte över tusenlappen för en enda kväll... Får bege mig till andra jaktmarker istället. Nu ska jag gå och göra nåt annat. Var tvungen att gå upp vid 7.15 för att äta frukost och är sedan dess uppe. Är inte ett dugg trött. Har läst min tyskaläxa och lär väl läsa några syvgrejer också. Sen har jag fått i uppgift att dammsuga och packa upp några av mina saker, så jag får ta min svullna mage och stora arsle ur vagnen och gö nå nytta. He!

Den lilla språkaren bor nog fortfarande i mig, för det var jättekul att gå på tyskakurs för falska nybörjare på Medborgarskolan ikväll! Man kunde skratta om man sa fel, det hela påminde om nåt sags TFI - Tyska För Invandrare när vi hjälpligt tog oss igenom övningarna. Och igår var jag duktig och packade, så nu står det fem kartonger och kassar med kläder i hallen här i Täby som jag inte orkar ta itu med idag alls. Full frys på skolan också, jag och J fixade till en power-point-presentation som senare ska användas på ett föräldrainfomöte, och korridorerna var alldeles förvånansvärt tysta och tomma på skrik och skratt då hela högstadiet var på orientering, i detta kalla, höstliga väder.
Och svininfluensan gjorde sig påmind idag när en kvinna steg på bussen med plastpåsar på händerna. Stiligt.
Und guten nacht dann då, Volke!

Känns som att det har varit en massa helg fast det bara är lördag. I fredags tog jag en vända till Östermalm och köpte min tyskabok, för mysiga priset 459:- INKLUSIVE studentrabatt. Morr. Jag letade även i en nätt liten cirkel i Vasastan efter en second handbutik men där hittade jag inget av intresse. Är på jakt efter aftonklänning nämligen, och eftersom jag inte vill köpa nytt för en enda kväll har jag insett att Myrorna är lösningen. Mamma har redan köpt en grön klänning åt mig, men jag är inte helt begeistrad så ska ha den som reserv. Jag kan berätta mer om det där sen...
Och när jag virrar runt där får jag ett sms från killen. Det händer grejer, säger han, är på väg till sjukhuset i Lycksele för han har vrickat knät men jag ska inte oroa mig. Sådär som bara CM kan meddela mig en nyhet. Så nu är det synd om min lilla älskling. Får se nu när han kommer hem om nån timme, hur han mår. Ska dränka honom i pussar tror jag.
Jag åkte hem till modern som målade hallen röd. Tydligen var det jag och pappa som målade den grön sist, jag hade valt färg, men det har jag helt glömt. På samma buss dit satt "Gloria" och jag låtsades inte se henne, och hon steg av längst fram så jag antog att hon inte ville ha sällskap med mig ändå. Men så precis vid garagen hör jag rösten bakom mig: Hej!... Hallå!... Hej hej! Jag orkade bara inte prata, så jag fortsatte gå utan att vända mig om och skyndade in på mina föräldrars tomt så oberörd som möjligt. Hon är en äldre granne som alltid ställer en massa frågor och hon menar säkert väl, men det är inte alltid man orkar med. Idol och middag med mamma var en alldeles förträfflig fredagskväll.
Idag åkte jag till Shurgard för kartonger och hann med att rensa byrån och de båda klädskåpen på kläder. Ser ut som rena rama helvetet hemma. Men imorgon ska CM följa med hem och hjälpa mig lite, strukturera upp. På tisdag ska några intresserade hyresgäster, ett par, komma och titta. Så de måste väl åtminstone kunna ta sig runt. I hallen ligger en sprucken pappkasse med reklam som flyter ut, en stor kartong med leksaker, utplockade skor och ett torkställ överröst av jackor. På sängen ligger stora högar av kläder och nedanför står två soppåsar och två plastpåsar med kläder: några ska till brännbart, några till UFF och några ska jag ha kvar. Det står fyra tomma eller halvfyllda kartonger mitt på golvet, och jag har gjort små högar med prylar med skilda öden. Bordet är som vanligt täckt av pappershögar. På köksgolvet ligger några uppsprättade tidningar, i skåpen väntas kökssakerna på att bli iklädda och omlindade för att inte komma nakna till sitt nya hem. Två små tallrikar ur barndomen på diskbänken. En svag doft av hopplöshet. Nu orkar jag inte tänka på mitt rum ur minnet, utan ska göra nåt konstruktivt av tillvaron. Typ vänta på att min karl ska komma med en massa kött!!!

Jag längtar tills Rainer Hartlebs film När jag blir stor ska ha premiär! Har postat en tråd på skolans intranät om folk är intresserade av gå tillsammans en kväll, filmen skildrar (precis som de andra filmerna om Jordbrobarnen) en klass i en Stockholmsförort och följer dem från 1999-2009, där de funderar kring livet och framtiden och tydligen får man följa med på studievägledningssamtal :) Vore kul om man fick med sig lite klasskompisar på bio...

Nu är jag med i leken igen! Frisk som en nötkärna dansade jag hela vägen till praktikskolan. Eller njae, det var för kallt för det! En prommis från Sjökarby blev det i alla fall, genom hagar och lugna villaområden, och fyra samtal hann vi med idag - mycket lärorikt! Det påminner mig - måste ju skriva loggbok... Får se om jag skriver idag eller i imorgon/helgen, orkar nog inte idag, har ju anteckningarna i blocket annars att titta i om jag glömt.

Men hallå, folket! Finns det inte en svensk bröllopsmarsch? Nej, det är inte aktuellt, men jag hittar bara Mendehlsons, och jag har alldeles för mig att det finns en traditionell svensk marsch som brukar användas? Mendehlson påminner bara om sliskiga Hollywoodfnaskfilmer... Vilken tänker jag på? Inte heller Wagners brudmarsch... som jag också tycker är utsliten.
Jag har hittat Brudmarsch från Frösön, men tror inte att jag tänker på den... Jag tycker Änglagårdmelodin av Björn Isfält är fin, den kan jag tänka mig om jag skulle ha kyrkobröllop, vilket aldrig kommer hända. Nu är tid att leva av Åsa Jinder är också en ny favorit. Men tipsa mig om de finaste bröllopsmarscherna från typ Delsbo, Stora Tuna, Väddö... Vilken är finast? Och vilken är den där vanligaste svenska marschen som spelas på orgerln på svenska bröllop, som inte är den där Mendehlsons vanliga pampiga?

Och så fick jag prata med älsklingen idag igen, så mysigt så.

Vad skumt. Mamma länkade till en artikel i Aftonbladet om den terrormisstänkte svenska nittonåringen, hon som med sin man och tvåårige son, plus "Guantamo-svensken" Mehdi Ghezali, gripits i Pakistan, i ett område känt för extremism och narkotikatransporter. För det första: lägg inga resurser på att hämta hem Ghezali, låt honom åka iväg och terrorisera, han ville ju tydligen bara ha hjälp att bli fri, sen var det dags att ge sig ut igen.
Men så är det plötsligt ett annat par med i leken, som dessutom har med sig sin lille oskyldige son? Och nu när de öppet berättar att tjejen är Safia, 19 år, så är det ju visst hon som gick två årskurser under mig i skolan. Ingen vän, men jag känner väl igen henne genom en annan kompis och minns att det var hon vars pappa dog vilket kändes hemskt när man var så liten, och jag undrar bara: var gick det fel? Gick i en vanlig svensk skola, visserligen med morsa från Sveriges Muslimska Råd, så religionen har väl alltid funnits där, men det borde väl rimligen finnas en gräns mellan religon och terrorism?
Men nånstans gick det jävligt fel. Från en vanlig tjej i den trygga förorten jag växte upp i, till att gå till skolan i burka en dag på gymnasiet och sen bli gripen för terrorism - för andra gången. Det känns konstigt. Som första gången man insåg att en tjej i klassen var gravid, eller första självmordet på en skolkamrat skett. Och nu visar det sig att en tjej man känner igen (jag fastnade för hennes namn minns jag) är en terrorist? Härligt. Måste kännas skönt för Helena Benaouda också, som är ordförande för muslimska rådet och som antagligen ska sprida det sköna i islam, att ha en terrormisstänkt dotter, som först hamnar i knipa som sjuttonåring i Somalia, och sen åker till Pakistan! med sitt småbarn! Hur är man funtad då? Måste vi hämta hem dem eller? Visserligen säger mamman i Aftonbladet att hon vill att bra dialog ska ske för att barnbarnet ska ha det bra, så hon har väl förstått att hennes dotter inte är helt oskyldig och lätt att få hem.
Men jag blir irriterad över det där. Bara för att de är svenska medborgare måste Sverige stå på deras sida? Visst, se till att de får en rättvis rättegång och att allt sköts snyggt, men man åker inte till av ett "världens farligaste områden" med "extremistkopplingar" på solsemester, då finns det vissa saker som man får räkna med TYP GRIPNA FÖR TERRORISTMISSTANKE. Tycker man att det är roligt att leka terrorist, som åtminstone Mehdi Ghezali verkae tycka, får man leken tåla.
Och om hon är offer eller inte, det får vi nog aldrig veta... Lätt att gömma sig som offer när man blev mamma som sjuttonåring, och åkte på "solsemester" till Somalia för att få uppleva äkta muslimsk kultur. Där blev de gripna misstänkta för terrorism, och fick hjälp av UD och SÄPO att komma hem. Safia sa då citerat i Expressen; "Jag förstår inte varför man inte skulle vara fri att åka vart man ville här i världen". Smart, Safia! Du hintas kanske svaret på den frågan för att du fick HJÄLP ATT KOMMA DÄRIFRÅN MED HJÄLP AV UD OCH SÄPO!
Var ska vi gissa på att den gulliga trion drar nästa gång efter att de blivit släppta? Har de varit i soliga Afhganistan kanske? Hört att riktigt fin äkta muslimsk (islamistisk snarare?) kultur finns där, om det var det ni var ute efter?

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1706699/safia-19-var-deras-tackmantel
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5800785.ab

Stööööööööööön, vad det är tråkigt att vara sjuk! Sov ojämnt inatt, eftersom jag mellan tre och sex vaknade flera gånger och ville ringa till min praktikkompis och meddela min sjukdag. Fick sms, vaknade, läste, somnade med mobilen i handen, vaknade, sms:ade, ringde praktikvännen, mamma och försökte ringa chefen på ica angående papperen, somnade om och släpade mig upp vid elva. Suttit vid datorn och glott på Lyxfällan och så Svenska Hollywoodfruar, som jag för övrigt tycker skildrar ett väldigt kyligt och tomt liv hos de där rika bimbosarna. Sen sov jag, men inte helt igenom heller eftersom jag pratade i telefon och sms:ade om vartannat. Och vid sju tvingade jag i mig mat och mjölk. Jag har ingen matlust alls! Låg och tänkte lite på Marabouchoklad ett tag men det stannade där. Gör en liten lista för den nyfikne, över dagens intag:
- en ProViva shot, en macka med messmör, ett äpple, halstabletter, ett glas mjölk och halv portion mammas gryta från i söndags, och nu ett glas saft
Jaha, den listan gjorde ju varken av eller till. Dagens drama då? Jo, jag var slarvig och klickade in mig på en sida jag aldrig skulle ha klickat på. Genast började det blinka TROJANS och nåt virusprogram dök upp och ville att jag skulle låta det sätta dem i karantän eller nåt. Men rutan som dök upp såg ut att tillhöra Windows, och det här är ju en Linux, och dessutom hade ju CM sagt att det är praktiskt taget omöjligt att få in virus på en Linux. Jag ringde CM men han var ju ute på pass så han var onåbar. Ringde E1 men han la på (det visade sig att han satt på föreläsning men han ringde upp sen). Försökte få tag på Vibraloop på msn men han svarade inte, och numret hans hade jag raderat. Nilla sms:ade just och jag ringde upp henne, och hon lugnade mig. Det var alltså fejk, det var hemsidan som imiterade ett virusprogram, och efter att klickat ner allt trots "varningar" från "Windows Security Alarm" funkade allt bra ändå... Men jag bleknade allt när det dök upp meddelanden om trojaner över skärmen. Men både Nilla, E1, Vibra och CM (haha, alla dessa alias) har nu bedyrat mig att det inte är någon fara. Jag hade velat försvinna för alltid om jag skulle råka förstöra något för CM. Men nu är så icke fallet! :) Han ringde mig medan jag skrev detta inlägg och vi pratade lite, för andra gången idag. Det hade varit mycket bättre om han var här och kunde pyssla om mig, men jag känner inte av den där desperata sorgen över att han är borta lika mycket, det är som att jag börjat vänja mig vid att vara utan honom ibland, jag är trygg i mig själv. Vuxen?
CM föreslog att jag skulle göra lite musik imorgon, och det slog mig att jag inte ska ha dåligt samvete över att göra nåt sånt! Det är ändå en del av livet. Jag kan inte förklara känslan, men det kändes skönt ändå. Jag är ändå hemma sjuk imorgon för att inte nysa ner ungarna, det må vara feberyra (CM sa åt mig att ta tempen och den visade 37,4 men ändå...) men jag känner att jag är mitt i. Mitt i allt. Jag lever i nuet. Här. Inte om några år, när jag ser mig med barn och fast tjänst, inte för några år sen när jag längtade framåt och var bitter i skolan. CM kommer hem på söndag men jag längtar inte hett dit, det kommer när det kommer, jag vill ha honom här, men jag stressar inte på tiden. Jag lever här, precis när den här texten skrivs och det tar inte slut när jag sätter punkt.

Det var ju riktigt skoj! Vi hängde på honom och hälsade på lärare, kurator och rektor, satt med på möte och åt i stimmig skolmatsal. Sedan var det ett möte som var lite för känslig för oss "kandidater" så vi roade oss själva i några timmar på hans arbetsrum, skrev på en skoluppgift och läste lite i hans böcker om studie- och yrkesvägledning. Vår handledare är trevlig och lugn, relativt nyexaminerad också, så han sa att han vet hur det är att vara student. Skolan ligger fint till omgiven av grönska, och verkar vara en helt vanlig svensk högstadieskola. Tyvärr blev jag snuvig igår, och på kvällen svullen i halsen, så under natten växte det naturligtvis på sig till en förkylning som håller mig fången hemma idag. Det var länge sen jag var riktigt besviken över att få vara hemma sjuk! Men praktiken är ju fem veckor lång, så en eller två dagar borta gör nog inget.
Och fan, Åkersberga som första pojkvännen ironiskt sa att vi kunde bo i (lät som ett riktigt tråkigt, svennigt ställe) är ju riktigt fint på sina ställen.
Nu ska jag fortsätta dricka blodapelsinjuice, kolla om någon mer skrivit i min "första dagen på praktiken - hur gick det för er?"-tråd som jag startade på klassens intranät, och se på Lyxfällan. Och ikväll ringer killen, längtar så!

Jag sitter uppkrupen i CMs kontorsstol, i IKEA-pyjamas och glasögon och sneglar mot klockan... den över tio nu, men dubbelsängen kommer bara fyllas till hälften och Mauro Scoccos röst fyller den tysta lägenheten, så jag vill hellre sitta här och skjuta på morgondagen. För imorgon, jag knyter samman mina händer av nervositet, är det första praktikdagen och det är precis som inför första skoldagen och första arbetsdagen på nya jobbet - oundvikligt. Jag vet att jag mest räds första egna samtalet, inför åskådare och med en liten stackars högstadieelev som försökskanin. Men imorgon är ju allt nytt, från det som döljer sig bakom entrédörren till hur min handledares handslag kommer kännas. Nytt, och går inte att fly från. Men jag tror det går bra, jag tror det blir roligt, jag tror att dessa fem veckor kommer gå bra.
Nu ska jag sova, försvinna bort i sömnen och om några timmar vakna av ett vrålande Through the gates of hell, as we make our way to heaven... through the Nazi lines... Primo Victoria! som jag trött stänger av med Snoozeknappen för att fem minuter senare höra det igen. Och då, då vet jag att jag har ett tåg att passa klockan åtta och att det är dags. Jag har haft denna känsla förut, den bekanta krampaktiga känslan i magen av att den här gången - ja, den HÄR gången - är det som mest läskigt av alla gånger, alla andra gånger var lätta som plättar men nu är det allvar. Tänk vad fort man glömmer va! Det gör bara ont att bränna sig precis då, inte när det är över. Jag tror jag till och med ska ha det lite roligt.

Att CM sa att han läser min blogg gör mig rörd. Det finns ingen bättre än han.

En sak jag inte begriper är att huvudvärk har irriterat mig två kvällar i rad. Jag som aldrig har huvudvärk. Dubbelsuck.

Domen mot norrmännen i Kongo är skrattretande! Visst, de två männen kanske är skyldiga till mord, att de döms till dödsstraff bevisar bara att landet är eftersatt och outvecklat, man kan inte liksom inte förvänta sig annat när domaren bär militärgrönt, i ett land som hade sitt första demokratiska val för tre år sen. Men den sanslösa summan på 60 miljoner dollar, motsvarande 459 sek, som de kräver av norska staten?! Eh, ursäkta? Som killen sa, varför skulle Norge spionera på Kongo? Lös era statskulder själva istället för att försöka skinna ett annat land. Det är en löjligt stor summa och jag föreslår, som en norsk bloggare gjorde, att man betalar och sedan kräver tillbaka pengarna så fort en norrman mördas av en utlänning. Eller tar betalt för dem som redan sitter i norska fängelser för mord och våldtäkter osv. av respektive hemland. Kanske nåt vi kan ta efter här i Sverige också? Vi har ju den där tyska kvinnan som mördade de små barnen i Arboga, kanske vi kan inhämta lite euros och kompensera skattesänkningarna? Men då måste vi få till det att hon var tysk spion... Sånt här gör mig bara less, ofantligt stora summor och anklagelser om spionage på lösa grunder. Och det här med dödsstraff, det höjer ju verkligen omvärldens förtroende för er... Bravo.

Mjölkpaket med kort datum - så jag slog till och köpte tre liter. Tänkte dumt att jag ska ju bo här hela nästa vecka så jag kommer nog svepa allt, och mjölk brukar ju hålla långt efter utgångsdatum. Jag kommer få sån där mjölkmage som de pratar om på reklamen. Dricker varm choklad nu, till finkulturen som genomljuder kontoret - CM som spelar opera och Edith Piaf. Och pannkakor till middag - det sänkte ju nivån något. Jag använde gjutjärnspanna och han la armarna om mig och sa att det blev så bra ändå, fast det bara blev en hög med trasiga pannkisar. De ska ju ändå ätas upp, la han till. Och goda blev dem - med sylt och vispgrädde!
Nu hackar Spotify.

Kom igen nu. Vi behöver lite dödlig svininfluensa i världen. Vi behöver rensa ut lite. Tyvärr är ju sjukdomar sådana att de drabbar dem som inte har råd att ha en bra hälsa, så det enda jag kan hoppas är att sjukdomarna blir så rättvisa som det bara går: att vem som helst, i vilken ålder och skick som helst kan drabbas i lika stor eller liten utsträckning. Ungefär som blixten slår ner: det blir mer som ett lotto än att rikast vinner! För medge att det är lite trist att de med pengar alltid lyckas och klarar sig på ett eller annat sätt. Friheten att köpa handsprit, kondomer och penicillin. Frihet att studera och ta in information på andra sätt än genom byäldste och kaffesump.
Jag är utilarist. Eller ja, för att bekänna sig till en teori måste man väl ha lusläst alla böcker om ämnet pärm till pärm, men jag tycker utilarismen är rätt vettig ändå. Största möjliga lycka för största möjliga antal. Jag inspirerades av Berkas inlägg om abort, en viktig kärnfråga för parti Kattungejävlarna. För JA, vi är för många människor och det blir vår död! Det behövs inte fler virusmänniskor som plöjer ner, tränger undan, bygger bort och brutalt yxmördar Moder Jord. Vi har redan överstigit gränsen för hur många människor jorden egentligen klarar av. Snedfördelningen av mat är ett faktum, men hur gör vi när resurserna tagit slut, på riktigt?
Och då tänker väl ni, att detta rimmar illa med frökens fortplantningsdrömmar om många barn, och egentligen borde väl hon gå i graven direkt och låta andra ta hennes plats på Tellus. Men vem ska då berätta för alla hur de ska leva och vilka fel som finns i vårt samhälle? Daah! Dessutom skulle nog CM bli väldans ledsen... Nä, är jag här så är jag här. Nog om detta. Mer om vår egen utrotning!
Jag tycker det är hemskt fel att ta någon annans liv, att tvinga till offer! Jag skämdes till och med över att jag mördade en pissmyra mellan mina fingrar idag. Jag försvarar inga massmord, men jag medger att den kinesiska enbarnspolitiken funkade. Även om det naturligtvis gav enormt tragiska konsekvenser för individen i form av tvångssterilisering, barnamord och så kränkningen av ens person när man styrs av staten ända in i sängkammaren. Nej, det var ingen bra idé som jag vill att Göran Hägglund ska införa. Men låt oss vara snällare då! Låt oss utöka abortmöjligheterna! Nu är det nog illa att väntetiden gör att kvinnor måste göra kirurgisk abort istället för medicinsk. Och jag tycker nog det känns fel i maggropen att förlänga tiden för att göra abort, vecka 18 eller när det är, räcker bra, jag har liksom många andra svårt att svara på när ett foster blir ett barn.

Men - jag tror devisen "låt alla kvinnor och män bestämma själv när de vill ha barn/alla barn ska vara önskade" räcker långt. Och inkludera hela världen! Jag har ett antal gånger övervägt att bli kondomutdelare och sexualupplysare i något u-land. Och när jag pratar om abort som en positiv lösning, är det inte bara ett led mot alltför stor överbefolkning som jag värnar om, utan även för alla de stackars unga tonåringar/barn som tvingas bli mödrar mot sin vilja! Dem som blivit våldtagna, dem som riskerar att dö i barnsäng pga. låg standard i vården (eller rent av utan vare sig vård eller medicinsk hjälp alls). Dem med barn som de inte kan ta hand om, vare sig ekonomiskt eller själsligt. För deras skull. Det är grymt att tvinga en kvinna att begränsa sig pga. barn! Och för att låta feministisk: det är ett grymt medel som männen använder för att låsa sina kvinnor och hålla dem på plats, då mödraskapet i många fall låser henne ute från att skapa sitt eget liv. Det är ytterst få kvinnor förunnat att ha betald mammaledighet och sedan kunna sätta barnen på dagis för att jobba ihop sin egen lön.
Och jag tänker inte rasistiskt, jag menar inte alls att barn i u-länder inte har samma rätt att leva som i i-länder. Som för att sno lite från Berkas blogg: det är ju knappast de vita som lever i harmoni med naturen...
Och jag tycker absolut att man även ska jobba för att de barn och kvinnor (och män, förstås, män som enhet är inte onda) som redan lever i utsatta miljöer, ska få ett drägligt liv och möjlighet att utvecklas på alla plan! Utan jag menar att alla människor förtjänar att leva sina egna liv och vara sin egen herre. Ingen ska behöva tvingas kvar i eller in i äktenskap pga. graviditet, man ska inte stoppas från utbildning och arbete pga. ett barn man inte valt föda själv, man ska ha rätt att skydda sig tills man själv tar beslutet: man ska inte tvingas till och begränsas pga. religion, kultur, tradition eller ekonomi. Vill man inte abortera är det självklart en rättighet att säga nej, men för vår egen skull och för våra framtida barns skull, bör möjligheten till abort vara jämställd möjligheten till att föda.
Men visst: vi håller ju redan på att utrota oss själva, mänskligheten är redan dödsdömd, så vad spelar en eller två miljarder till för roll? Ät nu upp maten, tänk på barnen i Afrika.

"Att följa den religiösa tradition som föräldrarna tillhör? Eller att få ha sin penis orörd tills han är gammal nog att själv fatta ett moget beslut? Båda synsätten finner stöd i Barnkonventionen." /svd.se

...det är avsaknaden av tro.

"Som sekulär icketroende person har man valt att leva med sin osäkerhet. Hellre inte veta än at hänge sig åt en illusion, hur lockande och tröstande den än må vara"
/P.C. Jerselid

Det här blir första natten som jag går och lägger mig själv, och vaknar själv, här. Det är då som det stora vemodet rullar in, sjunger Monica Törnell i Vintersaga och jag går runt ett varv och pratar för mig själv och gråter lite. Inget småprat på kvällen, och somna med ryggen mot en varm kropp. Ingen puss hej då av en stilig herre i kostym. Men det känns mycket bra på ett annat sätt, det sitter som en stadig påle genom bröstkorgen: jag ska bo här. Det kommer bli fler nätter där jag har lägenheten för mig själv.
Han ringde för en halvtimme sen från sitt hotellrum, han fick åka iväg hastigt och lustigt i jobbet. Jag började haspla ur mig hur tråkigt det var när han inte är här, men så ångrade jag mig, och medgav att det går mycket bra. Jag dricker sötat te och ser på dokumentärfilm vilket gör att filmen för alltid kommer smaka honung. Jag chattrar på msn och har sms-korrespondens med Malin. Jag har det bra i ett hem som är långt mycket mer undanplockar, rent och ordningsamt än mitt. Som doftar mycket bättre än mitt. Där mina kläder lagts prydligt i min alldeles egna trådlåda. Som har något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Här bor min älskade, och där han bor - där vill jag känna mig hemmastadd.

Dagens svar på dagens fråga: Oxymoron.
Dagens citat: [23:28:35] CMs flicka says: tacka inte mig, tacka min förmåga att googla
Dagens hyllning: [23:31:47] Nilla says: Hanni du är bäääääst!
Lyssna, och lär, mina vänner. Se, och ta efter.

Och som ett sista utrop - mer målformulering snarare än problemformulering åt folket! Det är min nya förälskelse!