Övningskörning

Älsklingen fick mig att lova honom precis innan resan ner att jag skulle övningsköra fyra gånger - fyra timmar, minst, tillade han - och idag har jag faktiskt kört tre! Först tog jag och modern en tur till Bålsta och gamla vägen hem, vi tittade även förbi på tomten till "stugan" och såg markeringarna i den övervuxna terrängen efter stugan och verandan. Sedan var det mörkerkörning mot kvällningen med pappa som handledare och lillsyrran som passagerare. Ja, syrran satt i baksätet och snappade upp litet, hon har själv börjat köra så smått.
Emellan övningskörandet firade vi mammas födelsedag i efterskott. Min ena kusin hade med sig sin pojkvän som jag fick träffa för första gången, mycket angenämt, lätt att prata med. Och farmors var också med, men honom har jag ju träffat tidigare. Vi fikade och pratade högljutt.
Syster yster och jag hann även med en kortare kvällspromenad, också mycket angenämt, det är så trevligt så att prata ibland. Jag fick höra om Bussmarodören som flyttar sig alltför påträngande nära främmande tjejer på bussen, det låter både creepy och sköj. Mest det första. Jag får hålla ögonen öppna, även detta på skumma buss 541, nästa gång jag åker med den.
Lev väl


Stockholm

Sakta vi gå genom stan...  Det är en sport jag brukar roa mig med, att rusa slalom mellan långsamma turister och släpare, virvla genom folkmassorna. Helst gå i fel riktning. De oskrivna lagarna säger ju sitt. Jag får kickar av att i rask takt möta stressade storstadsmänniskor och kila igenom via uppkomna luckor. Att nästan springa mot pendeltåget utan att krocka - ja, för går jag rakt in i en medmänniska gör det ont. Och då har jag förlorat.

Nu ikväll när jag anlände till hufvudstaden var jag inte på humör för denna lek. Jag tröttnade på Stockholm precis tåget rullade in, jäkla tråkiga och urinstinkande stad säger jag bara! Sönderstressad är du, särskilt mitt i rusningstrafiken, och pendeltågen är fulla. Tufftufftåget från Dalarna kom in 20.16 + 10 minuters försening. Jag höll dock på att missa att gå av jag. Efter att ha klivit upp 5.15 och jobbat (läs slitit) 8,5 h somnade jag naturligtvis mellan Uppsala C och Stockholm C tolv timmar senare. Och vaknade av att de sista resenärerna stod i kö för att kliva av. Ingen som orkade knacka mig på axeln och hojta till att det är dags att gå av innan tåget går i vila eller åker tillbaka till Falun igen (haha, ja det kanske bara är på film), av hjälpsamhet, utan alla tittade bara lite på mig, med samma blick som man ger nyvakna fyllon på bänkar. Trodde de att jag skulle fortsätta, efter slutstationen? Att jag liksom tillhörde tåget eller har någon slags dispans för att få sova över? Var är medmänskligheten, kan man undra? Schysstheten!? Jag har vad jag minns väckt två stycken människor vid två olika tillfällen som somnat på vagnen när de missat tågbytet eller slutstation, när alla andra inte brydde sig, samt petat på en musiklyssnande kille eller tjej som inte hört infon i högtalarna. En gammal lärare till mig fick följa med in i garaget för tunnelbanan (eller liknande) just för att hon var så uppslukad av sin bok och missade att tåget bara gick till Alvik. Hon berättade att hon måste ha sett dum ut när hon satt kvar, men återigen var tåget fyllt av folk som inte bryr sig, som övertygar sig själv om att "hon fattar nog själv snart... det löser sig utan min hjälp...inte mitt jävla problem och sak att vara snäll". Nästan så man vill uppmuntra folk att fråga sig själv What would Jesus do... men det ska väl gå att tänkas ändå.


Oj vad jag fyller på med text, det blir så när man är fylld av saker att säga, man bara fortsätter i all evighet, hittar något nytt att skriva för varje liten konsonant man skapar.



Nej, Stockholm och dess förorter och kranskommuner är fel för mig. Det är alldeles för vått på asfalten och mycket dötid på tuben och pendeln. Att det är lika vått i resten av landet, och att dötid finns även på en öde buss är inte lönt att påpeka :)


Ungdomar, det skiljer alltför många år nuförtiden mellan mig och ungdomar. Visserligen är jag väl både en ungdom och tonåring fortfarande - det sistnämnda endast två rara månader till - men till våren tar de små fd gymnasieettorna studenten, de som var så små och osäkra! - och det blir ett år närmare 10-års-återträffen för klass Sp3a (var tvungen att be Malin bekräfta, det där var onödig fakta... men jo, hon trodde också att vi hette så en gång i tiden). Det satt ett gäng yngre förmågor på samma pendeltåg som jag. Jag kunde inte reda ut deras relation, då de var i blandade åldrar, och heller ingen yttre likhet såsom syskonlikhet eller scoutskjorta. De roade sig i alla fall med att bolla runt en godispåse och bara råka kasta den mot mig så att den for under mitt säte. Ena gången sköt jag ut den med foten då en hämtare kom, en annan lät jag den vara precis som med en mobil som kom glidande. Vid alla tillfällen tystnade de genast och tittade förväntansfullt på mig för att se hur jag skulle reagera. Jag satt bara och bläddrade i gårdagens Metro och försökte klura ut varför sex, helt oberoende från varandra, större barn/ungar satt på tunnelbanan vid 21. "Analysera inte andra människor" förmanade sambon mig idag vid en annan tidpunkt. Det som är det roligaste jag vet, näst efter människors åldrar!

När man återvänder till Stockholm på besök hos föräldrarna lyckas man alltid se en eller flera ansikten man känner igen från förr, dvs. två-tre år sedan. Alltid en parallellklasskamrat som blivit gammal, eller ett litet fadderbarn från lågstadiet som blivit en vacker tonåring och som säkert fått både ett och två terminsbetyg i sina dar. Och alla är så snygga. Och så åker de 541:an hem. Och jag står med stor ryggsäck  och måste stämpla remsa, jag har ju inget SL-kort, och är vilse bland all "stress i storstan". Tänk vad man kan tönta till sig. Fast den åsikten har jag alltid haft, alltid velat ifrån Stockholm. Det är inte jag som bor fel, det är familjen och vännerna. De skulle flytta 20 mil uppåt, inte jag. Fast nu gnäller jag visst. Tänk E - jag har inte frågat om Fröken E.R. vill ha sitt namn offentligt än, jag är noga med PUL - som flyttat ända upp till Kiruna plus ett par mil till! Luften är säkert renare där än i mellersta Svea Rike där jag håller hus.

Apropå hus, så kollade sambon och jag på en lägenhet igår kväll. Den var fin och fräsch, 3 trappor upp är ett minus när det gäller inflyttning, men en trea för 200:- mer i hyra är ett plus. Vi har tittat och hoppats på två likadana lägenheter i samma område tidigare, men gick bet eftersom vi inte hade bopoäng tillräckligt många. Vore himla spännande om vi fick flytta i december! Trots nytapetsering på G i vår nuvarande där vi bott lite drygt 13 månader.

Skriv gärna en kommentar du som orkade läsa hela texten.

Med vänlig hälsning, med risk för att verka ha multipel personlighet
// Kattungejäveln
&
Kattungejuvelen


Kattungejäveln är här för att stanna

Jaha
Ringde lillsyrran och frågade hur hon gjort sin blogg. Hon hänvisade mig till blogg.se.
Jag blev medlem och helt plötsligt har jag en blogg. Det var visst inte svårare än såhär att bli en bloggare. Nu gör jag äntligen det som alla andra redan gör. Härligt...

Jag ska försöka fylla två kategorier med ord. Den ena ägs av Kattungejuvelen den vackra som skriver dagbok. Den andra, Kattungejäveln, ska säga sådant som man spottar och fräser ur sig, dvs. förmedla Kattungejuvelens åsikter. Låter det krångligt? Det löser sig!

Och jag finns såklart med på pricken som ska representera Borlänge på bloggkartan.se

RSS 2.0