kattungejävel

Stööööööööööön, vad det är tråkigt att vara sjuk! Sov ojämnt inatt, eftersom jag mellan tre och sex vaknade flera gånger och ville ringa till min praktikkompis och meddela min sjukdag. Fick sms, vaknade, läste, somnade med mobilen i handen, vaknade, sms:ade, ringde praktikvännen, mamma och försökte ringa chefen på ica angående papperen, somnade om och släpade mig upp vid elva. Suttit vid datorn och glott på Lyxfällan och så Svenska Hollywoodfruar, som jag för övrigt tycker skildrar ett väldigt kyligt och tomt liv hos de där rika bimbosarna. Sen sov jag, men inte helt igenom heller eftersom jag pratade i telefon och sms:ade om vartannat. Och vid sju tvingade jag i mig mat och mjölk. Jag har ingen matlust alls! Låg och tänkte lite på Marabouchoklad ett tag men det stannade där. Gör en liten lista för den nyfikne, över dagens intag:
- en ProViva shot, en macka med messmör, ett äpple, halstabletter, ett glas mjölk och halv portion mammas gryta från i söndags, och nu ett glas saft
Jaha, den listan gjorde ju varken av eller till. Dagens drama då? Jo, jag var slarvig och klickade in mig på en sida jag aldrig skulle ha klickat på. Genast började det blinka TROJANS och nåt virusprogram dök upp och ville att jag skulle låta det sätta dem i karantän eller nåt. Men rutan som dök upp såg ut att tillhöra Windows, och det här är ju en Linux, och dessutom hade ju CM sagt att det är praktiskt taget omöjligt att få in virus på en Linux. Jag ringde CM men han var ju ute på pass så han var onåbar. Ringde E1 men han la på (det visade sig att han satt på föreläsning men han ringde upp sen). Försökte få tag på Vibraloop på msn men han svarade inte, och numret hans hade jag raderat. Nilla sms:ade just och jag ringde upp henne, och hon lugnade mig. Det var alltså fejk, det var hemsidan som imiterade ett virusprogram, och efter att klickat ner allt trots "varningar" från "Windows Security Alarm" funkade allt bra ändå... Men jag bleknade allt när det dök upp meddelanden om trojaner över skärmen. Men både Nilla, E1, Vibra och CM (haha, alla dessa alias) har nu bedyrat mig att det inte är någon fara. Jag hade velat försvinna för alltid om jag skulle råka förstöra något för CM. Men nu är så icke fallet! :) Han ringde mig medan jag skrev detta inlägg och vi pratade lite, för andra gången idag. Det hade varit mycket bättre om han var här och kunde pyssla om mig, men jag känner inte av den där desperata sorgen över att han är borta lika mycket, det är som att jag börjat vänja mig vid att vara utan honom ibland, jag är trygg i mig själv. Vuxen?
CM föreslog att jag skulle göra lite musik imorgon, och det slog mig att jag inte ska ha dåligt samvete över att göra nåt sånt! Det är ändå en del av livet. Jag kan inte förklara känslan, men det kändes skönt ändå. Jag är ändå hemma sjuk imorgon för att inte nysa ner ungarna, det må vara feberyra (CM sa åt mig att ta tempen och den visade 37,4 men ändå...) men jag känner att jag är mitt i. Mitt i allt. Jag lever i nuet. Här. Inte om några år, när jag ser mig med barn och fast tjänst, inte för några år sen när jag längtade framåt och var bitter i skolan. CM kommer hem på söndag men jag längtar inte hett dit, det kommer när det kommer, jag vill ha honom här, men jag stressar inte på tiden. Jag lever här, precis när den här texten skrivs och det tar inte slut när jag sätter punkt.