Naturbarn, stadsbarn
Det är egentligen för fint väder för att sitta inne, men måste hinna äta nåt innan jag drar till Lillsjön. En vända ut i naturen hann jag i alla fall. Traskade ut och det blev mot hästhagarna i Skälby gård. Släpade mig fram i mina flipflops i godan ro, lekte med vattenflaskan och pratade med träden; det är synd om dem som aldrig slipper undan ljudet av motorvägen. Jag var tvungen att kontrollera att det verkligen var motorvägen jag gick under, så jag klättrade upp och ställde mig där intill vägen och kunde konstatera att så var fallet. En skåpbil tutade på mig, antagligen för att jag bar shorts och hade utsläppt hår. Gräset under mig var torrt och snårigt. Jag räddade en fjäril från asfalten, den kunde inte flyga, så jag tänkte att den får avsluta sitt liv i grönskan istället. Hejade på tanter på cykel, såg hästar som släpptes ut i hagen och som så fort de kunde slita sig från sina ryttarinnor sprang ut i full galopp över ängen. Hittade mitt eget lilla krypin som låg dolt nedanför ett litet berg, där satte jag mig på en sten och tittade tyst på passerande. Tänk min CM, som är i orörd natur och har bilar på mils avstånd. Som är där få andra varit. Och tänk hästarna i Järfälla, som alltid hör bilars sus och ser Bauhaus byggnad tvärs över vägen. Och flickorna som blir förmanade av sin mamma att cykla försiktigare - för här är det inte asfalt utan grusväg och då vet man aldrig var det finns gropar, man känner inte till terrängen.
Utanför huset finns en hållplats under vilken det står "Vinkområde". Man vinkar in bussar där, men jag vinkar till huset och till stolpen och sedan la jag mig på gräskullen som är utanför mitt fönster tills det stickiga gräset var för plågsamt för mina bara ben.
Jag kommer sakna mitt det här. Det blir aldrig något köksbord där jag bjuder min familj på middag. Jag får skylla mig själv att jag är så fruktansvärt seg och långsam att jag aldrig fixar det simplaste och att det nu är sent och dags att gå vidare. Slå mig ner i morgonrock kan jag göra i Täby. Jag gör egentligen ingenting här i Aspnäs som jag inte kan göra därborta. Och där har jag min CM att tassa in och krypa upp till; ha i min närhet utan att åka den sablans kollektivtrafiken. Fram tills nu har lägenheten i princip varit avstjälpningsplats: där jag haft mina saker och varit tvungen att sova i när jag jobbat i Sumpan: så har jag sett den.
Men under dessa dagar då jag varit hänvisad hit, med besök av tjejerna och intagande av var måltid, har jag städat och fejat. Försökt diska varje dag. Den är fin, min lilla etta, men jag har inte kapacitet nog att göra något med den. Jag njuter av den, men i Täby finns CM och det är hos honom jag vill vara. Och man kan inte få både och. Någon gång kommer vi bo ihop, varför inte nu när både skola och eventuellt praktiken kommer vara där? Och det är då, när jag tagit beslutet efter att ha längtat och trånat och drömt om att få bo i Täby, som de små kalla fötterna kommer. Jag behöver CM att prata med, jag behöver hans stöd, hans ord, hans åsikt. Jag som aldrig haft bråttom att flytta. Nu är det snart september.
