kattungejävel

Fan vad jag älskar när personer på film får sig en knäpp på näsan á la "I told you so!" och blir motbevisade. Som när tönttjejen i Terminator 3 vägrar lita på John Connor, och sen ser sin "fästman" glida över i en mördarmaskin anno 2032.

Idag fick jag för första gången se hur en svensk man öppet och utan att skämmas visade sin avsky för ett litet barn av romskt ursprung. Och det förvånade mig faktiskt, trodde i min enfald att folk höll sina fördomar dolda och lät dem leva vid köksbordet. Mamman, en ung kvinna som bär vad jag tror är traditionella finsk-romska kläder har handlat tidigare av mig. De är trevliga, hennes familj/vänner/klan, helt vanliga kunder. Barnet gjorde verkligen ingenting, ändå höjde mannen rösten och blängde irriterat, precis som om barnet skulle ta växelpengarna eller nåt, och skakade sedan muttrande på huvudet åt mig. Det låg liksom i luften, hatet mot mammans kjolar, hatet mot deras språk och det fanns innan barnet ens hann göra något och låg kvar efter att mannen gått, vilket tyder på att det fanns där långt innan han ens träffade på den här familjen. Och jag sa inget, jag hade velat göra mer än frågande lyfta ögonbrynet, men jag satt där och teg.
Kvinnan var uppenbarligen störd. Jag skulle också bli det, om mitt barn blev åthutad utan annan orsak än det ingrodda föraktet och om blickarna som gavs åt min familj var som mannens. "Har du problem eller?" fick hon ur sig till slut. Mannen var iskall. "Nej, har du?!", vilket avslöjar att han visst hade stora problem. Deras varor kom på varsin sida om rullbandet, sedan vände de och gick åt varsitt håll.