En ny kameravinkel

När jag vandrar själv brukar jag framföra en presentation av mig själv; vem jag är, vad jag gör, vad jag står för, vad jag drömmer om och vill. Det har jag gjort sedan många år tillbaka. Sedan gled jag, som alltid, över till något annat ämne. För kvällen – att vara och bli vuxen. Det är som att jag nu belönats med en annan kameravinkel ovanför; jag ser inte allt genom ögonen, utan man får mer översyn ju äldre man blir över situationer och samtal med andra. Att ha kommandot över sitt liv; vara sista instans. Att växa i kostymen är väl ett uttryck för olika befattningar på jobb; men kan man även känna att man fyllt ut livskostymen? Inte så den smiter åt kring midjan, då är man gammal. Men ni hajar... Jag har kvar mina livsmål; ha ett trivsamt jobb, leva med den jag älskar, ha barn, ha trygghet. Men det är som att tiden gett mig fler möjligheter; livet har vidgat mina perspektiv likt den bästa syv. Jag vill ut i naturen och inte rädas den som den stads- och förortsflicka jag är. Tänk att våga ge sig ut i skogen och sova där ensam, som CM gjort, jag kan knappt tro honom. Han är så stark, duktig och beundransvärd att det spritter till i axlarna. Jag vill bemästra saker. Sluta vara handfallen, sluta förlita mig på civilisationen, jag vill kunna klyva ved och använda min kropp till annat än hurtiga rörelser på Friskis. Jag vill resa; inte förakta andra som inte rest, och jag själv bara åkt på semestervecka med allt serverat och inordnat i ett redan fungerande system med bokningar, flygresor och busshämtningar med svensk guide. Jag vill ha maktpositioner i samhället och bli en del av ett spel; breda ut mina hökvingar och få inflytande.
Jag vill vara skärpt. Möjligen blir BRÖSKME, The HEPMENN Girls eller vad vårt hemliga nätverk än kommer heta… en väg att gå till makt och kapital i . Vi satt på bussen från Kista och skojade, jag och några av tjejerna. Vi var på bio ikväll, State of Play – en spännande, normal film jag kan rekommendera vidare. Jag hade haft en blaskig dag; fick lägsta godkända betyg på Arbetslivs- och Näringstentan som gav mig ett snett, förvånat leende när jag såg att jag skrivit ”relativ” istället för ”relevant” inte mindre än två gånger. Vad tänkte jag där? Man får som man förtjänar, jag blev i alla fall godkänd. Men i skolan verkar flertalet tunga i sinnet, präglade av oro och stress med husförsäljning, barnhämtning och stundande sommararbetslöshet uppå studierna, vilket påverkade även mitt sinnelag. Och jag måste knappa iväg ett sms till CM med min insikt om att jag är ta mig fan lycklig. Jag har haft urmysiga dagar med honom, det är inte värre med skolan än att vissa rapporter från Skolverket är lite torra; och jag har ju ett jobb som kanske inte riktigt går gnisselfritt (jag våndas fortfarande för spel- och travdisken) men där jag får betona att jag HAR ju ett jobb. Jag är frisk om än lite rundmagad, är älskad av en älskad pojkvän som bara vill mig väl, och inga direkta problem. Det är inte att skryta, det är att konstatera. Men när jag satt på tåget hem från skolan, kall av regnet och fullpackad efter några dagar i Täby – så ville jag faktiskt åka och träffa tjejerna, hur sur jag än var. För det skulle muntra upp mig. Det var en nyhet; förr har jag tyckt det varit en ytterligare tyngd att behöva vara social. Men jag tror att jag var ganska snäll ändå… Det var trevligt att ses och äta lite go mat och se film.
Begravning imorgon för B, jag och syster ser fram emot maten, är det respektlöst? Jag kommer gråta. Blir mitt livs andra begravningsceremoni imorgon; jag är inte närmast sörjande men sorg är smittsamt.
Min mobil har dött. Ingen ceremoni för den, hoppas ännu på återupplivning. Jag vill inte att mina 83 sparade kärleksfulla sms från CM ska vara borta. Även om det slår mig att det inte är det värsta som kan hända. Bara värd en liten suck.
Åh, nu efter några timmars död, börjar det blinka lite sött här bredvid mig i soffan. Men, skärmen är bländande ljus och det blir nog att googla på ny telefon… Kanske dags nu, efter att ha levt på lånade mobiler de senaste åren… På TV säger de att det är 85 % arbetslöshet i Herrgården i Rosengård. Inte konstigt att det brinner och kastas sten, de är helt klart behov av en syv! Och lite pengar kanske...?

Kommentarer
Postat av: Nilla

Den där ensamsträckan är väldigt cathartic.^^ (nej, inte fysiskt. =P)



man ser saker i ett helt annat ljus och får tid att tänka, det går inte när man är hemma. >_<

2009-05-07 @ 00:04:24
Postat av: Nilla

Haha, vilken rolig wordpun det blev ändå. XD

2009-05-07 @ 00:05:42
Postat av: Nazli

har du fixat en mobil?

2009-05-09 @ 20:20:49
Postat av: Anonym

idag, Nazli :D då ska vi ner till Täby C

2009-05-10 @ 10:56:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0