kattungejävel

En fundering som är tänkt att vara några få meningar men som kommer växa på sig... På högskolan kan man skippa alla föreläsningar om man vill, så länge man gör alla inlämningar och deltar på obligatoriska seminiarier, och ändå bli godkänd så länge man uppnår kunskapskraven. Eget ansvar med andra ord.
Men på gymnasiet, och kanske allra mest på högstadiet, verkar närvaro och delaktighet värderas högre än kunskap. Studiemedel utgår vid för hög frånvaro snarare än uteblivna poäng som gäller på högre nivå.

Varför måste skolan absolut ha eleverna på plats? Egentligen borde ju en elev som är hemma och sedan glider in en gång i månaden och skriver alla rätt på proven, ha samma chans att få poäng som lojala Lisa (eller Hanna för den delen) som varje morgon lydigt sitter i bänken, när vi har uppnått samma kunskapsnivå. Nej, så enkelt är det inte. Man ska vara "delaktig" och göra "grupparbeten" där den late glider på räkmacka och den ambitiöse får ägna extra tid åt att stavningskontrollera och organisera de andra. Detta sker chockerande nog även på högre nivåer.
Det, efter att ha ägnat de första tio minutrarna åt att invänta sena kamrater som (och detta sker även på högskolan, till å med i högre grad enligt eget tycke) kommer in försent, prasslar och stör med blockupptagande ur väskan och jackavklädning, och helst ska be om ursäkt högt och tydligt och skratta lite, efter att ha stått och glott en stund i  dörröppningen för att få allas uppmärksamhet. Och man ska räcka upp handen högst (och svara detsamma som alla andra redan tänkt ut) och sedan släpps man ändå tidigare från klassrummet för att "jobba på egen hand" i korridoren (= de flesta drar ändå hem, och gnäller sen för att de fått för lite tid). Det bör tilläggas att min nuvarande basgrupp i skolan inte alls har dessa problem som jag beskriver, men jag vet att andra upplevt det.

Så vad är problemet med skolkande elever, om vi bortser från dem som har svårigheter och helt enkelt inte klarar skolan utan att hållas kvar med diverse metoder?
Missade föreläsningar kan ju liksom på högskolan tas igen hemma med böcker och internet. Uppenbarligen, om man gått i en svensk skola de senaste tio åren, stjälper ens jämnåriga kamrater snarare än hjälper i mångt och mycket. Det vet en gammal plugghäst som jag, som svor ned i bänken när svenskläraren deklarerade att jag var en de två bästa uppsatsskrivarna i 7D, för inte ville jag stå ut i något så töntigt som uppsatsskrivning. Men. Jag påstår inte att jag hade grejat slutbetygen utan lektionsundervisning. Men jag lägger ju ned BETYDLIGT mindre tid på mina högskolestudier än vad jag gjorde med mina gymnasiestudier. Vi pratar en-två, max enstaka fyra, timmar om dagen rent kvantitativt mot gymnasietidens heldag i skolan PLUS dryga timmen på kvällskanten inför proven. Och se, det går ju lika bra det, om inte bättre, då jag aldrig förr haft så mycket tid att fördela själv. Kanske inte rent poängmässigt, men jag är bekväm med tanken att om jag har kraft och ork att lägga ner mer tid om jag skulle vilja nå högre resultat.

Även om jag och Ems var irriterade på E0 som efter att ha blivit dissad av mig inte längre såg någon anledning att undanhålla sina i hemmet förvärvade spanskakunskaper, han princip talade språket flytande, men ändå fick poäng på fortsättningsnivå istället för hemspråksnivå (inte så svårt att knipa lättförtjänta poäng bland oss andra i gruppen som började först i sexan) så var ju hans muntliga färdigheter på MVG-nivå. Och är det kunskapen eller utvecklingen som ska värderas högst? Det är ju inte kunskap som värderas i skolan, utan närvaro och förmågan att kämpa, vilket på många sätt är BRA. Men på lika många sätt är det naivt. Därav anledningen till att jag råder syrran att välja något lätt och roligt i de individuella valen, istället för astrofysik.

Nej, den stora anledningen till att distansutbildning på lägre nivåer är misstänksamt i lärarnas ögon verkar vara för att skolan även ska fostra barn socialt. Säg det till den pojke som citerades i dagens Metro, som inte längre ser någon mening i att gå till skolan och bli nedtryckt av "kamraterna" :( Och fortsätt gärna tro att dagens högstadium INTE är som att på ett fängelse blanda vuxna kriminella med ungdomsintagna; där man antingen gaddar ihop sig i gäng av ren överlevnadsinstinkt, eller gömmer sig i något hörn och pluggar för snabba på tiden att sitta av. Jag tvivlar dock på att några knarkfyllda kondomer sväljs ned i lika stor utsträckning... Hellre en härdad gosse med tendenser till massmord, än ett geni som suttit på kammaren och bara umgåtts med dem han vill.

Nu märker jag att jag är ganska aggressiv så jag hoppas att ingen framtida arbetsgivare kollar på det här, haha, men jag får väl skylla på mitt unga, hårdnackade hjärta.

/allmänbildad med spetskompetens